Dela:

Bläddra per

Ensam i soligt Ingenmansland

Intill South Beachs stränder kryllar det av lägenhetskomplex och lyxhotell. South Pointe Beach är en av Darrels favoritställen. Om kvällarna. Det är många år sedan Darrel surfade. Han brukade skejta också.

FOTOREPORTAGE. I solskensstaten Florida ligger Miami, en stad fylld av kontraster. Här är glappet mellan rika och fattiga bland de största i USA. I skuggan av solen finns de som verkar i tysthet. Att vara ung och hemlös är en ensam väg i en nation som bygger på frihet.

Bensinmacken på Alton Road, mellan 1 och 2 gatan i South Beach, Miami, är en av Darrel Smith’s stamställen. Hit går han för att köpa: En tändare, två paket Newport mentol-cigaretter, en påse Dorritos, två små flaskor vodka och en burk Pepsi, allting för 15 dollar, motsvarande 130 kronor. Handen sträcker fram en skrynklig tjugo-dollarsedel. Efter att ha fått växeln tillbaka greppar han plastpåsen och går ut från ”den blå macken” som han kallar den, på grund av dess blåa logotype. På baksidan finns den offentliga toaletten och där låser Darrel in sig. Golvet är nedfläckat och stinker urin. Tröjan, vars mönster en gång var svart men nu bleknat till grått, tas av. Darrel understryker att det är en Calvin Klein. Handfatet får agera dusch. Hettan och smutsen från gatan sköljs bort. I alla fall tillfälligtvis.

Efteråt halsar han några klunkar vodka eftersom ”ingen här inne ser”. I South Beach finns många offentliga toaletter och Darrel känner till dem alla.

– Det här är den bästa för den ligger lite avsides. Och det finns alltid tvål.

Klockan är 09.35. Darrel har varit vaken sedan flera timmar. Han röker en cigarett och är sedan noga med att spara fimpen i en av byxornas sidfickor.

Några kvarter längre bort ligger Whole Foods Mart, en exklusiv matbutik med enbart ekologiska och organiska produkter. Här kostar en halvliters flaska kallpressad juice ungefär 8 dollar, motsvarande 65 kronor. Hit går Darrel för att hämta varorna som ingen annan vill ha. Varor, vars utgångsdatum snart ska eller redan har gått ut. Whole Foods Mart ger bort sådant som ändå annars skulle slängas. Darrel besöker butiken några gånger i veckan. I stort sett all den mat han äter kommer från ställen som dessa. Just idag får han med sig en Caesarsallad, vars bäst-före-datum passerade igår. De övriga varorna är konserver: Bakade bönor, biff och soppa. Samt några flingpaket. Han bär allting, inklusive sina få ägodelar i en sliten brun papperskasse. Handtagen ska snart ska gå sönder.

Darrel vid ett av de ställen i South Beach där han brukar vila eller sova. Han besöker inga natthärbärgen utan sover utomhus i buskage. “Jag minns inte när jag drömde sist, jag sover aldrig tungt. Men i verkliga livet drömmer jag om att en dag besöka Japan. Därifrån kommer judon. Och karaten.”

Utanför skiner den sol som delstaten Florida mest är känd för. Det är redan 32 grader. De som måste vistas utomhus drar sig till skuggan, men Darrel verkar obemärkt när han går längs med Alton Road. I slutet av gatan, vid en busshållplats, finns en remsa som nattetid fungerar som sovplats åt många hemlösa. Det enda som vittnar om det i dagsljus är en kvarlämnad kartongbit som ligger utspridd på marken. En bra bit därifrån, på asfalten, sitter en äldre man i trasiga kläder. Darrel passerar mannen, blicken är fixerad framåt, nästan som för att markera att han inte tillhör en av dem.

I korsningen längre fram finns en bro som leder till Bayside och Miamis centrum. Skimrande skyskrapor och enorma lyx-lägenhetskomplex utgör fonden på andra sidan fastlandet. Sedan 2010 har fastighetsmarknaden blommat. Företag investerar i bostadsmarknaden och lokala områden tas över och görs om. Little Havana, väster om Miamis centrum, är ett exempel på hur lokala boende köps upp och flyttar ut för att ge plats åt bland annat semesterlägenheter. Men kunderna är inte Miami-bor: Oftast är de välbärgade européer och latin-amerikaner. Det genomsnittliga priset på bostäder i Miami är bland landets högsta, vilket försvårar situationen för invånare som lever under fattigdomsgränsen.

