FILMKONST. Ingela Brovik listar de sju bästa filmerna som under året visats på vita duken i Sverige.
Sorry we missed you i regi av Ken Loach (Storbritannien)
Ken Loachs argaste film om det brittiska klasssamhället, nu i dagens extrema gig-ekonomi, där en fattig familj hamnar i tufft läge. Loach brukar alltid ha humor i sina filmer om folk i svåra situationer. Här i filmen finns det en scen där arbetaren och hans lilla dotter springer runt för att leverera paket, snabbast möjligt. Ett lågmält drama om klasskamp med bibehållen värdighet hos de utsatta, med svärta och energi. Briljant!
Parasit i regi av Bong Joon-Ho (Sydkorea)
Genom köksvägen-jobb tar sig en utfattig familj från slumkvarteren in i ett överklasshem. Det är en satirisk tragikomisk berättelse där allt hänger på att hålla masken, ljuga, hålla kulisserna i schack. Elegant skräckfilm om klass, pengar, makt och identitet som utspelas i sydkoreanska Seoul, där speciellt de unga har nyckelrollen i detta systematiska klassamhälle.
And then we danced i regi av Levan Akin (Sverige)
En oförutsägbar kärlekshistoria där den unge mannen Merab söker sin identitet genom att sedan barnsben dansa i det georgiska nationalkompaniet. När en ny kille som dansar mer aggressivt dyker upp blir han en rival om dansen – och någon att bli kär i, förbjudet i Georgien. Filmat med handkamera, gör att den lyhört, dramatiskt följer dansen genialt, nära och visar smärtpunkterna.
Porträtt av en ung kvinna i brand i regi av Céline Sciamma (Frankrike)
En 1700-talsberättelse om en kvinnlig konstnär som fått i uppdrag att måla ett porträtt av en ung kvinna, som inte vill vara med om detta. En poetisk underfundig film med feministiskt perspektiv som blev årets snackis i Cannes, med sin konsekventa starka skönhet och egensinniga blick.
Push i regi av Fredrik Gertten (Sverige)
En svensk dokumentärfilm som blir till en internationell roadmovie genom fastighetsbranschens svarta marknad, där ett gigantiskt amerikanskt bolag köper upp fastigheter i låginkomstområden, lyxrenoverar dem, vräker folk som inte har råd att bo kvar. Svart business som är väl gestaltad i denna dokumentär som ger en inblick i företagets skrämmande bisarra makt, från Uppsala, Berlin till New York där folk får betala 90 procent av sin lön i hyra efter att företaget köpt fastigheten. Årets viktigaste svenska dokumentärfilm som borde ha vunnit European Film Awards pris för bästa europeiska dokumentär.
Smärta och ära i regi av Pedro Almodovar (Spanien)
Ett slags självporträtt där Antonio Banderas spelar en äldre, lite självkritisk regissör (Almodovar) som söker sitt yngre jag, sin historia, sina drömmar, där skådespelaren skapar ett initierat porträtt av en legendarisk kulturman. En vacker melankolisk film på spaning efter den tid som flytt eller förlorats.
Om det oändliga i regi av Roy Andersson (Sverige)
En film som utforskar människans existentiella tillvaro, tragikomiskt, med perfektion och poetisk kraft. Typisk Roy Andersson-film utan traditionell handling som med tablåer gestaltar tystnad, väntan, avvaktande, vart livet är på väg. Den drastiska humorn i hans tidigare filmer finns inte här, dock en mer finurlig variant. Hans filmbilder är konstnärligt nyskapande i egen stil med inspiration från amerikanske konstnären Edward Hopper med en existentiell känsla, i aparta scener, som blir oförglömliga.
info@opulens.se
