KONFLIKT. Det finns en konflikt mellan anhängare av digital konstfotografi och de som tycker att den analoga fotokonsten är mera äkta, på riktigt. Idag belyser Ida Thunström fenomenet och tar själv ställning i konflikten.
När man sitter inomhus tillsammans för länge är det risk för att den där lilla detaljen i relationen dyker upp. Igen. Den som är lika gammal som den är omöjlig att komma runt. Till slut kan man inte längre hålla sig därifrån. Jag bara måste ta upp det där med digital konstfotografi.
Jag frågar mig alltså, som så många gånger förr, vad det digitala fotografiet egentligen ÄR för något. Finns det på hårddisken? Kanske projicerat på väggen? Om det existerar på skärmen, i så fall vilken skärm? I vilken upplösning? På min eller din? Hur välkalibrerad är egentligen vår gemensamma koloristiska verklighet, ser jag samma rött som du? Och så fortsätter diskussionen. Den främsta frågan blir till slut, antar jag, att vad spelar det för roll? Mitt spontana svar skulle då såklart vara: absolut ingen alls.
Men när det rör sig om konstfotografi är det inte så enkelt. Ett avfärdande av diskussionen som totalt metafysiskt likgiltig skulle frånta oss flera viktiga aspekter av det konstnärliga innehållet. Avgränsningar kan tyckas precis lika onödiga som de ibland är oundvikliga. Inte för att bestämma värdet av mediet (det är svårt med hierarkiska lagar i konstens universum) utan för att på riktigt se vad ett verk eftersträvar. Ett konstverk är obönhörligt förknippat med sitt material. En avgörande aspekt av performancekonst, till exempel, är just att den sker i stunden, ingen annanstans. Den blir lite som en hyllning av nuet i sig.
Jag kan inte undgå att återkomma till att den fotografiska bilden riskerar att förlora i konstnärligt värde när gränserna är flytande.
Den omfattande digitaliseringen av konstnärliga bilder som pågått i över 20 år, skapar absolut tillgänglighet. All världens konstverk katalogiseras, struktureras och sparas i mappar. Men märkliga frågor uppstår, till exempel om hur man hur dokumenterar ett digitalt fotografi rent digitalt. Ber man konstnären om ursprungsfilen? Fotograferar man en utställd utskrift av fotografiet? Jag ska undersöka den här detaljen och återkomma, men skillnaden mellan dokumentation och konst kommer att förbli problematisk, och visa sig allra tydligast när det gäller den digitala bilden. För att kunna definiera ett fotografi som konstnärligt måste det, liksom alla verk, vid något tillfälle ha givits en bestämd materiell form. Även om det skulle visa sig vara något så icke-taktilt som en fil på en borttappad USB-sticka.
Jag kan inte undgå att återkomma till att den fotografiska bilden riskerar att förlora i konstnärligt värde när gränserna är flytande. Att bilden som konstverk tappar i tyngd när nyanser faller bort. Inte i färger, såklart, utan i innehållsmässig precision, och därmed dynamik. Den digitala bilden, som jag trott var så precis, blir faktiskt totalt tvärtom. Den landar i ett slags tillstånd av total anarki. Har den fotografiska jämlikheten helt enkelt gått för långt?
Vi är många som hävdar att något som finns i det analoga fotografiet går förlorat i och med övergången till det digitala. Att något försvinner när en bild inte framkallats på traditionellt vis med ett analogt negativ i ett riktigt mörkerrum. Riktigt på riktigt helt enkelt, och jag hävdar alltså att det syns och känns och märks. Är det bara nostalgi? Kanske. Men kanske är det just nostalgin som är det centrala. Samtiden verkar faktiskt också ha letat upp den här gamla skåpmaten. Nu får vi på fullt och absolut allvar uppleva hur en verklighet på skärmen faktiskt blir, och julafton med familjen via zoom fungerade ju… så där… ja, nästan. Nu kände man exakt hur mycket man vill uppleva skärmens bilder i verkligheten, man blev riktigt frustrerad av sin vilja till det som inte riktigt finns här och nu: nostalgin var i högform. Man skulle alltså kunna hävda att alla former av fotografi, eller ens avbildningar av en visuell verklighet, grundar sig på nostalgi, även om den yttrar sig i olika former. Det handlar om en längtan efter något som vi aldrig kommer att nå, vare sig det rör sig om då- eller realtid.
Så jag tar alltså tillbaka allt jag sagt, och accepterar att digital konstfotografi – när det får stanna kvar i sitt rätta element, det vill säga på skärmen – är precis lika mångbottnat som det analoga. Så länge man definierar hela begreppet som nostalgi. Sådär, nu kan jag pusta ut ett tag. Husfriden är bevarad för den här gången.
ida.thunstrom@opulens.se
