KÄRLEK. Sällan har jag läst ett så ömsint porträtt av en mans kärlek till ett barn, skriver Carolina Thelin, som läst Sändebudet av Yoko Tawada.
Sändebudet av Yoko Tawada
Översättning: Vibeke Emond
Bokförlaget Tranan
För mig som inte läst något av henne tidigare så var det något av en magisk upplevelse att träda in i den japanska författaren Yoko Tawadas litterära värld. Här äger alla, även tingen, en själ. Vi, naturen, djuren och tingen delar tankar och erfarenheter och försöker göra så gott vi kan. Förutom den livsbejakande dystopin (ja, faktiskt!) Sändebudet finns bland annat En Isbjörns memoarer översatt till svenska, också den på Bokförlaget Tranan. I den får vi följa tre generationer isbjörnar: memoarförfattaren, hennes dotter cirkusartisten och dottersonen, den berömda djurparksattraktionen. De rör sig i vårt samhälle, talar och integrerar med oss.
Tawada föddes i Tokyo 1960 men flyttade som 20-åring till Tyskland. På Youtube hittar jag en video där Tawada blir intervjuad på temat ”Writing Without Borders” under den danska litteraturfestivalen på Louisiana 2018. I intervjun, där hon pendlar mellan tyska, japanska och engelska, talar hon om vårt konstruerade förhållningssätt till gränser, om att skriva på både tyska och japanska och om sambandet mellan djur och människor: ”Where is the border between man and animal? Can we transcend it? Can we think like a polar bear?”
I den både sorgliga och humoristiska framtidsskildringen Sändebudet är det den lilla pojken Mumei och hans över hundra år gamla gammelmorfar Yoshiro som står i centrum. Världen har skakats och livet förändrats efter en stor katastrof. Klimatet har gått bananas och Japan är isolerat från omvärlden. Nationalstaten tillåter inte bruket av utländska ord och resor utanför landet. Digitaliseringens imperium har förvandlats till ett i stort sett analogt samhälle där endast solenergi används i begränsad omfattning. Farväl till dammsugare, tvättmaskiner och datorer och välkommen till sopkvastar, handtvätt och handskrift. Vi får inte veta så mycket om vad som hänt, fokus ligger helt och hållet på huvudpersonernas tankar, minnen och upplevelser.
Det är en uppochnervänd värld som skildras. Barnen är sjukliga och svaga medan de äldre aldrig verkar trilla av pinn. Den kraftfulla gamle författaren Yoshiro och hans klena barnbarnsbarn bor i en fattig del av Tokyo. Sällan har jag läst ett så ömsint porträtt av en mans kärlek till ett barn och hans omsorg om detta. Skulle i så fall vara torparen Jans outsägliga kärlek till sin dotter i Kejsarn av Portugallien. Men till skillnad från Selma Lagerlöfs gråtbok är Tawadas berättelse koncis och osentimental.
Trots Mumeis och Yoshiros ouppnåeliga drömmar om att utforska främmande länder, har de det bra tillsammans. Yoshiro kan längta tillbaka till en annan tid då han reste i världen för nu “kunde hans fotsulor inte längre känna att jorden var rund”. För Mumei, som inte har något att jämföra med, är tillvaron normal. Han ser med förundran hur gammelmorfar kämpar med att dölja sina tårar över sitt barnbarnsbarns hälsotillstånd – och tycker synd om den gamle.
I denna närliggande framtid premieras inte de egenskaper som skattades högst när Yoshiro var ung: styrka, snabbhet och europeiska skönhetsideal. Allt det där är inte viktigt längre. Och på så sätt är Sändebudet en optimistisk roman. Mumei besitter inre styrka och visdom som ger hopp om framtida generationer.
Yoko Tawadas gränslösa förhållningssätt till språk och skrivande genomsyrar romanen. Yoshiros kärlek till orden, till de japanska tecknen, är en referens till Tawadas eget författarskap. Vi får veta att han en gång påbörjade en historisk roman med namnet Sändebuden. Men när Yoshiro insåg att han använt alltför många utländska platsnamn begravde han boken på ”begravningsplatsen för saker”.
Med Sändebudet fick Tawada priset National Book Award i USA för 2019 års översatta roman. Det är Vibeke Emond som står för den utmärkta översättningen till svenska. Det är en roman i det lilla formatet, endast 187 sidor lång, men den kräver koncentration av läsaren. Utan att avslöja för mycket fick jag läsa om de sista sidorna som förvirrade mig helt. Jag är inte helt säker på att jag gillar detta ”drömska” slut som bryter mot det annars raka berättandet.
info@opulens.se
