Dela:

Bläddra per

Birgit Nilssons drömmars stad

 

Birgit Nilsson intervjuas av Lennart Swahn 1964. Foto: John Kjellström

JUBILEUM. I dag den 17 maj är det ett hundra år sedan Birgit Nilsson föddes. Kurt Bäckström skriver om det alldeles speciella förhållande som fanns mellan La Nilsson och Wien, som hon kallade ”mina drömmars stad”.

1954 gjorde Birgit Nilsson sitt första gästspel i Wien, som fortfarande led av sviterna efter kriget. Sovjet, USA, Frankrike och England ockuperade alla större byggnader och hotell. Om du sett filmen Den tredje mannen har du fått en liten uppfattning om miljö och atmosfär i Wien. Den spelades visserligen in redan 1946, men en bit in på 1950-talet var levnadsförhållandena inte de bästa. Men bättre och bättre tider stundade. Överläggningar med makthavarna i Moskva blev lyckosamma och snart skulle de allierades trupper lämna Österrike. Birgit fick dock känna på obekvämlighet: rummet på hennes Pension Schneider var dåligt uppvärmt och hon fick ofta sova med ytterkläderna på.

Nära Pension Schneider ligger Theater an der Wien, färdigbyggd 1801. Under åren 1945–1955 ersatte operan Staatsoper. Här fick Birgit gästspela i fyra roller under nio dagar: Elsa i Lohengrin, Fidelio, Sieglinde i Valkyrian och Aida. En av hennes kolleger var den berömde och stilige Wagnersångaren Max Lorenz. Hans första hälsningsord var ”Kyss mig i arslet!” På Birgits frågande ”Wie bitte?” upprepades frasen och nu på ännu mer klingande svenska. Max Lorenz hade gästspelat i Ringen i Stockholm 1936, och där hade man lärt honom denna burdusa och inte särskilt romantiska hälsningsfras.

Publiken mottog Birgit mycket uppskattande. Redan efter den första sången fick hon applåder för öppen ridå och recensionerna av hennes föreställningar var positiva. Själv tyckte hon att de var alltför snälla och att de inte hade nämnt något om hennes brottning med det tyska språket.

Grunden hade lagts för ett långvarigt och kärleksfullt förhållande mellan den svenska sångerskan och de österrikiska operaälskarna.

Snart var Birgit tillbaka i Wien och nu även på Wiener Staatsoper. När hon sjöng Isolde satt den nyutnämnde operachefen och dirigenten Karl Böhm i publiken. Han lär ha yttrat: Men hon är ju en subrett. Wagnersopraner på den här tiden hade oftast en tung och lite fet klang. Birgit hade ett slankare sångsätt, inte så mörkt och tungt på djupet, men med mer genomslagskraft på höjden. Recensenterna var begeistrade: Wagner klingade som Mozart! Birgit Nilsson är en storslagen sångerska!

En av Birgits dirigenter blev Herbert von Karajan. Här kom det att ibland handla om ett stjärnornas krig. Birgit tyckte att de musikaliska repetitionerna var alltför korta och att tiden som lades på att ordna ljuset på scenen, som skulle komma snett uppifrån på rätt sätt, var på tok för lång. Dessutom ansåg Birgit att Karajan inte var någon bra personinstruktör. Han diskuterade aldrig tolkningen av en roll. När han någon gång visade en entré eller sorti blev hans rörelser mycket underliga: han struttade runt med bakdelen långt efter sig och med huvudet i vädret, som tuppen på lagårdsbacken, tyckte Birgit.

Efter premiären av Tristan och Isolde skrev en tidning: Isoldes kärleksdöd blev till en melodisk duell mellan sångerskan och orkestern, där dirigenten avgick med en taktstocks längd som segrare. Birgit tyckte dock att den dynamiske och egensinnige dirigenten lät hennes sång få sitt rätta understöd från orkestern.

En annan färgstark världsberömdhet som Birgit kom i kontakt med i Wien var Leonard Bernstein, som på kort tid fick wienarna att äta ur hans hand. Birgit tyckte att Lenny var en vitamininjektion jämfört med den kalle och lite svåråtkomlige Karajan. Det var allmänt känt att de två dirigentgiganterna inte var de bästa vänner. Bernstein berättade om orsaken för Birgit. Karajan ville inte framträda i USA; han fruktade att publiken skulle visa missnöje på grund av hans politiska åsikter. Men Bernstein övertalade sin kollega att komma till New York. Redan före konserten möttes Karajan av kraftiga burop. Han menade sedan att Bernstein lurat honom i en fälla.

Birgit umgicks gärna med Herr Kammersänger Per Grundén, som hade stora framgångar i Wien. Han var en av hennes allra bästa vänner från ungdomstiden och fram till hennes död. De stod i ständig kontakt med varandra. Så sent som tre dagar innan Birgit dog på juldagen 2005 ringde Grundén upp sin goda vän, men då berättade Birgits make, Bertil Niklasson, att Birgit var för svag för att tala.

Jag har talat några gånger med Per Grundén om Birgit Nilsson. Han har understrukit hennes skojfriska och enkla natur, helt fri från divalater, vilket jag själv fick uppleva år 1997 då vi i samband med en kungamiddag placerats på samma hotell. Vid ett tillfälle satt Birgit och Per i hennes hotellsvit i Wien och väntade på en journalist som skulle göra en intervju med henne. På Birgits förslag kröp de två sångarstjärnorna ned i Birgits säng. Nu ska de få något att skriva om …

År 1968 blev Birgit på sätt och vis förlovad med Wienoperans ståplatspublik. Man gav henne en guldring med Isoldes bild ingraverad, en gåva som Birgit höll som en av de allra finaste hon fått. Det blev också sed att ståplatspubliken, som oftast bestod av cirka 500 personer, efter varje föreställning följde med henne hem till hotellet. När hon bodde på Hotell Europa togs hela Kärtnerstrasse i anspråk, vilket medförde vissa trafikproblem, eftersom denna kända gata ännu inte var gågata. Birgit blev också Kammersängerin och hedersmedlem av Wiener Staatsoper.

De blomsterhyllningar och 72 inropningar hon en gång fick var givetvis för Birgit gefundenes Fressen, ”se så bra det gick …”, men samtidigt viskade den lille slaven försynt i hennes öra ”Förstår du inte att du endast blir hyllad för vad du varit?” Hon hade även lagt moderns ord på minnet: ”Förbli nära jorden, så gör det inte så ont när du ramlar!” När avskedsföreställningen vid Wienoperan den 30 juni 1982 nalkades insåg hon att hon inte skulle få fram särskilt många njutbara toner med gråt i halsen. Föreställningen inställdes. I stället blev Elektra i Frankfurt några veckor senare hennes operafinal. Dirigent var då Benislaw Klocubar, som varit chefdirigent vid Stockholmsoperan och i Stockholm inövat Birgits två sista stora roller Elektra och Färgerskan i Kvinnan utan skugga. Han dirigerade även när Birgit sjöng första gången i Wien 1954. Om Birgits röst sade han: ”En ton och man hör att det är Birgit.”

KURT BÄCKSTRÖM

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *