FOLK/POP. Långbacka/Bådagård bygger upp och skapar i sin musik, både ett magiskt landskap och nakna och hudnära klangbilder, som är tvingande att ta till sig. Du kan inte vara utanför, du måste in i deras rum, skriver Bo Bjelvehammar.
Every little whisper turns into a roar med Maja Långbacka/Matilda Bådagård
L/B Productions
De två sångarna, kompositörerna och multiinstrumentalisterna Maja Långbacka och Matilda Bådagård kommer nu med sitt andra album. Med eget material, bortsett från en cover av Peter Gabriels ”Solsbury Hill”.
De flätar samman på ett organiskt sätt pop och folkmusik, men det finns även inslag av symfonisk rock och americana. De bygger musikkatedraler av tung rytmik och de invaggar oss i stämningar och känsloslott.
De omger sig med skickliga musiker som Karin Hammar på trombon och den finländske stråkharpisten Pekko Käppi.
Texterna handlar ofta om en inre oro, en känsla av att någonting ska hända, som rubbar världens alla cirklar. Det var just, vad som hände, när skivan blev till. En pest svepte över världen som en svart ängel; en lätt krusning, växte till ett oroshav, eller som det heter på titelspåret; en viskning vände och förbyttes till ett vrål.
Långbacka/Bådagård bygger upp och skapar i sin musik, både ett magiskt landskap och nakna och hudnära klangbilder, som är tvingande att ta till sig. Du kan inte vara utanför, du måste in i deras rum. Och går med en bit på vägen, du kommer inte undan. De repeterar och upprepar vad de vill säga och stundtals tar lekfullheten över.
Duon känner stor trygghet i sin musik. De är orädda.
bobjelvehammar@opulens.se
