FRAMTIDSTANKAR. Hur många reklamskyltar i vårt eget land pryds inte av slogans och bilder som direkt går att knyta till Uncle Sams förlovade land? Hur mycket av allt det corporative bullshit som vi översköljs av dagligen härstammar inte från USA? Erik Cardelús menar att vi en gång för alla måste göra oss av med föreställningen om det amerikanska samhället som något eftersträvansvärt.
Vad förenar diktatorn, despoten och demagogen? Enklast uttryckt: föraktet för svaghet. Oviljan att acceptera livets mest ofrånkomliga predikament: att vi alla – för eller senare – tappar kraft och förmåga, väljs bort och förlorar. Och slutligen får kliva av scenen.
Allt sedan november har vi världsmedborgare fått åse hur en pinsam gammal despot har vägrat att acceptera sitt nederlag. Istället har en hagelskur av bortförklaringar, utfall och lögner kommit. Den dåliga förlorarens hela arsenal av fulbeteenden har passerat revy, dag efter dag. Att despoten är ledare för världens sedan länge mäktigaste nation gör saken än värre. Speciellt då många av hans anhängare följer hans uppmaningar, skapar oreda och sår split. Sätter käppar i hjulet för den demokratiska process som förhoppningsvis leder till något bättre.
Hur hamnade världen här – i detta mörka dike? I denna kollektiva skamvrå? I denna politiska latrintunna? För visst är det svårt att bortse från att det stänker en del skit på alla och envar. Att ingen riktigt går fri från kloakstanken i dagens sammantvinnade globalsamhälle. För visst har vi alla sett högerpopulismen kommande. Minst lika tydligt som vi har sett klyftorna djupna mellan folket och eliten, mellan vinnare och förlorare, insiders och outsiders.
Och visst är Sverige ett land som ofta sneglar på det stora mäktiga landet i väst. Hur många av oss har inte pratat låtsasamerikanska och efterapat det amerikanska, långt innan vi ens börjat skolan? Hur många reklamskyltar i vårt eget land pryds inte av slogans och bilder som direkt går att knyta till Uncle Sams förlovade land? Hur mycket av vår populärmusik bygger inte på rytmer, manér och jargonger från andra sidan av Atlanten? Hur mycket av allt det corporative bullshit som vi översköljs av dagligen härstammar inte från USA?
Samtidigt ska vi naturligtvis inte idka någon kollektiv skuldbeläggning av amerikaner och det amerikanska. Ty allt sedan utvandrarna Kristina och Karl-Oskars dagar har vi vetat att Det Stora Landet i Väst bjudit på både salt och sött, ljust och mörkt. Och som besökare i USA är det lätt att förtjusas av den framåtanda och öppenhet som präglar mycket av den sociala samvaron.
Ändå borde vi ställa oss frågan om den amerikanska samhällsmodellen är något att eftersträva. Ett land med avgrundsdjupa sociala skillnader, rekordmånga människor i fängelse och med en fallande medellivslängd. Ett land där hudfärg betyder mer än någon annanstans. Ett land där skillnaden mellan vinnare och förlorare, starka och svaga, är så markant.
Ännu tydligare blir det vid läsning av Timothy Snyders nyutkomna bok om det amerikanska sjukvårdssystemet: Our Malady: Lessons in Liberty from a Hospital Diary. En grundläggande tes är att USA hyllar friheten mer än något annat jämförbart land, samtidigt som en stor del av befolkningen står utan möjligheten att få den mest basala sjukvård. Och hur fri är man egentligen som fattig och sjuk, utan sjukvårdsförsäkring? Vilka fantastiska livsprojekt kan man genomföra? Ett välkänt uttryck är ju att som frisk har man många önskningar, som sjuk bara en.
I boken beskriver Timothy Snyder – själv en välbärgad historieprofessor på Yale – sin egen förfärande resa genom landets privatiserade och profitstyrda sjukvårdssystem. En resa där hans liv var i fara och där han upplevde att faktureringen stod i fokus, inte omsorgen om människan.
En annan tes är att vi européer är överdrivet pessimistiska.
Och med dagens grasserande coronapandemi, med långt över 300 000 döda i landet, framstår det som ännu tydligare. För USA:s sjukvårdssystem är inte bara ojämlikt, utan också enormt kostsamt för medborgarna. De stora vinnarna är istället privata vårdföretag, läkemedelsindustrin och försäkringsbranschen. Och kanske allra värst visar sig den amerikanska vårdkrisen i den skenande opiodepidemi som har slagit många familjer och samhällen i spillror. Denna epidemi har – som bekant – sin upprinnelse i oansvarig överförskrivning av beroendeframkallande opioider, en stark förklaring till att världens mäktigaste land nu har en fallande medellivslängd. Vid sidan om detta lider en tredjedel av landet befolkning av övervikt, obesity. Detta samtidigt som vi överöses av snygga, vältränade och framgångsrika hollywoodmänniskor och fitnessprofiler, så fort vi sätter oss ner och tittar på en tv. Skriande kontraster och förfärande paradoxer är bara förnamnet.
En annan tes är att vi européer är överdrivet pessimistiska när det gäller vår egen kontinent. Att vi – till skillnad från USA – har en fri och allmän sjukvård är något att vara stolt över. Något att slå vakt om. I en SvD-intervju uttrycker Snyder det som att ”Europa har en viktig roll att spela i världen, när det gäller hanteringen av allt från klimatförändringar till digitala monopol. Men då kan man inte vältra sig i pessimism.”
Så varken gansterrap, no-go-zones eller Boston Consulting Group är något vi måste efterapa, här på den Gamla Kontinenten. Allra minst behöver vi en vrickad och lögnaktig högerpopulist som ledare.
info@opulens.se
