PROSA. Idag har vi nöjet att presentera novellen ”Bävergällningen” av vår medarbetare Mathias Jansson.
Bävergällningen
I skogarna kring Viksäter bodde en gubbe som hette Evert Berglund som nu var pensionerad, men som under sin livstid hade arbetat i skogen och med flottning. På ålderns höst hade han dragit sig tillbaka till ett litet torp i skogen där han jagade lite och fiskade i en närbelägen sjö och odlade sina egna grönsaker. Evert hade en stor och välskött trädgård som han var mycket stolt över. Där fanns ett potatisland, ett grönsaksland, ett jordgubbsland, fruktträd och bärbuskar av alla de slag. Det var som en paradisisk oas mitt där ute i skogen. Rakt genom tomten rann också en liten bäck som Evert genom ett snillrikt bevattningssystem använde för att vattna sina växter och plantor när solen hettade på från himlen.
Det hade nu varit en ovanlig varm och torr sommar och utan bäcken hade nog de mesta av växterna i Everts trädgård vissnat och dött för länge sedan, så det var inte underligt att han blev helt förskräckt när han vaknade en morgon och såg att bäcken hade torkat ut. Det var bara en ynka rännil som letade sig fram på botten av bäcken. Evert hade aldrig varit med om maken under alla de år som han hade bott i torpet. Bäcken kom från en tjärn och runt omkring låg ett stort sankt myrområde och det brukade därför aldrig märkas någon större skillnad i flödet trots tidigare heta och torra somrar. Evert beslöt sig för att gå till källan med problemet och tog på sig sina stora stövlar och stövlade uppströms längs den uttorkade bäckfåran. Efter några kilometer kom han fram till tjärnen och såg redan på långt håll vad som var problemet. En bäver hade byggt en stor fördämning och täppt till bäckens utflöde så inget vatten kunde rinna ut.
Evert granskade bäverdammen och kunde konstatera att det var ett gediget arbete och att han skulle behöva vända hemöver för att hämta redskap för att riva dammen. Sagt och gjort han följde den uttorkade bäckfåran hemåt och hämta spade, spett och korp och traskade sedan tillbaka till dammen. Dagen var varm och svetten dröp under skjortan, och inte gjorde det arbetet något lättare när tjärnen visade sig vara ett riktigt mygghål och ett tillhåll för ilskna broms som bett Evert hårt i skinnet. Men efter några timmars arbete hade han röjt bort det mesta och vattnet kunde återigen forsa obehindrat nedströms. Evert var nöjd med dagens arbete och begav sig hemåt för att vattna sina törstiga plantor. Den natten sov han gott av dagens hårda arbete, men trots det vaknade han till vid tretiden. Någonting hade väckt hans djupa sömn. Han låg en stund och lyssnade men då han inte kunde höra någonting, förutom en avlägsen uggla som hoade så somnade han om.
När han nästa morgon gick ut på verandan med en kopp nykokt kaffe och tittade ut över sitt grönsaksland höll han på att sätta kaffet i vrångstrupen. Bäcken var åter torr som fnöske. Jävla bäver! muttrade Evert ilsket. Har han inte lyckats dämma upp dammen igen?! Han tog på sig storstövlarna och gick raskt bort mot uthuset för att hämta redskapen då han plötsligt tvärstannade. För här låg förklaringen till att han hade vaknat mitt i natten. En stor björk hade rasat över uthuset och krossat det till kaffeved. Vad underligt tänkte Evert. Det har ju knappt blåst något i natt och vad han mindes var det ett prima och friskt träd som stått bakom uthuset. Han gick närmare trädet för att undersöka det och höll på att få tokslaget när han såg att stammen var avgnagd av en bäver. När nu jävlar är det kokta fläsket stekt! utbrast Evert ilsket.
Med bestämda steg gick han ner i källaren och ur en skrubb rotade han fram några gamla dynamitgubbar som han införskaffat för att spränga bort sten med. Med dynamitgubbarna i handen stövlade han med snabba steg längs den torra bäckfåran fram till bäverdammen som var lika välbyggd som dagen innan. Evert apterade dynamiten i dammbygget och utan att tänka på vare sig konsekvenser eller risker, utan bara på hämnd, tände han stubinen och tog skydd bakom en stor sten. Snart skakade skogen av en enorm explosion och grenar och lera kastades huller om buller högt upp i luften och en stormflod störtade nedför bäckfåran.
