KONST. I dessa dagar då det talas om fascister på frammarsch i Danmark finns det anledning att påminna om det danska frihetliga kulturarvet och antifascisten Asger Jorn och hans livsverk. Clemens Altgård ger en introduktion.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Den som besöker det stora konstmuseet Louisiana i danska Humlebæk kommer sannolikt att stanna till vid en permanent avdelning fylld av färgglödande målningar i stora format. Det handlar om expressiva, abstrakta målningar, ömsom furiösa, ömsom uppsluppet euforiska med organiska vindlande linjer och kraftfullt utförda penseldrag. Inte minst uppseendeväckande är verket Dead drunk danes. Det är den danska modernismens internationellt mest kända konstnär som fått en egen sal på museet. Hans namn? Asger Jorn (1914—1973).
Asger Jorn hette från början Asger Oluf Jørgensen, men han tog liksom sin bror ett täcknamn under motståndskampen mot nazisterna under kriget. Som situationist deltog Jorn i början av 50-talet vid Guy Debords sida i arbetet med att fullfölja det stora nejsägandets tradition, men det finns också en stor bejakelse i de bilder som visas på Louisiana. Ett ja till förnyelse, erövrandet av nya erfarenheter, upptäckandet av nya världar. Men, som Nash uttrycker saken, all förnyelse är naturligtvis ett brott mot konstideologiernas tvång.
I sitt arbete med ett nytt uttryck, tog Jorn intryck från i synnerhet folkkonsten och den medeltida bildvärlden.
Cobragruppen som egentligen uppstod i protest mot surrealistisk dogmatism och franska anspråk på tolkningsföreträde, bildades ironiskt nog i Paris. Förutom Jorn ingick bland andra storheter som holländaren Karel Appel och belgarna Corneille och Alechinsky. I Cobragruppen förenade man ett återuppväckande av expressionismens möjligheter till utlevelse med ett starkt intresse för forntida uttrycksmedel och den så kallade primitiva konsten. Jorn var också angelägen om att framhålla mytens betydelse för konsten.
Asger Jorn var inte bara en framstående konstnär, utan också en filosof som i frihetligt radikal anda försökte att göra upp med den totalitära vänstern och en vetenskap som blivit en ny religion. Särskilt lättillgängliga är förvisso icke Jorns skrifter, och de rymmer även en del rätt så diskutabla teorier om bland annat Nordens särart, men där finns också genialiska infall och briljanta formuleringar. Han utvecklade ett eget triolektiskt system vars treklang fick ersätta den hegelianska dialektiken. Faktum är att Jorn genom sitt amatörfilosoferande kom att ligga 60-talets franska strukturalister mycket nära i flera avseenden.
Även om han försökte lägga fram ett nordiskt filosofiskt system i sin skrift Naturens orden, var han också en internationalist av stora mått. Man kan säga att han delvis lät olika sidor komma till uttryck beroende på vilket språk han använde sig av. På franska skrev han bland annat patafysiska texter och tillät sig då att driva med den strukturalism han egentligen tagit djupa intryck av. Patafysiken definieras bland annat som “läran om undantagen och de inbillade lösningarna”. En definition som tillskrivs den franske författaren Alfred Jarry.
I Jorns skapande var formspråket i ständig utveckling. Ser man på det allra tidigaste Jornmålningarna från uppväxttiden i Silkeborg finner man redan där en formsäkerhet men det var i mötet med 30-talets Parismiljö som de viktiga impulserna kom. I valet mellan Köpenhamn och Paris valde nämligen Jorn den franska huvudstaden — det var ungefär lika långt till båda metropolerna och den unge konstnären körde motorcykel.
Han hamnade i lära hos Léger och skaffade sig där en grundläggande känsla för arbetsdisciplin och komposition. I de mogna målningarnas förment fria färg- och formflöde finns likväl något av denna tidigt erövrade fasthet i hanteringen av bildens ytelement.
Jorn var en resenär och trots svåra umbäranden— svält och sjukdom fick han tidvis stå ut med som tungt vägande faktorer i vardagen— framhärdade han i resandet. En period i Lappland kunde avlösas av en period i Tunisien.
Erik Steffensen som skrivit en Jornbiografi kallar faktiskt Jorn en ”menstruel maler” och berättar att konstnären skapade i perioder, då serier av målningar blev till. En uttömning bestod oftast av 23-24 bilder, vad som krävdes för en utställning.
Om Léger lärde honom att handskas med bildelementen så var det främst Miró och Klee som lärde honom använda färgen och rytmen på ett sådant vis att fantasins frigörelse kunde äga rum. Jorn revolterade också mot centralperspektivet som han uppfattade som sammankopplat med ett totalitärt tänkande.
I exempelvis en underbar 40-talsmålning som Guganaga från 1945 möter man säregna små figurer i rena, klara färger mot en yta av djungelnyanser, men där perspektivet är omkastat och en karnevalisk yra tycks ha vänt på rumsupplevelsen så att här blir där och hit blir dit.
Det finns en lätthet och lekfullhet i många målningar, till exempel Euphorisme som Jorn utförde tre år före sin död. Där flödar ett gult ljus över former som har himlens djupaste blå nyanser. Det är en dithyrambisk stämning, det vill säga vilt stormande begeistring, som hos Nietzsche i hans ljusaste stunder eller något av kraften hos Edvard Munch.
Något måste sägas om djurens betydelse i Jorns bildvärld. Han använde sig av djuret som mytologisk varelse, som en metafor för människan eller ibland på ett rent allegoriskt vis. Men efterhand löses dessa upp i bildplan och arabesker som förses med ögon och andra fysiologiska delar så att den abstrakta bilden får ett organiskt liv.
Den franske filosofen Gilles Deleuze har, utifrån en vantrivsel i den franska kultursfären, skrivit om livsprogrammet som ersätter manifestet, vikten av att prioritera experimenterandet på tolkningens bekostnad.
Det finns i den tankegången något som är släkt med Jorns livsfilosofi. Att fly, säger Deleuze, innebär inte att fly livet, utan att skapa liv, producera verkligheter. Just så upplever jag Asger Jorns konstnärskap.
clemens.altgard@opulens.se