Miamis image som en av USA:s mest glamorösa platser skapades under 80-talet. Det grundar sig i att staden var en hubb för kokain som kom från Sydamerika. Drogindustrin förde med sig miljarder kronor, vilket kanaliserades genom de främsta organisationerna inom den lokala ekonomin. Välståndet steg över hela staden. Så gjorde också en våldsvåg som höll i sig fram till början av 90-talet.  Brottsstatistik från FBI visar att siffrorna fortfarande är högre än genomsnittet. I hela USA begicks det ifjol 386,3 våldsamma brott per 100 000 invånare. I  Florida var det under samma period 430 våldsamma brott per 100 000 invånare.

FBI som genomfördes 2015, visar att siffrorna är högre än genomsnittet. 1 077 anmälda våldsbrott begicks per 100 000 invånare. I jämförelse hade hela Sverige 1 144 anmälda våldsbrott per 100 000 invånare enligt BRÅ, Brottsförebyggande rådet.

Florida har ett välkänt rykte för att vara en av de farligaste staterna i USA att vara hemlös i. År 2013 genomförde National Coalition for the Homeless en undersökning som placerade staten näst först, bara Kalifornien befinner sig först. Många hatbrott begås mot hemlösa, men mörkertalen kan vara stora då hemlösa många gånger inte rapporterar brott de utsatts för.

Det finns en till sak som är utmärkande: Mer än var fjärde person i Miami lever i fattigdom. Fattigdomen är den näst högsta bland storstäder i hela nationen. En undersökning genomförd 2014 av American Community Survey, ACS, visade att medelinkomsten för ett hushåll i Miami-Ft. Lauderdale-West Palm Beach-området bara är motsvarande 380 014 kronor. Det är den näst lägsta i hela USA. Bara Tampa i Florida har en lägre medelinkomst per hushåll. Ett dåligt offentligt utbildningssystem och ett högt procentantal av de som inte gått färdigt gymnasiet är alla bidragande faktorer till situationen. 37 procent av Miamis invånare som lever under fattigdomsgränsen saknar gymnasieutbildning.

2013 bedrev det oberoende institutet The Economic Policy Institute, EPI, forskning över vilka städer i USA som har de största klasskillnaderna. Forskningen visade att Miami hamnade långt upp på listan. Klyftan mellan stadens rikaste och fattigaste på nationell nivå är mycket djup.

Darrel stannar till vid korsningen på Alton Road och fångar upp cigarettpaketet med Newports. Plötsligt brister papperskassens handtag. Det mesta av innehållet faller ut på asfaltens stekheta yta. Konserverna rullar åt alla håll och gående passerar obrydda förbi. Plastboxen med Caesarsalladen vilar uppochnervänd, bladen av Romain ligger utspridda på den smutsiga marken. Oljan från dressingen glänser på Darrels fingrar, som snabbt plockar upp allt. Han låter ingenting gå till spillo.

Vad som också fallit ut på marken är en massa kort från porrindustrin, eller ”nöjesbranschen”, som Darrel kallar det. Telefonnummer och hemsidor illustreras med gälla färger, som varvas med fotografier. En man med bar underkropp ler stort in i kameran. Darrel plockar ihop korten och slänger ner dem i papperskassen. Han berättar att han brukar få 15 dollar för en avsugning. Ibland sex-dansar han mot betalning. Tidigare utförde han dessa saker oftare. Numera gör han det ”då och då”. Inga spår av skam finns i rösten. Han säger att saker är som de är och ibland finns ingen återvändo.

Hemlösa familjer får hjälp att bo på motell, men Miami-regionen har inte ekonomiska resurser nog att ge alla övriga hemlösa tak över huvudet. Sängplatserna räcker inte till på härbärgerna. En enskild person måste i genomsnitt vänta allt från ungefär 10 dagar till mycket längre. Varje dag måste också en s k “hot line”, direktlinje, ringas. Den nationella politiken betonar långtidsboende snarare än akuthem. Övergångsboenden är väsentligen långsiktigt men fokuserar vanligen på missbruk.

