FILMDEBATT. Med utgångspunkt i debatten om SVT:s film om Soran Ismail reder Charlotte Wiberg ut begreppen beträffande dokumentärfilmer. “Soranfilmen handlade inte om grävande journalistik. Dokumentärfilm gör ju inte alltid det”, skriver hon.
Efter den kraftiga reaktionen mot SVT:s tvådelade film om Soran Ismail, Persona non grata, kan det vara värt att påminna om att dokumentärer inte nödvändigtvis ska ses som reflektioner av en objektiv sanning. Jag måste erkänna att jag som gammal filmvetare blev lite chockad av alla påståenden att filmen är en partsinlaga till förmån för Ismail, eftersom han själv i den säger sig inte ha gjort något brottsligt (samtidigt som han i praktiken erkänner att han kan ha skickat dick pics till någon som inte velat ha dem).
Ingen av de kvinnor som oberoende av varandra anmält honom för våldtäkt eller ofredande medverkar, och där gjorde SVT förvisso ett praktfullt självmål genom att påstå att de försökt få någon att medverka utan att lyckas medan det i själva verket varit så att de kontaktats av en av kvinnorna, vars medverkan de inte frågade efter. Men – att en huvudperson i en dokumentärfilm säger något innebär inte nödvändigtvis att det är filmens budskap, och här fanns det ingen anledning att uppfatta det så.
Det är inte heller så att någon nödvändigtvis ges makt för att det görs en film om hen
Filmen visar Soran, helt enkelt, och som Karin Olsson påpekat i Expressen (7/4) blev det ett ganska mörkt porträtt. Det är stor skillnad mellan denna film och den fyrdelade dokumentären Allen v. Farrow, som tydligt argumenterar för Mia Farrow och hennes dotter Dylan i frågan om Woody Allens eventuella övergrepp.
Det är inte heller så att någon nödvändigtvis ges makt för att det görs en film om hen – makten ligger i allmänhet hos dem som gör filmen, som väljer ut visst material och slänger annat, som härskar över bildinställningar, musikpåläggning, klippning och annat. Men det Soran säger är vi fria att förhålla oss till i våra huvuden. Inga argument i hans favör görs.
Vi vet också att det är svårt att få en fällande dom när det gäller våldtäktsbrott, varför det faktum att hans fall lagts ner inte säger mycket (och om vi inte visste det talar Kajsa Ekis Ekman om det för oss – i dokumentären).
Soranfilmen handlade inte om grävande journalistik. Dokumentärfilm gör ju inte alltid det, även om det ibland kan tyckas så med den förkärlek för avslöjanden och true crime som råder. Den kan göra det, utmärkt demonstrerat av exempelvis den nya serien om Knutbyfallet på HBO (Knutby: i blind tro). Men den kan också vara en fullständigt subjektiv betraktelse av något, ett porträtt av någon som ges större eller mindre frihet till självgestaltning, ett stycke propaganda, en utsaga om samhället, en essä eller en lögn. Vid sidan av mockumentärerna som öppet är ute efter att luras finns många exempel ur filmhistorien där regissören har manipulerat sitt material så kraftigt att gränsen mot ren fiktion är utsuddad.
Den allra första dokumentären i spelfilmslängd, Robert J. Flahertys Nanook, köldens son (1922), bestod till stor del av iscensättningar som inte hade mycket att göra den verkliga ”Nanooks” (i själva verket hette han något annat) liv att göra. I andra fall kanske det handlar om att lägga sina egna ord i de medverkandes munnar, som Werner Herzog tenderat till. Dokumentärfilm ska ses med kritisk distans. Men formatet måste också förstås. Det tenderar att variera beroende på syfte och regissör. För drygt tio år sedan kom Linda Thorgrens film Blood Calls You (2010) som visades på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm och fick stark kritik. Den utgör en slags spegelbild av Soranfilmen, där Linda berättar om den misshandel hon utsatts för av sin tidigare make och hur hon fruktat för sitt liv. Kritikerna var inte nådiga – mannen borde ju ha fått komma till tals! Återigen synen på dokumentär som någon slags domstol där två parter ska får lägga fram sitt fall. Det faktum att hon dels uppger att hon varit livrädd för honom och att han dels faktiskt hade gått och dött innan dokumentären var färdig struntade kritiken i.
För att återgå till Soranfilmen bottnade väl den stora ilskan i en kontext där det upplevs som att anklagade män (med Göran Lambertz som aktuellt exempel) får bre ut sig medan anklagande kvinnor har mycket snävare utrymme. Det talas för närvarande dessvärre bara om kvinnliga offer, trots att män ju också kan bli våldtagna, i första hand av andra män. Men med lite distans tycker jag den hårda reaktionen ändå varit bra, eftersom den lyfter fram hela metoo på nytt och frågar sig varför det fortfarande är så svårt att ge våldtäktsoffer juridisk upprättelse. Det tycks lättare att döma ett våldtäktsoffer för förtal än att få hens förövare fälld. Det är förstås helt oacceptabelt.
charlotte.wiberg@opulens.se
