FILMESSÄ. Filip Hallbäck redogör för sitt livs starkaste filmupplevelse, ”Amour” i regi av Michael Haneke.
Mitt livs mäktigaste bioupplevelse ägde rum i Grand Skara 2013 när jag tillsammans med min farmor och min mamma såg Michael Hanekes hjärtskärande Amour.
Med en stilsäker filmskapare (Michael Haneke) som författat ett lika känsligt som personligt manus och regisserar två förstklassiga skådespelare (Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva i sina livs roller) är detta över två timmars långa drama ett obestridligt bevis på storartad filmkonst. Haneke tillhör de filmskapare som är bland Europas mest uppburna.
Okomplicerad handling
Amour har en förhållandevis okomplicerad handling. Georges (Trintignant) och Anne Laurent (Riva) älskar varandra innerligt och kan förmodligen inte minnas en tid när de inte var tillsammans. De bor i en magnifik lägenhet i centrala Paris och delar ett passionerat intresse för klassisk musik.
Tillvaron förändras fullkomligt en morgon när Anne drabbas av en stroke och hon vill inte bli överlämnad till ett äldreboende. Georges lovar att ta hand om henne, men möter motstånd från deras gemensamma dotter Eva (Isabelle Huppert i toppform) som inte står ut med att se sin mamma lida så.
Omgivningens syn på paret Laurent omvandlas radikalt, från att de tidigare betraktats som ett äldre, vackert par till att bli sedda som två hjälplösa gamlingar. I samband med att Anne insjuknar, krymper hennes rörelsefrihet och deras gemensamma hem blir alltmer som ett fängelse, som de båda inte kan lämna – varken fysiskt eller själsligt. Men Georges vill i kärlekens namn aldrig överge henne och överlämna henne åt professionella främlingar i institutionaliserande sammanhang.
Hanekes kyliga filmspråk
Haneke är berömd för sina chockerande studier av våldsamhet, men det är inte explicita våldsskildringar i sig som intresserar honom, utan de ambivalenta bilder av våldsförhärligande som populariserats inom den västerländska kulturen, till exempel i Funny Games (1997), La Pianiste (2001) och Dolt hot (2005). Liksom dessa filmer använder han sig av skarp ljud- och ljussättning i sina statiska, kliniskt raffinerade bildkompositioner, inramade på mellan- och långdistans. Den kyliga distansen som kännetecknar hans filmspråk framkallar en obehaglig känsla inför det okända och i Amour som mestadels utspelar sig i en lägenhet med stora ytor väcks ironiskt nog en smygande, klaustrofobisk stämning.
Hanekes lång tagningar
En del har irriterat sig på att Haneke använder sig av extremt långa tagningar, och det kan möjligen ligga något i kritiken. Det handlar om huruvida man upplever att det tillför berättandet något eller inte. Samtidigt ansluter sig Haneke till en europeisk filmtradition där långa tagningar kan betraktas som en respekt för rollgestalternas stämningsfulla tidsrymd och deras interaktion i de rumsliga sammanhangen.
Med andra ord söker Haneke inte några uttryckliga effekter som man tenderar att göra i Hollywoodska produktioner och han moraliserar inte, utan skapar snarare ett känslomässigt band mellan bildspråkets förmedling och publikens mottagande.
Inställningen påminner i viss mån om den ryske dramatikern Anton Tjechovs berättaranda. Tjechov ansåg att det inte föreligger en berättare att erbjuda lösningar åt åhörarna, utan snarare ställa dem inför dilemman. Haneke litar på att publiken är intelligenta och mogna nog för att ge sig i kast med lika knivskarpa som allvarsamma frågor, som inte söker efter enkla svar.
Hanekes film gav en djupare förståelse
Efter att min farmor, min mamma och jag lämnade biosalongen levde minnena av filmen vidare inom oss tre. Utan att avslöja för mycket, men min farmor hade full förståelse till varför Georges agerade som han gjorde i vissa stunder. Min mamma sade att det här är en film som alla inom hemtjänsten borde se och få en fördjupad förståelse för människors separationsångest.
För egen del kände jag efteråt att det här kanske var en av de viktigaste filmer som jag sett och som möjligen förändrade min syn på äldre människor för all framtid på ett sätt som jag inte insåg då.
Oscarsjuryns historiska misstag
Amour må för övrigt ha vunnit en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, men jag var så arg för att Trintignant inte var nominerad för en roll som var skräddarsydd åt honom och än mer för att Riva – som var nominerad och Oscarsgalan pågick samma kväll som hon fyllde år – förlorade mot Jennifer Lawrence för dennes rollprestation i Silver Lining’s Playbook. Oscarjuryn begick ett historiskt misstag.
info@opulens.se
