FRIHETLIGT. Jag undrar: behövs ledarskap? Mig tycks det bottna i en ovilja och en obehaglig frågeställning: måste du ha någon som håller din blick fixerad och kvar på målet? Blir du uttråkad när inget roligt händer måste kanske en ledare ränna runt dig med det positiva tänkandets silvertejp i Greta Gris-motiv och glatta guldstjärnor. Men du är vuxen. Ledarens närvaro pekar på en ovilja att vara till lags.
Det är lite förnedrande. Men min erfarenhet är att individer vill hålla ihop medan ideologier och trossatser släpar efter i utvecklingen – ledaren existerar med andra ord inte för individens skull. Ibland undrar jag om du inte är medveten om det. Tänk om det till och med, under alla påbjudna föreskrifter, råder allmän och fullkomlig visshet om att hen enbart finns på plats för att hålla dig och dina kollegor på styva linan, det vill säga låtsas vara mer engagerad än vad arbetsuppgiften för handen kräver?
Min erfarenhet säger mig att du är större än din ideologi; du vill människor väl men något står i vägen. Därför är det direkt farligt att vagga in dig i villfarelsen att du måste sträva hårdare än vad som är nödvändigt. Min erfarenhet är att människor gör varandra illa i ett sådant kölvatten. På ett eller annat sätt.
Christoffer Andersson
