BOKTIPS. Idag tipsar Robert Myhreld om romanen “Genom snön” av Varlam Sjalamov.
Uppför den georgiska delen av Kaukasus ringlar sig vägar och tunnlar som under kriget byggdes av tyska krigsfångar. De används inte längre, men vid tidpunkten ersatte de, vad jag gissar, enklare stigar eller för tyngre militärfordon oframkomliga vägar. Det finns inga säkra siffror, men vi kan anta att det inte var få som försmäktade till följd av de omänskliga förhållandena. Idag är dessa tunnel- och vägsystem ett kilometerlångt minnesmärke över vad gratis arbetskraft kan åstadkomma.
Snön i Varlam Sjalamovs roman “Genom snön” visar sig vara djup, kall, smutsig snö. Det är så nära ett fångläger vi med hjälp av skönlitteraturen kan komma och det vore närmast oetiskt att bedöma boken utifrån den värdeskala som annars är kutym vid ett recenserande. Den rör sig bortom och ovanför det.
Sjalamov dömdes till läger tre gånger och tre gånger överlevde han. Dessa läger härbärgerade fångar som åt fosterlandet tvingades bygga vägar, bryta guld, avverka skog. Tributen han betalade i form av en nedbruten kropp tog med tiden död på honom, men han uthärdade det som inte går att uthärda. Hans arv – det författade – vilket vi har att vårda är ovärderligt.
Kolyma är under större delen av året en otillgänglig, mörk och oändligt kall plats. Miljontals människor dog under Stalin här och i liknande läger. Antingen av svält, sjukdom, framför en bödels pipa eller genom att fången helt enkelt bar hand på sig själv. Ofta hade de dömts utifrån artikel 58. Denna artikel fastslog att de var folkets fiender och dessa fiender var uppenbarligen otaliga. Att trotsa förbudet mot att slakta ett får gav 10 års lägertid. En korrigering av sina brister tar som bekant lång tid. Utan fårköttet väntade svältdöden, men ofta slutade det ändå på samma vis. Många blev liksom Sjalamov dömda för så kallade kontrarevolutionära tendenser eller handlingar. Fantasirikedomen hos NKVD hade nått oanade höjder. Kanske hade de utvecklat sinnrika tankeläsningsmetoder? Om inte annat är gammal ohederlig tortyr ett säkert sätt att avtvinga vad erkännanden man nu behöver.
Ett återkommande tema i krigsskildringar är att en förbehållslös vänskap formas till följd av de umbäranden soldaterna genomlider tillsammans. Sjalamov skulle invända att lidandet inte varit stort nog. Under tillräckligt miserabla förhållanden kan ingen genuin vänskap formas och förmodligen är det så. Likgiltigheten tar vid och man planerar inte längre än till dagens slut. Han frågar sig vad som får människan att överleva det hästen dör av. Självbevarelsedriften förblir dold för den rationella tanken, vetenskapen. Vad är denna drift om vi nu accepterar denna terminologi. Förmågan att glömma? Kapaciteten att strypa näringstillförseln till det som är hoppet? Jag vet inte.
Under läsningen sticker det ibland till i bröstet och jag intalar mig att jag åtminstone för ett ögonblick förstått denna andra verklighet. Jag ger termometern i köket en öm blick – inga spottloskor fryser här till is i flykten – och jag kokar en skål gröt med rikliga mängder mjölk.
info@opulens.se