Det är länge sedan Darrel hade en säng att sova i och en hemadress, men han ser inte sig själv som hemlös. Identiteten tillhör något annat. Han har vissa krav på sig själv. Darrel har aldrig tiggt, använt “food stamps”, så kallade matkuponger, gått på bidrag eller besökt natthärbärgen. Under fyra års tid har Miami varit hans hem. Innan dess besökte han många stater och städer i USA, säger att han speciellt gillar Vegas i Nevada. Som barn brukade han hälsa på sin kusin som bodde där. Avsaknaden av personlig identifikation är total. Han är tjugosju år gammal och Darrel Smith är egentligen inte hans riktiga namn, det är bara vad han säger till den som frågar och det är vad han vill bli kallad.

I ena bakfickan ligger ett hopvikt papper tillsammans med en lövtunn oblat av guld. Oblaten är en gåva från hans tränare för länge sedan. Han visar dem båda som om de vore diamanter som måste skyddas. Pappret är Darrels certifikat på att han har svart bälte i judo. Han har tränat MIAA sedan 6-årsåldern, gillar äldre Hong-Kong filmer och pratar varmt om Bruce Lee, men dissar Jackie Chan. Att kunna utöva kampsporter är en del av Darrels överlevnadsstrategi. Han är självständig och låter ingen sätta sig på honom. Det kräver ständig uppmärksamhet. Han är alltid på sin vakt och berättar att det är svårt att slappna av. Han tillägger:

– Jag litar inte på någon.

Först höll Darrel till i Miamis centrum men där är klimatet råare. Darrel säger att han gillar South Beach för att det är lugnare. Fast för några veckor sedan befann sig Darrel i en park några kvarter bort där han blev attackerad av en man med machete, men lyckades fly. “Han flippade totalt”, säger Darrel och skakar på huvudet.

En paus i skuggan. Norr om centrum finns det en Dollarstore dit Darrel är på väg för att kolla på billiga mobiltelefoner. Han går överallt, en bussbiljett kostar mellan två och en halv och 7 dollar och det har han inte råd att betala.

Den ständigt strålande solen, värmen, är vad som fick honom att komma till Miami. ”För att värme är lättare att hantera än kyla, som man inte kan undkomma”, säger Darrel. Han om någon vet. Floridas hetta året om står i kontrast till vintrarna i Detroit, Michigan där Darrel växte upp. Det var länge sedan han satte sin fot på den platsen, så länge sen att han inte vet om hans mamma är i livet. De har inte träffats på tio år. Den enda beskrivningen han ger av henne är ”totalt förstörd”. Någonstans har han fått höra att hon dött och ligger begraven på en kyrkogård i Detroit. Någon pappa har aldrig funnits, förutom den gången en man ringde och sa sig vara Darrels far. Vid 17 års ålder lämnade Darrel hemmet. Den första tiden bodde han hos vänner men situationen blev ohållbar. Han började leva sitt liv på drift. Syskonen har han ingen kontakt med och de beskrivs med samma ord som mamman. Alla utom Darrel är kvar i Detroit, ett ställe han beskriver som ”förgörande”. Innan han fortsätter utmed Alton Road, tillägger han:

– Jag tror inte att någonting är konstant.

I USA finns det över en halv miljon hemlösa personer, enligt en undersökning som genomfördes av organisationen The National Alliance to End Homelessness 2015. 15 % av dem är kroniskt hemlösa. 550 000 unga vuxna, under 24 år, upplever någon gång hemlöshet under en vecka eller längre. 380 000 av den totala gruppen unga hemlösa är under 18 år. Ungefär 1 av 5 barn i hela nationen rymmer hemifrån minst en gång. I gruppen unga hemlösa räknas personer som är 13-24 år.

I Sverige fanns det 2011 cirka 34 000 personer som saknade stadigt boende och räknas som hemlösa, enligt en undersökning från Socialstyrelsen. Bland dessa levde 4 500 personer i akut hemlöshet. De hemlösa som inte är kända av myndigheter, frivilligorganisationer eller är skrivna i Sverige, bland annat papperslösa och EU-migranter, tillkommer. Därför är antalet hemlösa troligen betydligt högre.

En undersökning som genomfördes av Covenant House Institute 2015, visade att nästan 50 procent av de unga hemlösa som bodde på härbärgen kom från hemförhållanden där konflikter, våld och sexuellt utnyttjande var vanligt förekommande. Hälften av de ungdomar som passerat åldern för fosterhem och rättssystemet för barn- och ungdomar, det vill säga 18-24, blir hemlösa inom sex månader. Mycket beror på att de är oförberedda på ett självständigt liv med en begränsad utbildning och obefintligt socialt stöd. Denna grupp av unga hemlösa är mycket utsatt. De tillhör en övergångsålder och faller lätt mellan stolarna i systemet. De är också extremt svåra att identifiera.

