Stark musikal som forsar fram

MUSIKAL. Jonas Lindman har sett den aktuella musikalen “A chorus line” på Kulturhuset Stadsteatern och finner att det hela är, såväl  visuellt som vokalt, mycket tillfredsställande.

”A chorus line”
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Musikalen ”A chorus line” sattes upp första gången på Broadway 1975. I Sverige hade den premiär på Oscarsteatern i Stockholm 1979 och den spelades senats på Göteborgsoperan 2002.

På Stadsteatern i Stockholm har man utgått från originalkoreografin av Michael Bennett. Koreografen och regissören Roine Söderlundh har satt sin prägel tillsammans med teaterchefen Maria Sid.

Grundmanus står James Kirkwood och Nicholas Dante för och sångtexter av Edward Kleban och musik Marvin Hamlisch. Den ursprungliga broadway uppsättningen blev nominerad till hela tolv Tony Awards, varav den tog hem nio. Dessutom fick den 1976 års Pulitzerpris för drama och Laurence Olivierpriset för bästa nya musikal.

Musikalen handlar om när 17 dansare gör audition till en Broadway- föreställning.

Det ska till slut väljas ut åtta dansare av dessa och vi får följa med på vägen till det. De 17 dansarna består av nio kvinnor och åtta män. Att få jobbet innebär lycka, det betyder allt. De har alla framgångsdrömmar och de har individuella personligheter och karaktärer.

Vi får följa slitet och förnedringen de går igenom. De får slicka sina sår. Bara en kan vara stjärna på scenen.

En efter en faller ifrån. Konkurrensen är stenhård.

Rennie Mirro spelar koreografen Zach som ska sätta upp föreställningen. Han gör urvalet bland dansarna. Han får dem att berätta, dansa och sjunga om vilka de är och vad som fört dem dit. De blottar sig själva.

Alla har de varit med om olika saker. Har olika historier och problem. Fått kämpa mot olika händelser i livet.

Gregory berättar om då han upptäckte att han var homosexuell.

Don minns sitt första jobb på en nattklubb och hur han blev vän med en strippa. Richie berättar hur han nästan blev förskollärare.

En annan har plastikopererat brösten och rumpan för att bli mer attraktiv och få jobb. Någon kan inte sjunga.

Cassie (som spelas av Hanna Lindblad) har haft en relation med koreografen Zach. De får en stund för sig själva när de andra går iväg för att ta en liten paus. Han har regisserat henne tidigare och de har levt med varandra i flera år. Han säger att hon är för bra för ensemblen och att hon inte borde göra audition till uppsättningen. Men hon beklagar sig över att hon inte fått några solistjobb på sistone och att hon gärna vill ”komma hem” och jobba i en ensemble där hon får utlopp för sin passion för dans.

Musikalen forsar fram i högt tempo och det är både visuellt och vokalt mycket tillfredsställande.

Man sitter där i publiken och liksom längtar efter nästa dans och sångnummer.

Hanna Lindblad som spelar Cassie lyfter föreställningen. Hon både sjunger och dansar bra.

I finalnumret ansluter sig en efter en av dansarna i glittrande guldkostymer. Och det går inte att skilja dem åt. Annat var det när de hade träningskläder på sig och alla var enskilda individer, nu är de anonyma och föreställningen i föreställningen börjar.

Den tio-man starka orkestern är anonym, men den dyker också upp i finalnumret iklädd guldglittriga kostymer.

Det finns en 20 minuter lång dokumentärfilm som handlar om skapandet av föreställningen. Den tar upp en audition ett år tidigare och presenterar bygget av scenografi, tillverkandet kostymer och visar de svettiga repetitionerna dansarna går igenom. Regissörens vision och tankar om uppsättningen förmedlas och kompositörens vision med orkestern visas fram.

Scenografin ger en känsla av att befinna sig bakom scendekoren – ”kulisserna”. Viktor Brattström har gjort scenografin och Joonas Tikkanen ljus och bildsättning. De har skapat en naken, men visuellt tankeväckande och en ren inramning med hjälp av skuggor, rök och speglar.