Vilken jävla smäll tänkte Evert och såg nöjd på hur vattnet än en gång fritt forsade nedför bäckfåran. Efter att ha vattnat sina plantor på kvällen, somnade Evert nöjd över dagens utveckling i sin säng, men vid tretiden vaknade han till. Han var säker på att han hade hört ett kraftigt ljud. Den här gången låg han inte kvar utan tog på sig kläderna och stövlarna och gick ut i den ljumma och ljusa sommarnatten. Han gick bakom huset och såg först det demolerade uthuset där trädet fortfarande låg kvar, men sen såg han utedasset, eller rättar sagt vad som fanns kvar av det, för en stor tall hade ramlat rakt över dasset och krossat det. Misstänksam gick Evert bort till tallen, och han kokade av ilska inombords när han såg att även tallstammen var avgnagd av en bäver.
Nu har du satt din sista potatis tänkte Evert. Imorgon plockar jag fram fällorna och då ska vi se vem som skrattar sist. Fortfarande upprörd gick han och la sig. Han vred och vände på sig men lyckades iallafall till slut somna. När han steg upp på morgonen satte han som vanligt på kaffepannan och tog med sig koppen ut på verandan. Han tappade kaffekoppen av förvåning, för bäcken var än en gång uttorkad. Hur? funderade han förbryllat. Hur har bävern hunnit laga fördämningen under kvällen? Men han funderade inte vidare på saken utan gick ner i källaren och plockade upp de gamla slagfällorna som hade köpt på auktion för några år sedan. Han oljade upp dem och filade till taggarna så de skulle vara riktigt vassa. Sedan begav han sig än en gång upp i skogen mot bäverdammen. Han placerade ut fällorna runt dammen, men brydde sig inte om att riva dammen den här gången, utan gick istället hem och väntade.
Morgonen därpå gick han tillbaka för att vittja fällan och i en av fällorna hade bävern fastnat. Nöjd lyfte Evert upp den livlösa kroppen. Sedan ägnade han resten av dagen åt att röja upp vid bäverdammen och noga rensa bort allt bråte så att vattnet kunde flöda fritt igen. På eftermiddagen kunde man knappt se några spår efter bäverdammen. Den kvällen satt Evert länge på verandan, med en kopp kaffe, och njöt av bäckens klara vatten som porlade förbi utanför gården. Den natten blev han inte heller störd i sin sömn. På morgonen kände han sig lite orolig till mods när han steg ut på verandan, men bäcken flöt fram med samma styrka som den alltid hade gjort. Även nästa dag blev en solig och fin dag och från sin veranda kunde Evert se bäckens glittrande vattnet och höra det behagfulla porlande ljudet som han var van vid. Allt verkade åter har återgått till det normala och när Evert la sig den kvällen började han göra upp planer på att ta hand om träden som bävern fällt och hur han skulle reparera uthuset och utedasset.
Det var Fia-Stina Håkansson som upptäckte det. Hon undrade om det hade hänt något med grannen Evert då han inte hade dykt upp på deras vanliga söndagsfika, så hon hade traskat upp till torpet och då hade hon sett katastrofen. Förskräckt hade hon skyndat tillbaka hem och telefonerat till polisen i Ullånger. Polisen hade noga undersökt saken och även tagit hjälp av experter från länsstyrelsen och de kunde inte komma till någon annan slutsats än att de fyra stora granarna som hade fallit från varsitt väderstreck över Everts Torp och krossat det, måste ha fallit på samma gång. För hade de fallit en i taget så hade rimligen Evert hunnit ta sig ut och sätta sig i säkerhet. Det var endast genom den korseld av fallna träd som hans liv hade blivit berövat. Men för att det skulle kunna ske, då måste fyra bävrar samtidigt och synkroniserat ha råkat fälla de fyra granarna samtidigt över torpet, och något sådant hade man aldrig hört talas om. Man kunde bara konstatera att det var en högst osannolik och olycklig olycka det hela.
Poliskonstapeln gjorde några sista anteckningar innan han stängde sitt block och såg ut över Everts trädgård. Han tänkte att det hade nog varit en fin trädgård innan torkan slog till. Nu hade nästan alla växterna dött av värmen. Det berodde väl på att ån som rann genom gården hade torkat ut tänkte poliskonstapeln, men det hade ju också varit en ovanlig torr och varm sommar och många brunnar i trakten hade sinat och många skördar blivit förstörda, så han var inte direkt förvånad, men det var allt bra synd på en sådan välskött och fin trädgård.
info@opulens.se