Miami-Dade County Homeless Trust är en federalt- och statligt finansierad organisation, som sedan över tjugo års tid arbetat för att motverka hemlöshet och hjälpa hemlösa människor i hela regionen. Lisa Mozloom är socialarbetare på organisationen och har en lång erfarenhet av ung hemlöshet. Hon förklarar varför det är svårt att få korrekt statistik över antalet unga hemlösa.

– Det finns ett oerhört stigma kring hemlöshet och många unga som utsätts för det vill inte räknas som hemlösa. Skammen är stor och många av dessa människor kommer redan från svåra hemförhållanden, att då få en till stämpel på sig som hemlös är något man flyr ifrån. Man vill helt enkelt inte betraktas som det och många av dessa unga personer försöker göra vad de kan: Sova hos vänner, bo i en bil och så vidare. Att försöka smälta in, vara som alla andra, blir otroligt viktigt.

I Miamis distrikt uppgår antalet hemlösa till 4 235 personer, där både de som bor på härbärgen och inte är inräknade. Det är en nedgång i jämförelse med början av 90-talet, då siffran på antalet hemlösa i Miami uppmättes till 8 000 människor.

Miami-Dade County Homeless Trust startade sin verksamhet för att förändra den akuta situationen som rådde under 90-talet och för att skapa en långsiktig planering i arbetet mot hemlöshet. Den privata sektorn kunde inte ensam lösa problemet och offentligt stöd behövdes. 1993 skred man till handling och staten Florida gick samman med Miamis länskommission och en ny lagstiftning drevs igenom. Det innebär att 1 % skatt tas ut på all mat- och dryckesförsäljning bland de inrättningar, hotell och motell undantagna, som har alkoholrättigheter. Men endast företag som årligen omsätter mer än 3 miljoner kronor är skyldiga att betala skatten. De regioner som inte innefattas av skatten är Miami Beach, Surfside och Bal Harbour. 85% av skatten går direkt till Homeless Trust och 15% går till olika centrum i arbetet mot våld.

I förgrunden: En byggarbetsplats där lyxlägenheter snart ska stå. I bakgrunden skymtar Miamis centrum och affärsdistrikt.

Många hemlösa upplever ensamhet och isolering. Enligt US Department of HHS rapporteras 61,8 procent av unga hemlösa lida av depression, 71,7 procent rapporteras genomgå stora trauman som fysiskt och sexuellt utnyttjande och 79,5 procent lider eller har lidit av posttraumatiskt stressyndrom under mer än en månad. Konsekvenserna leder ofta till drogmissbruk, prostitution, psykisk sjukdom och en hög självmordsfrekvens.

Bland vuxna hemlösa har 66 procent problem med alkohol, droger eller psykisk sjukdom. Mer än en femtedel lider av en allvarlig och ihållande psykisk sjukdom. Våldsstatistiken visar på sambandet med hemlöshet. Trots varierade studier råder det en gemensam enighet bland forskare att antalet psykisk sjuka individer i fängelse är en stark grupp. Många av dessa personer har arresterats för mindre brott, som till exempel förargelseväckande beteende. Det finns bevis på att en stor procent av denna grupp troligtvis var hemlösa vid tillfället då de arresterades. Närmare 21 procent var klassificerade som hemlösa och 40 procent uppgav att de varit hemlösa någon gång under de närmsta fem åren. Forskningen visar också att hemlöshet väsentligt ökar åtalsrisken för våldsamma brott bland mentalt sjuka förövare. Enligt The National Coalition for the Homeless, lider ungefär 16 procent av ensamma hemlösa män av någon form av svår och ihållande psykisk sjukdom.

Under de senaste ett och ett halvt åren har Darrel blivit arresterad fyra gånger. Det har gällt småbrott som förargelseväckande beteende och olaga intrång på privat mark, som den gången tidigare i år då han satt inne 30 dagar i fängelse på Federal Correctional Institution i Miami, något han beskriver som en galen tid.

