PROSA. Som läsare av Alexander Kavaleffs debutroman ”De omättliga” förblir man undrande över om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under, menar Anna Remmets.
De omättliga. En midsommarnattsdröm av Alexander Kavaleff
Förlaget
En våldtagen och ibland även död kvinna är ett gammalt beprövat och rätt tröttsamt sätt att få en intrig i rullning. Kvinnan i öppningsscenen i pseudonymen Alexander Kavaleffs debutroman är visserligen inte död. Tvärtom är det till och med hon som för ordet i det första kapitlet. Men sedan försvinner hennes egen röst ända fram till sista kapitlet och däremellan är våldtäkten hon utsatts för något som driver berättelsen, om de män som är bokens verkliga huvudpersoner, framåt.
Johan, Lucas, Marcus och Mattias ingår i ett gäng av finlandssvenska Helsingforsbrats i tidiga tjugoårsåldern som har hedonismen som ledstjärna. Något som förvisso inte är så originellt som de själva tycks tro när det gäller just tjugoåringar med pappor med pengar. I enlighet med ett annat vanligt dramaturgiskt grepp samlas de nu i en sommarstuga på landet för ett midsommarfirande där allt, som det brukar heta, kommer ”ställas på sin spets”. Det är relativt fascinerande att blicka in i deras värld, även om det inte är något revolutionerande nytt som avslöjas om överklassungdomar. För en rikssvensk tillför alla finska låneord, och vissa hela meningar på finska, en extra dimension. Eftersom de inte översätts bidrar de med ytterligare ett lager till känslan av att vara utesluten, att smyglyssna och inte uppfatta allt. Vad som däremot framgår är den politiska laddning som fortfarande omger de två språken i Finland. Detta blir tydligt, faktiskt på gränsen till övertydligt, i gängets interaktioner med den enda ”finnen” på festen och i hur de slänger sig med det nedsättande hurrihuora, som de tydligen själva har hittat på för att beskriva finnar som sexuellt eller på andra sätt söker sig till finlandssvenskar, ”horar” för dem.
Men där själva dialogen är levande och ger ett trovärdigt intryck är texten i övrigt ibland stolpig och svulstig. Med den frekventa användningen av olika filosofiska begrepp påminner det ibland om en hemtenta i a-kursen i filosofi. Och alla ”X log brett” och liknande för att beskriva reaktioner på det någon annan säger påminner i sin tur om en novell skriven av en gymnasieelev.
Detta är dock sannolikt ett medvetet grepp från författaren eftersom vi vistas inne i huvudet på just den värsta sortens a-kursfilosofer, som pyntar sin brattiga livsstil och sitt klassförakt med referenser till Nietzsche och ett begrepp som ”slavmentalitet”.
Fast ibland är det inte helt tydligt hur stor distansen egentligen är mellan författarblicken och romangestalterna. När Marcus våndas över livets tomhet (som alla andra och särskilt tjejerna) är för korkade för att förstå vidden av medan han i tankarna namedroppar en massa filosofer är det stundtals svårt att veta vad som är satir och vad som är allvar.
Likadant är det med kvinnoporträtten. Kvinnorna, eller snarare flickorna, porträtteras till största delen som våp som med sin inskränkta ”politiska korrekthet” är tacksamma måltavlor för killarnas libertarianska provokationer. Förutom att det inte känns helt trovärdigt att tjejer som yrvaket pratar om intersektionalitet ungefär som folk gjorde år 2015 (men kanske ser de sociala klickarna i finlandssvenska Helsingfors annorlunda ut?) är det visserligen tydligt att berättarna ska uppfattas som otillförlitliga, men ändå har texten få ”sprickor” där en alternativ bild av till exempel kvinnorna kommer in.
Detta kan i och för sig vara relativt intressant: texten som sådan förhåller sig lite som de edgy killarna. Vad är på skämt och vad är på allvar? Vad är ren yta och poserande?
Bland alla dessa ändlösa inre monologer och yttre dialoger och politiska och filosofiska positioneringar blir också kontrasten ännu större till den faktiska och konkreta våldshandling som är romanens klimax.
Men oavsett detta blir de ändlösa utläggningarna om Nietzsche och slavmentalitet till slut tröttsamt. Det kan förvisso bli intressant litteratur att återspegla just hur tröttsamma tjugoåriga brats kan vara, men då måste texten som skönlitteratur bidra med något man inte skulle få av att sitta med vid deras spritindränkta middagsbord. Och bitvis gör den som sagt det, men börjar allteftersom gå på tomgång.
Efter alla dessa mer eller mindre ironiska intellektuella övningar slutar så De omättliga där den började: med melodramatiska klyschor om våldtäkt. Det är fraser om att för alltid ha blivit förstörd och skändad, och om hur illa man har gjort offrets inre ”lilla flicka”. Om avsikten har varit att ge den ”kvinnliga” rösten upprättelse i romanen är det som synes inte särskilt lyckat. Men kanske är det snarare ett sätt illustrera det inskränkta intellekt som berättelsens kvinnor redan har visat prov på? Eller att vår tillvaro och vårt språk är så genomsyrat av klichéer att det inte är möjligt för någon att ens tänka på någon som helst företeelse utan att hemfalla åt schablonbilder?
Liksom inför John Everett Millais Ophelia, som är en av de sista i raden av titlar på konstverk som används som rubrik till varje kapitel, förblir man som läsare av ”De omättliga” undrande om man betraktar kitsch och yta eller om det faktiskt finns en verklig smärtpunkt där under.
anna.remmets@opulens.se
