KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på tio aktuella nyinspelningar av klassiska verk. Här guidar han oss genom de olika epokerna och inspelningarna.
Bruckner, Symphonie nr 6, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks. BR Klassik, 2021
Mahler, Symphonie nr 4, Bamberger Symphoniker, Anna Lucia Richter, mezzo. Accentus, 2021
Mahler, Symphony nr 10, Minnesota Orchestra. BIS, 2021.
Brahms, pianokonsert op. 25, Variations on a theme by Joseph Haydn. Silver-Garburg pianoduo, Wiener Symphoniker. Edel/Berlin Classics, 2021.
Haydn, nr 9, symfonierna 15, 35 och 45. Il Giardino Armonico, Sandrine Piau. Alpha-Classics, 2021.
Haydn, Die Schöpfung, Il Giardino Armonico, Chor des Bayerischen Rundfunks m.fl. Alpha-Classics, 2021.
Händel, Complete Organ Concertos. Stuttgart Chamber Orchestra, Christian Schmitt. Brilliant Classics, 2021.
Locatelli, Complete Violin Concertos. Igor Ruhadze, Ensemble Violini Capricciosi. Brilliant Classics, 2021.
Sjostakovitj, Cello Concertos, Alban Gerhardt, WDR Sinfonieorchester. Hyperion, 2021.
Allan Pettersson, Symfoni nr 12, Norrköpingssymfonikerna, Radiokören, Eric Ericsons kammarkör. BIS, 2021.
Den bayerska radions symfoniorkester under Mariss Jansons bjuder ett storartat framförande av Bruckners mäktiga symfoni nr 6 från 1881. Det är brett anlagd, högromantisk musik, tydligt influerad av Wagner. Här kan man verkligen tala om allkonstverk: ett överdådigt rikt och mångfacetterat landskap, där förvandlingarna sker stegvis och långsamt: att lyssna till Bruckner är som att långsamt korsa en hel kontinent.
Det är märkligt att tänka sig att denne Bruckner stötte på ett sådant våldsamt motstånd i det förra sekelskiftets Wien. Faktum är att han först mot slutet av sitt liv rönte egentlig uppskattning. Noteras kan att Wienfilharmonikerna över huvud taget inte ville befatta sig med denne suspekte kompositörs symfonier, som betraktades som ”vilda och ospelbara”!
Det är både traditionellt (exempelvis lite Dvorak-aktigt emellanåt) och nyskapande; både högromantik och tidig modernism. Ja: det är 1900-tal flera decennier innan 1900-talet. Här möter vi musik som ställer krav på lyssnaren – men ett koncentrerat lyssnande belönas. Den renommerade sydtyska orkestern bjuder här på en underbar resa i Bruckner-land.
Även Mahler skrev storskaliga, komplexa symfonier. ”En symfoni måste vara som världen; den måste innefatta allt”, förklarade kompositören. Och vid ett annat tillfälle: ”Ordet symfoni betyder för mig uppbyggande av en värld, med utnyttjande av alla tekniska medel.” Gustav Mahler ville skapa musik som mer eller mindre skulle avbilda världen.
Gustav Mahler (1860-1911), vars produktion domineras av sånger och symfonier, förblev länge föga uppskattad. Fyra av symfonierna har vokala inslag – i synnerhet symfoni nr 8, som brukar framföras med jättelika körer och som ibland kallats ”De tusendes symfoni”.
Med Mahler når den symfoniska formen ett slags kulmen, både vad gäller komplexitet och omfång, men också vad gäller hela det senromantiska uttrycket (må vara att breda rännilar av modernism letat sig in i dem). Hans musik skulle senare komma att starkt påverka modernister som Schönberg och Webern. Gustav Mahlers symfonier är intensiva och känslomässigt laddade – mångfärgade gobelänger av närmast episkt format och där en emellanåt wagnersk saktmodighet paras med känsloladdade eruptioner.
Tyska Bamberger Symphoniker under Jakob Hrusa och där sopransolona sjungs av mezzosopranen Anna Lucia Richter har gjort en gediget instuderad tolkning, där både detaljer och de större linjerna förtjänstfullt tillvaratas. Symfoni nr 4, avslutad år 1900, inkluderar sånger som tonsättaren tidigare skrivit till Des Knaben Wunderhorn. Tonsättaren ledde själv uruppförandet, hösten 1901, men publikresponsen var svag. Detta var musik som dåtiden inte var mogen för. Men med åren har symfonins kvalitéer blivit alltmer uppenbara.
Mahlers symfoni nr 10, inspelad med Minnesota Orchestra under Osmo Vänskä: en gedigen och i huvudsak övertygande tolkning. Här ljuder det allra sista tonsättaren skrev; kompositören dog under arbetet; symfonin är alltså inte fullbordad. Det brukar framhållas att en rad stora symfoniker avlidit under arbetet med just sin tionde symfoni: Beethoven, Dvorak, Bruckner…
Johannes Brahms pianokvartett opus 25 i ett senare arrangemang för fyrhändigt piano och stråkorkester överraskar: här klingar musiken i orkestral form, som i en förstorad klanglåda, där likväl det centralt brahmska tillvaratagits; alltsammans gjort med raffinerad lätthet. De båda pianisterna Sivan Silver och Gil Carburg ger även en utsökt tolkning av Brahms ljuvliga Haydnvariationer (1873), ursprungligen i sättning för även orkester. Brahms – en av romantikens främsta – förvaltar tydligt arvet efter Beethoven; samma glittriga lätthet över bråddjup…
Mästerlig är Il Giardino Armonicos inspelning av Haydns symfonier 15, 35 och 45. Under ledning av Giovanni Antonini och med även sopranstjärnan Sandrine Piau på några av spåren blir denna skiva en ren njutning att avlyssna. Det känns som att öppna ett fönster och släppa in varm sommar… Man lyssnar och glider in i drömlandskap…
Joseph Haydn (1732–1809) kan sägas personifiera wienklassicismen. Hans musik präglas av klarhet, dynamik och musikalisk uppfinningsrikedom. Den är tuktad och formfulländad som en dåtida slottsträdgård. Minst 104 av Haydns symfonier finns bevarade. Att studera Haydnsymfonierna är som att ta jordprov i den klassiska symfonins urgrund. Att Mozart tagit starka intryck av ”fader Haydn” påminns man oavbrutet om.
Extremt välgjord är även Il Giardino Armonicos inspelning av Haydns “Skapelsen”. Allt tolkas med inlevelsefull precision. Det storstilade oratoriet, som tematiserar jordens skapelse utifrån Bibeln, skrevs klart 1798, under en vistelse i England. Att Haydn därvid tog starka intryck av landsmannen Händels landvinningar inom genren är uppenbart.
Mera Händel erbjuds i den ytterst kompetenta inspelningen av tonsättarens kompletta orgelkonserter, gjord av Stuttgart Chamber Orchestra under Nicol Matts ledning och med Christian Schmitt vid orgeln. Jag fyller rummet med denna musik – och allt blir ljust och varmt.
Locatellis kompletta violinkonserter har förtjänstfullt återuppväckts av Ensemble Violini Capricciosi och med Igor Ruhadze som solist. Den italienske tonsättaren och violinisten Pietro Locatelli (1695—1764) är en av alla dessa barockmästare som det vid denna tid tycks ha kryllat av i just Italien. Musiken är ljus och melodisk à la Vivaldi. I pandemitider som denna: rena musikaliska hälsokosten.
Dimitrij Sjostakovitjs cellokonserter 1 och 2 tolkas omsorgsfullt av WDR Sinfonieorchester under Jukka-Pekka Saraste och med Alban Gerhardt som solist i dessa krävande kompositioner, som pendlar mellan ”hela havet stormar” och ljusa gläntor med lyrisk sötma. Här finns skärande vackra passager, starkt suggestiva stämningar och briljanta form- och klangexperiment, nästan åt Bruckner-hållet. Elegiska melodislingor växer fram – bryts – och faller tillbaka bara för att repa sig och ta sats på nytt.
Allan Pettersson, vars musik har vissa likheter med Sjostakovitj, ägnas på den sista cd:n kärleksfull omsorg av Radiokören, Eric Ericsons kammarkör och Norrköpingssymfonikerna (som på 60-talet uruppförde flera av hans verk). Därtill under dedicerad ledning av Christian Lindberg. Tolkningen av symfoni nr 12 (besläktad med både Mahler och Bruckner) kan inte betecknas som annat än en ren fullträff.
Symfonin, med underrubriken “De döda på torget”, innehåller tonsatta Pablo Neruda-dikter, vilket tillför verket ett undersken av politisk radikalitet. Men som tonsättaren själv sagt: ”Jag vill vara en talesman för de svaga, de som har det svårt.” Kombinationen komplexitet-enkelhet är signifikativ, och ofta slås jag av likheten med den oftare spelade symfoni nr 7.
bjorn.gustavsson@opulens.se
