Dela:

Bläddra per

Historisk roman för vår tid

Bild: Marica Rosengård

FINLAND. Jörn Donner skildrar i sin nya roman striden mellan röda och vita under finska inbördeskriget. Elisabeth Brännström ser linjer in i vår tid.

Blod är tunnare än vatten av Jörn Donner
Albert Bonniers förlag 2018

Finska inbördeskriget, en kort konflikt som sträckte sig över tre månader våren 1918, har lämnat stora sår i den finska folksjälen. Först och främst har det berott på att den sida som segrade i konflikten, den borgerliga vita sidan, har stått för en historieskrivning som inte helt och hållet stämmer överens med verkligheten. De röda bolsjevikerna har under årens lopp pekats ut som ociviliserade blodtörstiga fiender till den finska kampen för självständighet, medan de vita mer eller mindre hyllats som hjältar och frihetskämpar.

På senare år har den här bilden förändrats ganska radikalt. De röda, som i princip stred för ett självständigt socialistiskt Finland, led störst förluster i striderna med de vita, som backades upp av Tyskland. Efter krigsslutet behandlades den röda sidan mycket illa av vinnarsidan. Över 80 000 internerades och många män, kvinnor och barn avrättades eller dog av svält och sjukdomar i lägren.

Jörn Donner (1933–), en av Finlands kanske mest kända ”kulturmän”, har nu 100 år senare skrivit en roman, Blod är tunnare än vatten, utifrån den konflikt som låg till grund för finska inbördeskriget. Handlingen utspelar sig vid finska näset i Karelen, där den rysk-judiske Alexander har lyckats ta sig över gränsen vid Systerån och tagit sig till det hus han äger i området. När han kommer dit bor en ung finsk kvinna, Anna, i huset som plundrats på Alexanders tidigare ägodelar. Anna och Alexander inleder ett förhållande som ganska snart också kommer att involvera Karl, en av kaptenerna för de vita skyddskårerna som bevakar området.

I Blod är tunnare än vatten lyckas Jörn Donner ge en saklig och historiskt relevant men ändå litterärt finstämd skildring av konflikten mellan de röda och de vita . Donner har ägnat mycket tid åt bakgrundsforskning och han ger sina läsare en tydlig bild av hur läget såg ut för båda sidor uppe i gränslandet i finska Karelen. Han har bland annat flätat in autentiska utdrag ur journalisterna K. N. Rantakaris och Gunnar Mörns dagböcker från Viborg vid rysk-finska gränsen, där de röda förlorade striden den tjugonionde april efter tre månaders hård kamp. Hans litterära huvudfigurer, Anna och Alexander, befinner sig inte helt och hållet på någon sida, utan flyter mest omkring i sitt eget gränsland, beroende både av sina känslor för varandra och av välvilja hos den grupp militärer som för tillfället håller i tyglarna.

Romanen berör mänsklig rörlighet på flera olika plan. Jörn Donner analyserar känsligt men med skarp intellektuell klarsyn de nationella, mentala och sexuella gränser som människor ständigt ägnar sig åt att rita upp mellan länder och mellan varandra, vilket mynnar ut i en roman med en starkt frisinnad kosmopolitisk grundton. Donner känns som en god förespråkare för fri rörlighet och som en fördomsfri betraktare av sitt hemland och dess historia. Språket, som hela tiden får pendla mellan sakliga redogörelser och litterär gestaltning, har en bärande poetisk kraft som imponerar. Donner har lyckats skapa en ton som ekar av återklanger till vår moderna värld, där nationalismen är på uppgång och där gränserna mellan länder, kulturer och världsmedborgare återigen har börjat tecknas med allt tydligare, hårdare och skarpare linjer.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla recensioner av Elisabeth Brännström