KLIMATKRIS. Klimatfrågan är högaktuell, det är således också Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter. Berättelsen om livet på Arktis, som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, kastar ljus på klimatförändringarnas konsekvenser likväl som det är en berättelse om något större: människans relation till naturen. Siri Hill har besökt utställningen.
Arktis – medan isen smälter
Nordiska museet, Stockholm
Utställningen står under hela 2020
Jag står framför ett stiliserat isberg kluvet itu, i Nordiska museets stora hall. På väggarna framför mig rör sig projektioner av isblock som rämnar. Det är mäktigt och vackert. “Är undergången vacker?” tänker jag dystopiskt när jag går in genom sprickan, omsluts av allt det blå och ljudet av ett dunkande hjärta.
Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter är resultatet av ett tre år långt för- och forskningsarbete och är en stor satsning för museet. Ambitionen är att berätta om livet i Arktis – detta kylslagna område som är större än Nordamerika och som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen. De fyra miljoner människor som lever där har lyckats hitta sätt att leva i samklang med isen, men till följd av klimatförändringarna står de nu inför nya utmaningar. På så vis ställer sig Nordiska museet mitt i en av vår tids mest omdebatterade ämnen: klimatfrågan. Det är både modigt och inspirerande. Här ryms också en större berättelse, den om människans relation till naturen – och hur den har förändrats över tid.
Och det är en utställning som rymmer mycket. Både ljus och mörker, fakta och saga, tillförsikt och oro. Det görs nedslag i Qaanaaq på Grönland, Vatnajökull på Island, Rovaniemi i Finland, Svalbard i Norge och Abisko i Sverige. Den stora sprickan drar en gräns mellan dåtid och nutid.
Utställningen är indelad i rum med olika teman. Kulturhistoriska föremål som sälskinnsjackor, harpuner och kajaker varvas med det senaste inom vetenskapen. Jag passerar en uppstoppad isbjörn i ett hav av bubbelplast, projiceringar av uppförstorade löpsedlar med klimatlarm; i informativa faktarutor läser jag om hur mycket av det vi tillför världen förstör den. Och om vad som kan gömma sig i den smältande permafrosten: okända sjukdomar och radioaktiv strålning. Arkivbilder och filmer skildrar vardagslivet i Arktis: hur har människor lyckats överleva i ett av jordens strängaste klimat och vad kan vi lära oss av dem?
Allt detta vävs sömlöst samman i historien om det cirkumpolära området som breder ut sig mitt under polstjärnan där tidszonerna upphör.
Det som särskilt fångar mitt intresse är de mytologiska narrativ som presenteras i utställningen, och som har kopplingar till klimatförändringarna. Det känns som ett nytt sätt att ta sig an ämnet. Jag läser om Ragnarök, som inom fornnordisk mytologi refererar till en serie händelser som förutspås leda till jordens undergång. Flera av dessa är naturkatastrofer, som en stor översvämning och en vargavinter som varar i tre år. Jag läser också om kristendomens Syndaflod och om Noa och hans ark. Var tid har sin berättelse av domedagen, hur kommer vi formulera vår?
Arktis – medan isen smälter har enligt Nordiska museet lockat mängder av besökare. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv vilka det är som går dit? För inte är det väl de som har störst behov av att ta del av utställningen? Runt omkring mig hör jag museibesökarna samtala med låga röster om det de ser. Alla här verkar rörande överens om att klimatförändringarna är ett problem. Når utställningen på så vis bara de redan upplysta?
I hörlurar lyssnar jag till ursprungsfolkens skapelseberättelser där naturen, och isen, är subjekt. En inställning som känns fjärran i dag, men som här får ta plats. Vi står vid ett vägskäl. Vi har alla fakta på bordet, vi vet att vårt sätt att exploatera naturen som en aldrig sinande resurs är ohållbart. Trots det fortsätter profiten i mångt och mycket styra och i en globaliserad värld hänger allt ihop.
Vår tids ”krama ur den sista droppen”-inställning står i skarp kontrast till de nästan romantiska naturskildringarna som återkommer i utställningen. Mäktiga isberg i motljus, vita vidder och upplysta isgrottor. Det är svårt att ta in: hur kan stundande förödelse se så vackert ut, till och med verka fridfull? Men kanske behöver man se den vidunderliga skönheten i det man är på väg att förlora, för att inse vad man går miste om?
Så passerar jag en digital karta som visar hur mycket av den uråldriga isen som har smält bort sedan 1980-talet. Tanken svindlar: där går jag och glor, medan isen smälter. Plötsligt blir det verkligt – ingenting av det här är vackert.
När jag lämnar utställningen stannar jag till vid en interaktiv station där man kan lämna ett klimatlöfte till sitt framtida jag, som att åka mer kollektivt, sluta äta kött, och källsortera. Vi kan göra mycket skada, men lika mycket kan vi göra gott.
info@opulens.se