– Väktarna och poliserna bankade skiten ur fångarna. En av dem skadades så svårt att han avled. Därinne rådde laglöshet. Man levde konstant med risken att bli våldtagen. I min cell, som jag delade med två andra, fanns det kokain på golvet. Det såldes på löpande band.

Darrel på Alton Road, South Beach.

Darrel beskriver en situation av maktlöshet, där de som innehar makten gör allt för att missbruka den. Avsaknaden för tillit till systemet är total. Det har svikit honom förut och kommer med säkerhet att göra det igen.

USA:s regering har som vision att hemlöshet för unga ska elimineras tills 2020. I dagsläget är det långt från en realitet: Under en natt är över 45 200 barn- och ungdomar utan hem och över hälften av dem saknar tak över huvudet. Den federala regeringen lägger ut närmare en miljard kronor för härbärgen, hus och service för unga hemlösa. Ändå når man inte ut till alla de som behöver. På ett nationellt plan finns det mindre än 4 200 sängplatser för unga hemlösa, vilket betyder att över 90 procent av dem inte har någonstans att ta vägen.

Lisa Mozloom berättar att Homeless Trust och Miami har ökat antalet platser på härbärgen för hemlösa det senaste året. De har ett projekt som kallas Strike Force och som hitintills avsatt 100 bostäder för hemlösa i centrum och tagit mer än 150 människor från gatan. Trots det måste fler saker göras. Lisa Mozloom poängterar vad som måste fortsätta i arbetet mot hemlöshet.

– Vi har allt att vinna på att motverka hemlöshet och satsa på alla dem som är utsatta, vilket innebär att vi också måste investera. Det handlar om att skapa ett förtroende till människor. Det förtroendet är vi skyldiga att ta om hand.

I South Beach finns två offentliga bibliotek. Varje dag besöker Darrel den som ligger på 22 gatan. Under två timmar använder han bibliotekets datorer, för de är uppkopplade. Här kan han också lyssna på musik: Lil Wayne är favoriten, hip-hop gillar han överlag. Biblioteken är kända för att vara tillhåll för hemlösa och personalen varken motar ut dem eller är otrevliga. Det är ett andrum för många och en plats att fördriva tiden på. Darrel läser ofta böcker fast han säger att han var värdelös i skolan på allt, utom bild. Det var favoritämnet. Han älskade att teckna, gör det fortfarande så ofta han kan. I den trasiga papperskassen finns bland annat ett block och några pennor. Inuti honom flödar orden, som kommer ut i form av låt-texter och fragment. Fingrarna greppar en av pennorna och det vita arket framför fylls successivt.

Efter biblioteksbesöket vandrar Darrel omkring i timmar. Han har inte sovit på över 24 timmar. Skymningen har sedan länge lagt sig och neonljusen blinkar desperat. South Beach är fullt av turister året om. Restaurangerna, uteserveringarna och klubbarna är överfyllda av de som kanske endast är här några dygn men som är villiga att betala vad det kostar. Luften är kvalmig. Hettan har inte försvunnit, bara ändrat karaktär. I fickan finns en 10-dollarsedel och Darrel slinker in på McDonald’s och beställer en Big Mac & CO. Han äter fort och under tystnad. Kartongen med pommes är halvfull när den packas ner och sparas till dagen efter. För Darrel är ovetskapen om morgondagen det självklara.

På den populära gatan Ocean Drive i South Beach samsas lyx med turism. Det är ett av de områden som har högst bostadspriser i Miami.

Ocean Drive är en sidogata i South Beach som leder till havet. Här finns de ändlösa vita sandstränderna och i bakgrunden svajar palmerna. Darrel tar av sig skorna. Norra Atlanten ligger vidöppet. I dagsljuset ter sig vattnet turkosblått. Nu är det mörkt, nästan svart. Han är nästintill ensam och det är så han föredrar det. Hit brukar han komma för att simma och tvätta sig. De häftiga vågorna rör upp och ser aldrig ut att försvinna. Plötsligt pekar han utåt och säger att han tror att det skulle kunna vara en haj, men att det förmodligen är en kaskelott. Darrel berättar att han brukade surfa, att han ibland var rädd men kroppen tvingades till lugn. Han säger att man måste besegra sig själv för att känna till sina gränser.

Det närmaste Darrel säger sig ha upplevt frihet är ute på vågorna. Men den har ett pris.

– I det här landet är du fri att falla hur långt som helst. Det finns ingenting som tar emot dig.

ANNA-KARIN SUH