CIVILISATION. Tack vare modern teknologi och globalisering behöver inte mänskligheten längre delas upp i mytologiska och gentemot varandra hotfulla läger. Istället har vi möjligheten att tillsammans skapa och forma vår värld, skriver Vladan Lausevic.
Myten om den västerländska civilisationen används ofta för att skapa orimliga känslor av “vi och dom” och leder till sociala fobier mot exempelvis muslimer. Civilisationismen såväl som nationalismen går ut på att dela upp mänskligheten i fientliga läger. Istället borde fler acceptera det faktum att globaliseringen har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation som vi kan skapa och utveckla tillsammans, inte minst när det kommer till klimatfrågan.
Begreppet “västerländsk civilisation” används ofta av högerorienterade intellektuella som Jordan Peterson samt av högerpopulistiska och nationalistiska aktörer som Sverigedemokraterna. Syftena med att använda begreppet kan variera hos olika aktörer och man bör till exempel inte likställa den anti-populistiske Peterson med alt-rights fanatiker. Men den gemensamma nämnaren i begreppsanvändningen brukar vara kritiken av hur progressiva aktörer, allt från socialister till liberaler, ser på världen.
Anhängare av myten om den västerländska civilisationen anser att det finns vissa värderingar och beteenden som till exempel frihet och individualism som är västerländska. I sin tur anses dessa västerländska värderingar eller livsstilar vara hotade, dels av vänsterkollektivistiska aktörer som postmoderna socialister, dels av icke-politiska aktörer som muslimer och invandrare från Mellanöstern samt Sydamerika. På det sättet brukar väst-är-bäst-resonemang ofta sammanfalla med anti-vänster-beteenden som i sin tur ofta bygger på högerkollektivism där man till exempel vill ha auktoritära åtgärder riktade mot religiösa och sexuella minoriteter.
Det paradoxala med främjandet av myten om den västerländska civilisationen är att den ofta motiveras med att man vill försvara det liberala och frihetliga genom ickeliberala, repressiva och auktoritära åtgärder mot muslimer och flyktingar.
Ett annat exempel på begreppsanvändningen är att nationalistiska aktörer ägnar sig åt det som sociologen Rogers Brubaker definierar som civilisationism. Brubaker menar att högerpopulister som själva är emot den liberala/konstitutionella demokratin i västra och norra Europa bygger sin kritik mot islam och muslimer genom att blanda liberala, sekulära, feministiska och kristna idéer. Man vill på det sättet presentera sig själv som “västerlandets försvarare” eftersom muslimer anses omöjliga att integrera i Europa då dessa enligt den civilisationistiska myten anses tillhöra en annan civilisation.
Det mest framstående exemplet på intellektuella som ägnar sig åt sådana resonemang är den kulturrasistiske författaren Douglas Murray. Han är känd för sina mytologiska påståenden att “Europa håller på att dö” och att världsdelen hotas av islam. Murray har förespråkat att “all muslimsk invandring” till Europa borde stoppas. Komiskt nog anser han att sådana åtgärder vore viktiga för att “försvara liberala värderingar” samtidigt som han stödjer Orbans auktoritära styre i Ungern även utifrån synen att Orban “försvarar det västerländska”.
Alltså, det paradoxala med främjandet av myten om den västerländska civilisationen är att den ofta motiveras med att man vill försvara det liberala och frihetliga genom ickeliberala, repressiva och auktoritära åtgärder mot muslimer och flyktingar. En annan paradox är att man åberopar kristendomen och “judisk-kristna värderingar” samtidigt som till exempel Sydamerika eller kristna majoritetssamhällen i Afrika inte anses tillhöra Väst. På det sättet kan man identifiera sig med det västerländska och det kristna samtidigt och till exempel Trumpanhängare vilja stoppa invandringen från Sydamerika till USA.
Myten om den västerländska civilisationen är framför allt problematisk i relation till den sociala och fysiska verkligheten sedan kalla krigets slut. Som historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar är det sedan tidigare tydligt att världen inte längre kan delas in i olika civilisationer. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer, internet och globala communities som Facebook gjort världen till en gemensam, mänsklig civilisation. Harari anser till exempel att organisationer som IS inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation, vilket i sin tur borde leda till nya slutsatser och en ny världsmedvetenhet om hur terrorism som en global risk ska hanteras.
Mytologisk och schablonartad uppdelning av människor “i boxar” har nästan alltid förekommit i historien. Till exempel för Tyskland under 1800-talet då många samtida intellektuella i Europa inte ansåg det som ett “riktigt” europeiskt land. Eller att man i början av 1900-talet ansåg att Japan var ett barbariskt och efterblivet samhälle. Den mänskliga viljan att genom myter skapa ett “vi” och ett “dom” är också kopplad till vår natur då vi ofta tänker just genom myter och symbolspråk snarare än genom fakta och rationalitet.
Ett annat känt exempel på civilisationism var resonemanget hos den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington, känd för verket Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning. Förutom att Huntington på ett osakligt sätt delade upp mänskligheten i olika civilisationer som den slaviska och den islamiska, var en annan svaghet i hans resonemang att han försökte presentera politiska konflikter som kulturella. Huntington ansåg bland annat att kriget i Bosnien under 1990-talet berodde på att serber (med en majoritet ortodoxa kristna) och bosnjaker (av vilka en majoritet var sunnimuslimer) tillhörde olika civilisationer trots att bägge folkgrupperna överlag drevs av nationalistiska idéer och före kriget levde i ett samhälle präglat av “europeiska idéer” som kommunism och socialism.
Detta exempel slog mig när jag läste boken Whose Bosnia? Nationalism and Political Imagination in the Balkans, 1840–1914 av historikern Edin Hajdarpasic. Hans bok handlar om nationalistiska rörelser i Bosnien under 1840-1914 när området ingick i det ottomanska och senare i det österrikisk-ungerska imperiet. Själv är jag uppvuxen i ett släkt med både serber och bosnjaker, plus andra, och kunde inte begripa hur Huntington tänkte när han menade att människor, som bott i samma område och präglats av samma idéer och språk, kunde anses tillhöra olika civilisationer.
Som Hajdarpasic menar hade Huntington fel bland annat eftersom det inte är sant att det sedan “urminnes tider” funnits något civilisationistiskt hat mellan serber, kroater och bosnjaker i Bosnien. Hos samtliga folkgrupper förekom en tidig nationalism under 1800-talet där man försökte inkludera varandra i olika nationsbyggande projekt. Till exempel genom att tala om muslimska kroater eller att begreppet bosnjak från början var ett regionalt begrepp för människor som levde i Bosnien oavsett tro eller etnicitet.
Det finns mycket som är intressant att läsa om civilisationernas historia, som antikens egyptier eller aztekerna och hur man hanterade bland annat ekologiska och ekonomiska problem. Men tack vare modern teknologi och globalisering behöver inte mänskligheten längre delas upp i mytologiska och gentemot varandra hotfulla läger. Istället har vi möjligheten att tillsammans skapa och forma vår värld med nya och bättre idéer, inte minst när det kommer till den nödvändiga klimatomställningen.
vladan.lausevic@opulens.se
