BRILJANS. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord från henne själv: ”Bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa”, skriver Ivo Holmqvist om Sara Danius som nyligen gick bort.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
”Allt hon gjorde präglades av en sällsynt styrka och lyskraft”, påstår Svenska Akademiens hemsida om Sara Danius nu när hon har avlidit. Det är lätt att hålla med om det samtidigt som man kan fundera om vi alls någon gång kommer att få reda på vad som verkligen låg bakom alla de tilltrasslade turerna kring hennes avgång som ständig sekreterare, och varför man inte tackade ja till hennes uttalade erbjudande att återinträda. När man skriver in hennes namn på den svenska nationalbibliografin Libris listas det tiotal böcker och de många artiklar hon skrev, men också en rad korta tv-intervjuer som man blir mer konfunderad än upplyst av.
När en av hennes dåtida kollegor, i den församling som även kollegan nu har lämnat, säger att Sara Danius bortgång ”lämnar ett gigantiskt hål i världen” är det en formulering som kanske kunde ha nyanserats något. Men det är lätt att hålla med hennes förläggare på Bonniers när han påstår att hon var en av Sveriges största humanister, även om ”stora” möjligen vore mer både rättvisande och hovsamt – konkurrensen är stor. Hellre skulle jag, för att sammanfatta hennes briljans, låna några ord från henne själv: ”Bred lärdom, analytiskt skarpsinne, historisk detaljskärpa”. Så karakteriserade hon Knut Ahnlund, vars efterträdare hon blev i Svenska Akademien 2013. Samma år sommarpratade hon i radion och fick många lyssnare – ett uppföljande radioprogram efter bråket i Svenska Akademien blev av naturliga skäl ännu mera uppmärksammat.
Nu har jag på nytt läst hennes uppskattande inträdestal om Knut Ahnlund som man lätt får fram på Svenska Akademiens hemsida, och sommarprogrammet som är det sista inslaget i hennes Husmoderns död och andra texter varifrån jag gärna citerar den här raden: ”Livet är ju fullt av uppförsbackar. Lika bra att man lär sig att ta dem i farten”, något som snart fick större allmän giltighet för henne än första gången, då det handlade om att lära sig niga i farten i en uppförsbacke.
Den andra texten i den samlingen, ”Pappas bibliotek”, tar också avstamp i det självbiografiska när den beskriver hur svårt – ja nästan omöjligt – det är att få en antikvariatsbokhandlare att intressera sig för mer än en handfull böcker i en välförsedd samling skönlitteratur när den måste skingras – det är inte mycket i den klassiska svenska litteraturen som längre är kuranta varor.
Sedan vidgar Sara Danius snabbt synfältet så att Rilke, Joyce, T S Eliot, Apollinaire och Marcel Proust också kommer med, i en glidflykt som avslöjar en suverän överblick – jag får nog rätta mig: Jo, hon var en av våra största humanister. Nu ska jag, fast incitamentet är det dystraste tänkbara, raskt på nytt läsa både Husmoderns död, den långa essän Prousts motor, och Den blå tvålen som handlar om ”romanen och konsten att göra saker och ting synliga”, särskilt hos Flaubert och Balzac.
ivo.holmqvist@opulens.se
