Skräckfilmens renässans

Scen & film
Stillbild ur Saint Maud, regisserad av Rose Glass.

FÖRNYELSE. Charlotte Wiberg guidar oss genom en genom en filmgenre som de senaste tio åren genomgått en avsevärd förnyelse. 

Stillbild ur Jennifer Kents film Babadook.

Skräckfilm är typiskt en genre med ganska lågt anseende. Kritikers misstänksamhet plockar upp varje genretypiskt drag och använder det emot filmerna. Men under senare år har det blivit lite annorlunda. Respekten har vuxit och vissa filmer har fått full pott i betyg. Det beror på förändringar inom själva genren. Men någonting har ju också fått regissörer med tydliga konstnärliga och uttrycksmässiga ambitioner att vända sig till skräcken. Dess möjligheter att på allvar utforska existentiella och sociala teman har tagits i bruk. Kanske kan en jämförelse dras med Weimartiden och den tyska expressionistiska filmen, som inte sällan var just skräckfilm.

Den renässans skräckfilmen nu är inne i började omkring mitten på 2010-talet. 2014 kom två skräckfilmer som båda var nyskapande, konstnärligt intressanta och samtidigt så förankrade i oglamorösa existentiella villkor. Jennifer Kents Babadook (Australien) har en kämpande ensamstående mamma med en charmig men svårhanterlig son i centrum (minns inte om det är uttalat, men diagnoser som ADHD eller Aspergers känns närliggande). Det monster som drabbar dem, i form av en barnboksfigur, är som en manifestation av alla deras problem och de lär sig hantera den på ett kreativt sätt. I It Follows (David Robert Mitchells, USA) är död och dödsångest en sexuellt överförbar sjukdom, och vi rör oss inte i de irriterande välbärgade tonåringarnas kretsar utan hos dem som har det mest nedgångna huset på gatan och ses som ”white trash”.

Därefter har en rad intressanta filmer och regissörer presenterat sig. Några har blivit till skräck-auteurer som Robert Eggers, Jordan Peele och Ari Aster. De båda senare kom båda 2019 ut med stort uppslagna filmer som av vissa hyllats som mästerverk – Peele med Us och Aster med Midsommar. Asters film delade publiken totalt. Några av mina bästa vänner hatar den, jag tycker den är ett mästerverk och älskar Asters orientering mot att bygga upp egna små världar, något som också fanns i hans tidigare Hereditary (2018). För mig hade Us kunnat vara en fantastisk allegori över USA men nådde inte riktigt fram. Peele är dock en oerhört viktig regissör eftersom han arbetar utifrån ett svart perspektiv, och uttryckligen talar till de svarta skräckälskare som alltid funnits men aldrig riktigt inkluderats i genren.

Stillbild från Natalie Erika James film Relic.

Det finns också ett betydligt större antal kvinnor som arbetar i genren i dag. Två aktuella, mycket starka filmer är exempel på det: Natalie Erika James Relic som har premiär på bio 19/2 och Rose Glass Saint Maud som går på bio, i alla fall i Malmö. Den förstnämnda handlar helt enkelt i egensinnig skräckform om de skrämmande aspekterna av livets sista faser (och den har varit en följeslagare till min sorg efter min mor, som dog för lite mer än ett år sen). Saint Maud är en otäck och världslig film om en ung kvinna som tror sig vara heligt besatt.

En skulle helt enkelt kunna säga att den nya skräckfilmen är mer inkluderande och skildrar andra miljöer än de vanliga: high school-eleverna, de konventionella vita familjerna som flyttar in i ett besatt hus och den ständigt återkommande kristendomen. Under skuggan av Babak Anvari från 2016 utspelar sig i Teheran under kriget mellan Iran och Irak. A Girl Walks Home Alone at Night av Ana Lily Amirpour är en vampyrwestern som utspelar sig i ett slags låtsas-Iran i amerikansk ökenmiljö. Och en av förra årets bästa filmer, His House av Remi Weekes är huvudpersonerna afrikanska flyktingar vars skräckfyllda resa följt med dem till den otrygga miljö de förvisats till av myndigheterna.

Långt ifrån alla av dessa filmer går upp på bio, alltså inte heller under pandemifria tider. Säkrare biokort är den typ av mer konventionell skräckfilm som riktar sig till en ung publik – som Insidious– eller Annabelle-serien. Det finns risk att genren delas upp i två delar: artsy ”finskräck” och konventionell ”fulskräck”. Jag som skräckfilmsälskare är mycket glad för den konstnärliga renässans genren genomgår. Men jag ser också fram emot premiären av Scream 5 nästa år. Ibland behövs också en blodig slasher med hög body count.

CHARLOTTE WIBERG

 

 

Det senaste från Scen & film