PROKRASTINERA. När ska livet börja egentligen? Ska nuet någonsin bli viktigt, eller ska vi ända till det sista andetaget jaga framtiden? frågar sig Ante Filip Tepic.
Du får lov att känna dig tillfreds om du har en fin titel intill ditt namn, om ditt företag omsätter mycket pengar eller om din bil kör riktigt fort. Hur din väg kommer se ut fram till målet är inte viktigt. Statusen lovar ju belöning! Det viktiga är att andra tror att du har det bra, inte hur du i själva verket har det.
Vår tids psykiska ohälsa är mycket farligare och mer påtaglig än det härjande coronaviruset som sprider sig över jordklotet. Vi har ett mycket större hot att ta itu med, och det är den innerliga kampen vi måste ta med vårt liv dag in och dag ut. Det är en kamp vi inte kan välja att undgå; det är en holmgång vi ställs inför varje gång vi vaknar.
En grupp som nyligen uppmärksammats för psykisk ohälsa är elitidrottare. Riksidrottsförbundet och Beroendecentrum Stockholm har etablerat ett samarbete för att erbjuda hjälp. Sedan mottagningen startade för fem år sedan, har 330 elitidrottare sökt sig dit. Vi kan anta att den verkliga siffran för de som lider är betydligt högre, med tanke på den vedertagna bild av elitidrottare som starka och väl stående, något som många säkert söker upprätthålla.
Precis som när många andra problem i samhället diskuteras och statistik presenteras, kommer de som inte vill aktivera sig i några förändringar att säga att det numera är vanligare att man söker hjälp, att det är fler som vågar prata ut om sina mest intima problem. Så enkelt kan vi inte göra det; vi måste på allvar börja beakta de varningstecken som dagens pressande och målinriktade samhällsklimat medför.
Faktum är att det inte bara är elitidrottare som känner krav på prestation; så fort vi blivit tillräckligt gamla att gå utanför husets dörrar, ställs vi inför situationer där våra prestationer kommer avgöra vårt livs öde. Av egen erfarenhet minns jag hur underligt det var att i lågstadiet få höra att saker och ting var viktiga för högstadiet, i högstadiet var allt viktigt för gymnasiet, i gymnasiet var allt viktigt för universitetet och universitetet var viktigt för arbetslivet och arbetslivet för pensionen. När ska livet börja egentligen? Hur länge måste vi skjuta upp att börja leva? Ska nuet någonsin bli viktigt, eller ska vi ända till det sista andetaget jaga framtiden?
Skjuter vi ständigt upp de sköna promenaderna i vårsolen, den andra kaffekoppen vid morgonens tidningsbläddring, vår träff med en kär barndomsvän eller våra sovmorgnar, kommer vi inte hinna ikapp livet. Bakom oss kommer vi lämna våra titlar och prylar, men även vårt oupplevda liv.
info@opulens.se
