FILM. Malmöbon Charlotte Wiberg sitter hemma i sin soffa och tar del av den pågående dokumentärfilmfestivalen Tempo, i Stockholm.
Pandemin förändrade mig. Inte så att ökningen av ensamma timmar hemma ledde till reflektion och ett djupare intellektuellt liv. Inte så att jag blev mer medveten om min dödlighet (den har jag alltid varit maximalt medveten om) och jag drabbades inte heller av direkt sorg eftersom ingen närstående till mig dog i sjukdomen. Nej, jag har helt enkelt blivit lite latare. Eller rättare sagt: mer van att världen kommer till mig via zoom eller olika nätlänkar som leder till festivalfilmer jag slipper i fysisk form åka för att se i en främmande stad. Ja, jag ska vara ärlig: det är knappt jag ser ens festivalerna i min egen stad om de inte lägger ut något på nätet. Det är ju så praktiskt! Det går att nå alla grupper i Sverige! Även de som har svårt att gå och använder rullatorer; en grupp jag förmodligen snart kommer att tillhöra om jag fortsätter hänga i soffan hela tiden.
Nej, jag är inte ett föredöme. Tvärtom. Men föredömen är Göteborgs filmfestival och dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm som lägger ut delar respektive hela innehållet av deras festivalsutbud på Draken film, Sveriges bästa streamingsajt.
I skrivande stund är vi mitt uppe i Tempo, som tar slut den 13 mars. Jag har alltså inte sett hela utbudet. Och att göra någon slags utlåtande om dokumentärfilmens tillstånd efter bara en halv dokumentärfilmsfestival i Stockholm är förstås inte seriöst. Men jag är lycklig över att efter tjogvis med talking heads-dokumentärer på Netflix som drar ut på och upprepar mer och ofta mindre meningsfull information för att kunna göra en serie i stället för en film (nej, de är inte alla likadana, det finns bra Netflixdokumentärer också) är jag glad över så mycket konstnärlighet som samsas med historisk och social relevans. Jag tänker också på alla utmärkta men främst journalistiska produkter jag sett i form av reportageliknande dokumentärer som ofta är mycket viktiga men där den bildmässiga aspekten av mediet krymper i betydelse. En dokumentärfilmsfestival som Tempo visar vilken stor variation genren innehåller och att den har plats för konstnärligt liksom journalistiskt drivna själar.
Långfilmen Ascension av Jessica Kingdon är en 97 minuter lång tour de force som helt utan kommentarer tar oss genom trappstegen i det nya kinesiska klassamhället. Det är en symfoni i bilder och pålagd musik, men också många utsnitt ur pregnanta konversationer och utväxlingar som kan vara direkt plågsamma att ta del av. Här har vi ett samhälle som hånar immateriell kunskap till förmån för att lära sig sälja meningslösheter bara för att få upp landets konsumtion, och där en man kan få en spark i magen om han inte är tillräckligt macho i vad som ser ut att vara en slags livvaktskurs. Det är förstås alltid ett visst urval av bilder, ett utsnitt, vi får se, regissörens val – jag hoppas att det finns ett annat Kina någonstans vid sidan av detta, trots diktatur och likriktning. Det skymtar fram lite i de ”lägre klasserna”; hos de som inte har hopp om och kanske inte heller intresse av att stiga i systemet.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Magnus Gertten är en filmare som är en lyckosam kombination av journalist, historiker och bildmakare. Nelly & Nadine, som har biopremiär i dag 11/3, är den tredje delen i Gerttens filmserie som utgår från arkivfilmer på koncentrationslägerfångar som anlände i Malmö hamn 1945 (de övriga två är Hoppets hamn (2011) och Every Face has A Name (2015)).
Denna gång är det två politiska fångar som är motivet; och det två som blir kära i varandra i Ravensbrück och sedan otroligt nog återfinner varandra efter kriget för att kunna leva tillsammans i en relation som var dold för Nellys familj – kärleken som inte hade något namn, men som nog var väldigt tydlig för alla som inte var förblindade av heteronormativitet (vilket under åtskilliga årtionden efter kriget lär ha varit de flesta, i och för sig). Åter påminns vi om vidden av de världar nazismen försökte kväva och utplåna. Nelly förde en dagbok i Ravensbrück som de båda kvinnorna därefter förgäves försökte få utgiven. En kan ju hoppas att filmen hjälper till att väcka intresse för manuset, som alltså finns kvar.
Detta är bara två av alla intressanta och viktiga filmer som visas på Tempo. Jag hoppas att festivalen kommer att fortsätta att på det här sättet göra utbudet tillgängligt för hela landet. Ja jag hoppas att många festivaler följer efter i detta. Eftersom jag är en lat människa som gillar att ha filmfestival i min egen soffa. Men också för att det är en fantastisk möjlighet att nå ut med även med film som inte tillhör det vanliga streaming-, vod- och bioutbudet. Dokumentärfilmens tillstånd verkar vara gott, och det finns mycket vid sidan av true crime-utbudet med dess ständiga talking heads att upptäcka.
charlotte.wiberg@opulens.se
