BERLIN. Många av pristagarna kommenterade på scen situationen för biografer i Europa, med viss ilska, ironi eller lite skämtsamt – vilket satte en viss prägel på prisceremonin. Det får folk att diskutera sakernas tillstånd skriver Ingela Brovik, Opulens utsände på European Film Awards i Berlin.
Mitt under prisceremonin European Film Awards i Berlin, på Haus der Berliner Festspiele, berättas från scenen att det skall startas en ny organisation för filmregissörer “at risk”, samtidigt som den ryske regissören Oleg Sentsov, nyss frigiven ur fängelse, står på scen. Det är en dyster nyhet att en sådan organisation behövs för alla som jobbar med film i Europa – just nu. Men det säger också att film är viktig, i dagens läge.
Mina tankar går till ryska filmregissörer som dokumentärfilmaren Vitalij Manskij som skildrat rysk politisk historia under lång tid, initierat, lyhört och sakkunnigt. En av hans senaste dokumentärer handlar om Nordkorea, där han lyckas filma bakom diktaturens kulisser.Hans filmer brukar visas på DOK-Leipzig men sällan i Sverige, trots att de är nödvändiga filmer.
På European Film Awards i Berlin ger man olika aspekter på europeisk film, en polsk kvinnlig regissör talar om “European spirit” innan priset för European Screenwriter delas ut till franska Celine Sciamma för Portrait of a Lady on Fire, en egensinnig film som uppmärksammats i Cannes och fått svensk biografdistribution. Regissören tackar främst distributörerna av hennes film, på en ovanligt rolig prisutdelning, så långt man kan komma från (den heliga) Oscarsgalan, som denna prisutdelning är ett slags motvikt till. Här handlar det om att stå upp för den europeiska filmen, mot den amerikanska dominansen på den europeiska biografmarknaden. Oscar har ett svärd i handen, som skulle kunna indikera den makt som Hollywood har skaffat sig i Europa, där filmen uppfanns 1895, i Paris (av bröderna Lumière), Berlin (av brödernas Skladanovsky) och London, samtidigt.
Ändå var det Hollywood som snabbast utvecklade filmindustrin. European Film Awards första pris (1988) för prisutdelning var en surrealistisk statyett föreställande en pojke med en fredsduva. Den kallades “Felix”. Senare blev det en statyett som liknar en anorektisk lillasyster till Oscar, dock utan vapen.
Många av pristagarna kommenterar på scen situationen för biografer i Europa, med viss ilska, ironi eller lite skämtsamt – vilket sätter en viss prägel på prisceremonin. Det får folk att diskutera sakernas tillstånd. Nog hade det varit bra om EFA hade bjudit in någon representant från Europa Cinemas för att ge information om hur det ser ut med art-housebiograferna i Europa, de som får stöd av organisationen för att visa europeisk film på bio. I Sverige finns Folkets Bio och Folkets Hus och Parker. Några representanter för dem fanns med på mötet i Lissabon där det berättades om goda exempel på hur biografer kan behålla och öka sin publik.
Senaste året har det sålts 42 miljoner biljetter på biografer som är med i nätverket Europa Cinemas, enligt en sakkunnig föreläsare.
Werner Herzog fick Lifetime Achivement Award, presenterat av Wim Wenders. Regissörskollegan sjöng för Herzog innan han fick sitt pris, lite rörd och full i skratt över Wenders sång (oväntat skojfrisk). Herzog är aktuell med två nya filmer, varav en dokumentär om Gorbatjov, som sammanfattar sin idé att förändra Sovjetunionen (glasnost, perestrojka): “Vi försökte!”
Många bra, angelägna europeiska filmer var nominerade inför European Film Awards, där medlemmarna i akademin röstade fram vinnarna. Det blev en övervikt för Yorgos Lanthimos The Favourite i kategorin årets film, årets komedi, årets kvinnliga skådespelare med flera priser. Tveksamt om det var helt rätt, som jag ser det.
Publikens pris tilldelades Cold War i regi av Pawel Pawlikowski, Polen, en utmärkt bra film om kalla kriget i Europa, ur östeuropeisk synvinkel. En av många europeiska filmer som visas i Europa, där biografen är/skall vara en plats för yttrandefrihet.
info@opulens.se
