FRANSK KULTUR. Fredag & dax för vax! Jesper Nordström vädrar sina fördomar mot fransk kultur men plockar likväl fram ett album från Frankrike av Jacques Dutronc.
Håll i hatten nu, för här kommer jag att bränna av en besk och personlig, samt ganska kontroversiell åsikt, men jag anser inte att Frankrike är ett kulturland. Om jag verkligen skall vässa satiren och överdriva vågar jag påstå att det är de överdrivna bombastiska pekoralens förlovade land rent utav.
Vi talar om en nation med ett sådant stort och arrogant ego att det kan få Björn Ranelid att framstå som Dalai Lama. Okej då, jag överdriver en smula, men jag skrattade gott när Pete i Family Guy sa: “kan nån berätta för de där franska regissörerna att det krävs mer än att en snygg kille sitter och röker på ett café för att det ska kallas film“.
Nå, efter att jag redan nu dragit på sig ett mejl från den franska ambassaden så erkänner jag att det finns en fransk skiva i den egna samlingen, nämligen ett album av Jacques Dutronc. Mitt innehav av den beror antagligen på att den bröt lite mot den konservativa chanson-genren.
Här är det mer än vanligt av bra trallvänlig pop och stora arrangemang à la Burt Bacharach och framför allt finns här inget av den lite tröttsamma “rödvin, cigg och sunk”-image som Serge Gainsbourg anammade så starkt att det nästan blev självparodiskt.
Dutronc rockar mer än sjunger yvigt om kärlek och hjärta och smärta med tramsiga rim. Han låter oss ana nått annat i den franska folksjälen än det slingrande episkt sentimentala. Och så här låter det då.
Så, då har jag vädrat mina grovhuggna fördomar och kommer fortsätta vara gravt germanofil när det gäller det mesta, framför allt musik.
jesper.nordstrom@opulens.se
