PIKARESKROMAN. Vår recensent Robert Myhreld har läst pikareskromanen Den svenske ryttaren av Leo Perutz och är entusiastisk. “Det är sällan jag lika snabbt som här snärjs in i en bok,” skriver han och lovordar den lätta och eleganta språkdräkten.
ESSÄ. Om den märkligaste av märkliga romaner berättar Erik Cardelús i den här essän. Det är också en berättelse om hur en bok som försänkts i törnrosasömn nu väckts till liv och hur detta vittnar om den kvalitativa litteraturens kraft. Författarens namn? John Williams.
TAKTILT. “Emma Glass jobbar med ett sinnrikt och sinnligt, taktilt, bildspråk som kilar in sylar i min hjärna. Jag ryser av obehag, mår nästan illa. Emma Glass skildring förfärar och äcklar. Överraskar om och om igen. För samtidigt ryser jag av välbehag,” skriver Camilla Carnmo.
NÄRVARO. I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, av författaren Durs Grünbein figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Michael Larsson har läst den och golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd.
UPPRIKTIGHET. “Elvira Lindos genomgående kvinnliga perspektiv underifrån i samhället är brutalt i sin avslöjande uppriktighet”, skriver vår recensent Thomas Almqvist om hennes roman Allt jag har kvar av livet.
KRAFTFULLT. Nattfjärilen heter en aktuell roman av Katja Kettu. Elisabeth Brännström har läst den och finner “en skildring som med sitt kraftfulla ständigt växlande språk styr läsarens resa genom tiden och den finsk-ryska vildmarken utan att någonsin förlora takt, rytm eller känsla.”
FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.
SKICKLIG. Det är i förmågan att låta drabbande formuleringar och sakliga redovisningar mötas, och ibland kollidera med varandra, som Hanna Krall framträder som den skickliga författare hon är, skriver Anna Remmets.
