EFTERMÄLE. “Myrdal må ha varit en skicklig stilist och en egensinnig konstnärssjäl. Men det finns det ett flertal andra politiska galningar som också har varit”, skriver Sofia Nerbrand.
Jan Myrdal respekterade varken människovärdet, sanningen eller demokratin. Hur kan han ha blivit en ikon för stora delar av kulturvänstern? Jag begriper det uppriktigt sagt inte.
Myrdal må ha varit en skicklig stilist och en egensinnig konstnärssjäl. Men det finns det ett flertal andra politiska galningar som också har varit. Och det fritar dem inte från ansvar för sina påståenden och sitt agerande.
Vad var då Jan Myrdal skyldig till? Bland annat ett ihärdigt förnekande av folkmordet i Kambodja. Uppåt tre miljoner människor – nära halva befolkningen – lemlästades och mördades av kommunisten Pol Pot under några år på 1970-talet. Det är en obestridlig sanning. Men Jan Myrdal skrev själv så här i Aftonbladet 2006:
”Naturligtvis skulle jag nu i Aftonbladet kunna skriva att då 1978 i Kampuchea pågick massmord runt mig men att jag av tacksamhet mot de värdar som bjöd på mat – eller av hänsyn till min vänskap med Pol Pot – då ingenting ville säga om det. För vilket jag nu skäms. Gjorde jag detta med tillräckligt övertygande skamkänsla skulle jag om någon tid efter döden få ett vackert efterord i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet – för att inte tala om vänliga ord i Sveriges Radio och Expressen. Men det vore lögn av mig. Jag såg inget massmord. Har inget att skämmas för i det jag skrev om vad jag såg.”
Avsaknaden av empati var ingen engångsföreteelse.
Så om man inte själv ser ett mord så har det inte hänt? Och om man får rapporter och bevis för det senare så bör man inte erkänna sitt misstag och be om ursäkt för sitt negligerande av andras bråda död?
Avsaknaden av empati var ingen engångsföreteelse: Myrdal kändes inte vid lidandet under kulturrevolutionen i Kina och han relativiserade Förintelsen. Han hade också svårigheter att vara vän med sanningen. Här följer en scen som kännetecknar Jan Myrdals faiblesse för konflikt och uppståndelse:
Plats: En middag hos finansmannen Jan Stenbeck.
Tidpunkt: Augusti 1989.
Närvarande: Bland andra Göran Rosenberg och Jan Myrdal.
Händelse, enligt Jan Myrdal: Stenbeck utsätter Rosenberg för en förödmjukande hetsning, som får honom att “dansa som dresserad cirkushund inför publik”.
En av de övriga middagsgästerna, den också i höst avlidne författaren Carl-Henning Wijkmark, bestrider dock att den scen som Myrdal tecknar alls har ägt rum och kallar den en ”spökdiné” och grovt förtal.
Göran Rosenberg, himself, skriver i Dagens Nyheter: ”En svart lögn behöver inte vara stor, bara svart. I det här fallet växer den sig snabbt stor. På den lilla svarta bygger Jan Myrdal ett karaktärsmord. Utifrån en händelse som inte ägt rum löddrar han upp sig till en irrationell avsky mot mig. Han skriver med rinnande fradga och okontrollerat språk. Det blir många fy fan, och mycket fähund, och han darrar av vrede, och han lämnar fester med mat i munnen. Irrationaliteten medger han själv.”
Myrdal svarade ”Visst sjöng Göran Rosenberg för Jan Stenbeck uppe i dennes miljardärsseralj under takåsen i Gamla stan. Ty som franska bönder säger: Bien chanter tire argent de la bourse. På svenska kunde man säga: Sjung vackert så öppnas plånboken.”
Rosenberg och Myrdal må ha olika politiska åsikter och värderingar, men att fara med osanning om händelseförlopp var lika förkastligt då som dagens ”fake news”.
Förvånansvärt många runor över Jan Myrdal har varit överslätande efter hans död i etablerad svensk press. De efterlevande apologeternas enögdhet på kultursidorna är ett hån mot såväl de beljugna som de osedda mordoffren i Jan Myrdals ordflöde.
”Gå till läggen!” Så brukade Myrdal själv ryta när han kände sig trängd. Förhoppningsvis kommer framtidens historiker att göra honom större rättvisa.
sofia.nerbrand@opulens.se
