CORONA. “Före pandemin var jag en tillitsfull svensk medborgare med en grundmurad positiv människosyn”, skriver Sofia Nerbrand.
Jag håller på att säga upp samhällskontraktet med Sverige och svenskarna. Det behövs i alla fall en omförhandling. För jag känner mig inte bekväm med det nuvarande upplägget. Alltsedan det nya viruset förändrade världen är jag omtumlad. Före pandemin var jag en tillitsfull samhällsmedborgare med en grundmurad positiv människosyn. En riktig folkpartist.
Jag trodde att upplysningens ideal var självklara: förnuft, vetenskap, samt okränkbara individuella fri- och rättigheter. Frihet, jämlikhet, broderskap! Humanism. Och att intellektuell hederlighet, ödmjukhet och omprövning var signum för den svenska förvaltningen. En kader av oförvitliga ämbetsmän som arbetar på de folkvaldas uppdrag. Att det var okej, rent av uppmuntrat, med en öppen debatt om kunskapsläget och strategin.
Ack vad besviken jag har blivit, gång på gång. Redan i januari fanns en diskrepans mellan det som internationella medier och experter förmedlade och det som Folkhälsomyndigheten påstått. Inte sällan har jag undrat om Sverige hanterat ett eget virus.
Målet är fortfarande ett annat i Sverige än i de flesta andra länder. Varför?
Statsepidemiologen har haft fel i sak så många gånger att jag tappat räkningen. Han har fått kritik från en av sina företrädare, professorer i epidemiologi, virologi, medicin – och för den delen ett otal andra läskunniga och tänkande personer – men han verkar oförmögen att lyssna och ompröva. Fastän de 22 forskarna hade mer rätt redan i april, utmålades de som foliehattar och hysteriker. Så flera av dem tystnade. För i Sverige var det viktigare att sluta upp bakom ”vetenskapen” och den nationella strategin. Det ansågs farligare att uttrycka en avvikande mening än att medverka till att färre skulle blev svårt sjuka och dog.
Och regeringen, som utsetts av folket att styra riket, satte sig i baksätet bakom sin expertmyndighet. Utan att tala om hur dess prioriteringar och bevekelsegrunder såg ut för att inte slå ner smittan, utan bara se till att inte sjukvården skulle bli överbelastad. Målet är fortfarande ett annat i Sverige än i de flesta andra länder. Varför? Folkhälsomyndigheten har inte redovisat sina beräkningar och andra underlag. Myndigheter och kommuner har varit ovilliga att lämna ut mail. Var är transparensen och det öppna samtalet?
Även oppositionen har varit förvånansvärt hovsam, trots att Sverige tillhör de länder i världen som har flest antal döda per capita. Många lider fortfarande av sviterna av sjukdomen. Och vi kan inte ens trösta oss med att BNP inte har fallit så mycket mindre jämfört med de länder som aktivt valt att minimera smittspridningen genom tidiga och tuffa åtgärder under en kortare period.
För den svenska överideologin har varit att följa expertmyndigheten. Men så gör vi inte i några andra frågor. Skolverket styr inte all undervisning i Sverige. Finansinspektionen ledde inte landet under finanskrisen. Ytterst måste det vara politiker som gör olika avvägningar och styr – och folket avkräver dem ansvar genom samhällsdebatt och fria val.
Vurmen för expertmyndigheten vilar också på en märklig uppfattning om att experter alltid har rätt och tycker lika. Så är det inte. Vetenskaplig kunskap växer fram genom experiment, beräkningar och att hypoteser och antiteser bryts. Nya pusselbitar kommer längs vägen, och då är det viktigt att man tar med dem i analysen. Men pandemibekämpningen är inte ett akademiskt seminarium, det handlar om beslutsfattande om liv och död, baserat på en snabbt rörlig kunskapsmateria.
Just därför är det så viktigt med en öppen debatt, att många experter bidrar med kunskaper och blir lyssnade på – fakta måste vara viktigare än avsändare. Och politiker måste fatta beslut och leda.
Hur kunde så många inte få basal sjukvård, utan i stället skjutas över ättestupan? Hur kunde Socialstyrelsen gå ut med sina riktlinjer? Hur kunde så många doktorer bortse från läkaretiken? Varför protesterade inte fler? Och varför finns det stora motståndet mot att bära munskydd bland svenskarna? Gör vi bara det om Folkhälsomyndigheten säger det till oss? Inte om WHO, EU, ECDC, CDC, Kungliga vetenskapsakademien, KI:s rektor och vetenskapliga artiklar menar att de hjälper? Och att man gör det för att skydda andra, inte bara sig själv?
Jag vill inte vara med om covid-19-experimentet i Sverige. I vanliga fall, när man har en avvikande uppfattning, kan man antingen använda sin röst eller så kan man lämna gemenskapen. Voice or exit. Men just nu är det mycket svårt att ens få resa till våra grannländer, där smittan är betydligt lägre. Så jag fortsätter att protestera i spalterna.
När pandemin är över och världen åter öppnar sig ska jag utvärdera mitt kontrakt med Sverige. Men en sak är säker: tilliten till staten och mina medmänniskor har fått sig en rejäl törn. Jag är inte mig lik.
sofia.nerbrand@opulens.se
