FILOSOFI. Mahatma Gandhi var anhängare av kastsystemet i Indien. För Gandhi var kastsystemet en naturlag där individen endast kunde vara fri genom att utveckla sig inom sin egen kast. Statsvetaren M Kiran menar i sin bok om Gandhi att fler borde känna till hans vurmande för ett system som än idag gör stor skada i det moderna indiska samhället.
Den kände ekonomen och socialdemokraten Gunnar Myrdal uttryckte sig vid ett tillfälle att Gandhi på nästan alla områden var “en upplyst liberal”. På flera sätt är det ett komiskt uttalande med tanke på att Gandhi egentligen motsatte sig liberala idéer om individen och samhället. Myrdals påstående måste dock förstås utifrån faktumet att Gandhi var en komplicerad person som ofta framförde motsägelsefulla budskap och idéer.
Mohandas Karamchand Gandhi föddes 1869 i Indien och dog 1948 efter att ha blivit mördad av en extremistisk hindu som ansåg att han försvagat Indien. Gandhi är en av historiens mest kända personer genom sina idéer om icke-våld och fredliga aktioner mot förtryck, för främjande av tolerans mellan framför allt hinduer och muslimer, samt för sin kritik av staten och offentliga institutioner.
Mindre känt är att Gandhi faktiskt försvarade kastsystemet som delar in människor i bestämda grupper, vilka i dagens Indien formellt inte anses vara förenliga med mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Kastsystemet i Indien anses vara ett av världens äldsta sociala hierarkiska system och är en uppdelning av samhället i enlighet med individens sociala status och personliga välstånd. Kastsystemet har mer än en tvåtusenårig historia och anses vara en central del i Sanatana Dharma, mer känd som hinduism.
Enligt detta system, som också har kallats för varna, ska samhället vara uppdelat i fyra hierarkiskt ordnade kaster. Högst upp finns brahminer (präster, religiösa ledare), därefter kshatriyas (soldater, administratörer), vaishyas (bönder, affärsmän) och shudras (kroppsarbetare, tjänstefolk). I botten av kastsystemet finns harijans eller “de oberörbara”, idag även formellt kallade daliter och “scheduled castes”, som historiskt varit utsatta för diskriminering, stigmatisering och repression framför allt från brahminer.
Så hur kommer det sig att Gandhi som hyllats av även socialister och anarkister, samt av kända medborgarrättskämpar som Nelson Mandela och Martin Luther King, kunde försvara ett sådant system? Statsvetaren M Kiran menar i sin bok Gandhi’s Varnavyavastha att Gandhi måste förstås utifrån det brittiska koloniala arvet och på vilket sätt antikolonialister som Gandhi valde att göra motstånd mot systemet.
Kiran menar att fortfarande, 70 år efter att Indien fick självständighet från Storbritannien, är kastsystemet och religionen grundläggande för socioekonomiska relationer och politisk utveckling. Enligt honom har många akademiker, journalister och intellektuella i Indien helt enkelt förnekat eller förtigit att Gandhi förvarade kastsystemet. Det koloniala systemet i Indien från 1800- till 1940-talen kom att direkt och indirekt förstärka kastsystemet som rådde i den indiska subkontinenten redan före det brittiska kolonialstyret.
Enligt Kiran uppstod en paradoxal situation där det å ena sidan rådde antikolonialt motstånd bland elitgrupper som brahminer vilka ansåg att det brittiska meritokratiska och modernistiska styret skulle leda till kastsystemets avskaffande. Å andra sidan såg styrande grupper i Indien också möjligheten att bli en del av kolonialsystemet tack vare att makt och ställning på den lokala nivån efterfrågades hos britterna.
Därmed innebar kolonialmaktens intervention i samhället att kaster som dominerade byar, städer och regioner kunde stärka sin ställning. En annan konsekvens var att grupper som Kiran kallar för den “administrativa klassen” blev en central del av den antikoloniala rörelsen. Men agendan hos sådana grupper och individer var inte att skapa ett Indien som samtidens nationalstat i enlighet med egalitära och demokratiska idéer. Istället ville man skapa ett Indien på basis av kastsystemet och önskade att det efterkoloniala Indien skulle genomgå en “moralisk pånyttfödelse”.
En sådan ledare var just Gandhi som försvarade och glorifierade kastsystemet
Kiran menar alltså att stora delar av den indiska antikolonialistiska och nationalistiska rörelsen bestod av individer och grupper som var antimodernistiska och ultrakonservativa, rädda för att Indiens etablering som nationalstat skulle leda till kastsystemets avskaffande. En sådan ledare var just Gandhi som försvarade och glorifierade kastsystemet. Gandhi gjorde det bland annat genom att argumentera för att kastsystemet inte var en mänsklig uppfinning utan ett “naturligt tillstånd” som på olika sätt fanns överallt i världen.
En central del i Kirans bok är Gandhis texter angående harijans, alltså de oberörbara. Gandhi såg sig själv som harijans representant och ville “hjälpa” dem genom att “inkludera” de oberörbara i det indiska kastsystemet. Det var en total motsats till vad den socialistiske och buddhistiskt inspirerande ledaren BR Ambedkar, som själv var dalit, ville åstadkomma genom medborgerliga rättigheter och demokrati.
Gandhi ville inte att demokrati skulle ersätta kastsystemet utan tvärtom att den representativa demokratin i Indien skulle anpassa sig efter kastsystemet. Sådana åsikter framförde Gandhi bland annat i tidningen Young India under 1920- och 1930-talen, där han också menade att individen endast kunde vara fri genom att tillhöra och respektera sin kast. Gandhi menade att utan kastsystemets hierarki skulle kaos uppstå och alla skulle försöka bli läkare och advokater istället för att acceptera sina roller som till exempel städare och bönder.
Kiran framhåller att kastsystemet i Gandhis ögon var en “blåkopia för nationen”. Och hans arv präglar Indien än idag där människor på grund av kollektivistiska normer hindras från att utöva sina rättigheter och utvecklas. Det kan låta absurt, men historien visar att Gandhi trots sina goda sidor var en person med en reaktionär människosyn
vladan.lausevic@opulens.se
