TV-SERIE. Lovecraft Country är en både spektakulär och underhållande tv-serie där finstämt skådespeleri kombineras med grälla skräckeffekter. Samtidigt tajmar den väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA, skriver Clemens Altgård.
Howard Phillips Lovecraft (1890-1937) gjorde aldrig anspråk på något annat än att vara en skicklig hantverkare, en författare av pulp fiction. Med tiden har han emellertid kommit att betraktas som en efterföljare till Edgar Allan Poe och därtill skapare av en helt egen mytologi, så originell att den tål jämförelser med Tolkiens ringvärld. Inte minst har Lovecrafts myter levt vidare och då även utanför litteraturen, till exempel inom rockmusiken, men också i dator- och rollspel, samt förstås i skräckfilmsgenren. Så är till exempel Alienfilmerna inspirerade av Lovecrafts idéer.
Det är ett besvärande faktum att Lovecraft också bevisligen var djupt reaktionär och närde rasistiska idéer. I Matt Ruffs roman Lovecraft Country, som utkom 2016, ställs en afrikanamerikansk koreakrigsveteran, vid namn Atticus, inför såväl lovecraftska monster som den rasism Lovecraft var uppfylld av.
Nu har Misha Green och Jordan Peele skapat en tv-serie för HBO med utgångspunkt i Ruffs roman, som är episodiskt uppbyggd med novelliknande kapitel. I första avsnittet beger sig Atticus Freeman (Jonathan Majors) ut på vägarna från Chicago för att söka efter sin pappa, som försvunnit men förmodas befinna sig i Massachusetts. Med på färden finns väninnan Letitia (Jurnee Smollett) och Atticus farbror George (Courtney B Vance).
Efter en resa genom segregationens USA (handlingen tilldrar sig på 50-talet) kommer de så till en trakt där det finns monster som sprungna ur Lovecrafts fantasivärld. Därtill ett hemligt sällskap som praktiserar ockulta riter.
Alltsammans är elegant förpackat, musiken välvald och berättandet effektivt. Jag tror också det är högst medvetet som teamet bakom tv-produktionen valt att låta skräckeffekterna ha drag av B-film.
Det hade egentligen räckt med det kusliga i de vita rollfigurernas framtoning. Men nu är ju temat Lovecraft och skräck så följaktligen måste monster och övernaturliga fenomen adderas till vad som annars kunde varit en nog så intressant historia om afrikanamerikaners tillvaro i ett apartheidliknande samhällssystem.
Mestadels är det nyansrikt skådespeleri och huvudrollsinnehavarna gör utmärkta insatser. Men det förekommer också, som sagt, grälla skräckeffekter. Och då rör det sig verkligen inte om något finlir. Nog framstår det också som lite väl programmatiskt att i det närmaste alla vita (med något enstaka undantag) gestaltas som ondskefulla och/eller illvilliga. Samtidigt tajmar Lovecraft Country väldigt väl med BLM-rörelsens genomslag och får närmast ses som en televiserad manifestation där det görs upp med rasismen i USA. Och det på ett vis som är både spektakulärt och underhållande.
clemens.altgard@opulens.se
