
SCIENCE FICTION. Charlotte Wiberg har sett ett par Netflixaktuella filmer med rymdtema, Stowaway och Oxygène. Båda är sevärda, anser hon.
Som klaustrofobiker saknar jag gamla tiders science fiction där rymdskeppen var stora, rymliga saker det gick att leva i. Jo, sådana filmer görs förstås även i dag. Claire Denis rymdfilm High Life från 2018, till exempel. Men tendensen är att en mer realistisk bild av små farkoster med astronauter som skakar under början av resan ut i rymden breder ut sig. Ganska nya Stowaway på Netflix (regisserad av Joe Penna) är ett sådant exempel. Allting är så litet och bräckligt att det framstår som obegripligt att någon vill ge sig ut i det stora mörkret frivilligt. Här finns förstås också de för mig starkt ångestladdade bilderna på små varelser i rymddräkt hängande som lösa vantar utanför skeppet i färd med att fixa ett eller annat på det. Och eftersom science fiction-filmer tenderar att skildra problem och fara går det förstås inte helt bra.
Men genren fortsätter att vara en arena för att ställa filosofiska frågor om etik och mänskligt liv. I Stowaway är frågeställningen en riktig klassiker: det finns fler personer ombord på skeppet än vad syret räcker till. Vad göra? Syre som är på väg att ta slut är också temat i nya Oxygène, även detta en Netflixfilm men denna gång fransk och gjord av skräckregissören Alexandre Aja, mest känd för French extreme-filmen Haut tension från 2003. Här överraskar han med några fullständigt hänryckande visuella scener, beledsagad av Robin Couderts ödesmättade musik. Men det är själva manuset, skrivet av Christie LeBlanc, som skapar spänningen i denna film som går från att handla om en enskild kvinna till synes levande begravd till en ödesfråga för hela mänskligheten. Under tiden berörs frågor om identitet, minne, etisk forskning med mera.
Ingen av dessa båda filmer är någon total fullträff men båda, och i synnerhet Oxygène, är sevärda. Samtidigt kan jag sakna en lite mer mänsklig mänsklighet än i dessa filmer om geniala övermänniskor som med lätthet kan skapa såväl kloner som vacker klassisk pianomusik, som är moraliskt högtstående och ser strålande ut i vita, åtsittande science fiction-dräkter. Även om jag har svårt för jazz uppskattar jag de oväntade inslaget av störig improvisationsjazz – en ovanlig personlig preferens hos en av besättningsmedlemmarna – och diskussionen om den i Stowaway. Men de gräsrökande lättingarna i John Carpenters rymdkomedi Dark Star från 1974 är långt borta. Jag skulle gärna vilja se en aning mer av dem eller annan mänsklig felbarhet i sci fi-filmer framöver.

charlotte.wiberg@opulens.se



