FILM. Ingela Brovik tipsar om sevärda filmer på bio just nu. Bland annat har hon sett Scorseses ”Killers of the Flower Moon” och Magnus Gerttens film om Cornelis Vreeswijk.
Det är ganska mycket publik på biografen där folk sitter och snackar om ifall de orkar se en film som är minst tre och en halv timme lång. Flera i närheten säger till varandra att okej, vi ser så mycket v i kan, sen går vi.
Men inte en enda person lämnar biografen där spelfilmen ”Killers of the Flower Moon” i regi av Martin Scorsese visas, en av höstens allra bästa filmer på bio, en viktig, engagerande, stark berättelse med intensiv närvaro om Osage-folket, en egen grupp i den amerikanska urbefolkning som tidigare benämndes indianer.
Den är rolig och allvarlig på en och samma gång. Filmen kallas för en “västern” men handlar inte alls om de ”indianer” vi sett i klassisk västernfilm med fjädrar på huvudet och Sitting Bull som ledare.
De maktlösa blir rika
Här är det 1920-tal med bilar som folk kör runt med i det lilla samhället dit Osage-folket förflyttats av amerikanska myndigheten från en delstat till en annan. En delstat där det plötsligt finns en nyhet: denna delstat har olja, som de nyinflyttade ”indianerna” äger. Helt oväntat blir det fattiga, maktlösa Osage-folket rika!
I filmens två vita manliga huvudroller spelar Robert De Niro den äldre kraftfulle vite mannen som har goda kontakter med Osagefolket, han är rik och mäktig, Leonardo di Caprio den yngre mannen, släkting, söker upp sin farbror för att diskutera hur han skall få – pengar- i denna lantliga miljö, där saker och ting är röriga. Robert De Niro är bra på att spela en dålig man, som helst vill lura sig till allt han vill ha, men med charm och bisarr mimik,
Leonardo di Caprio är skicklig i sin gestaltning av en yngre snygg kille som tänker charma en ung ”indiankvinna”, för att komma åt oljepengar.
Just detta scenario har vi inte sett på bio tidigare, och Scorsese skapar med sin regi en blick inifrån mellan motparterna, med maximal komplicerad energi i berättelsen om okänd bitter amerikansk historia om pengar och makt, identitet och medborgarskap, amerikaner (med fäder som är invandrare) och urbefolkningen (som fått sitt eget land stulet).
Det är i mitt tycke årets bästa film i sin genre, som (genom att den vågar vara så lång) berättar hela historien om koloniseringen av ett land och dess befolkning, rasism och identitet, vem som hör hemma, var.
Melankolisk berättelse
”Höstlöv som faller” i regi av Aki Kaurismäki, Finland, är en timme och tjugoen minuter lång. Det rör sig om en melankolisk berättelse om ensamma människor som går förbi varandra om natten, när de vandrar omkring på caféer, gator och torg.
En ensam kvinna, butiksbiträdet Ansa går genom stadens mörker med sin längtan bort från ensamheten En ensam manlig arbetare gör likadant, De tittar på varandra, allt står på spel, men de säger ingenting.
Filmen berättar i bild, inte ord, nedtonat, med största möjliga förtätning. En typisk Kaurismäkifilm, gjord några år efter att Aki Kaurismäki sagt att han aldrig mer skulle göra film. Hans filmer har varit älskade på filmfestivalerna i Berlin och Cannes – och nu är han alltså tillbaka igen.
Kvinnan och mannen möts till slut, ser varandra, har svårt att hantera kärlek, trots att deras gestalter uttrycker en stor längtan efter just kärlek, i en tuff arbetarklassmiljö, där hon får sparken av sin chef för att hon ger bort mat vars datum gått ut, till en fattig.
Det finns mycket av undertext och intensiv koncentration i denna existentiella film som är en av mästerregissören Kaurismäkis allra bästa.
Den tyska regissören Margarethe von Trottas nya film ”Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen”, om den egensinniga tyska författaren som väckte beundran och ilska med sin litteratur efter andra världskriget hade sin urpremiär på årets filmfestival i Berlin. Den mottogs med starka känslor och livliga diskussioner.
Filmen ger ett annorlunda porträtt av Ingeborg Bachmann med von Trottas kritiska blick på den traditionella manliga litterära världen. Den skapar debatt om villkoren för kvinnor i branschen, och där skådespelaren gör sin roll med viss ambivalens, medvetet, vilket fördjupar rollkaraktären (i linje med Brechts Verfremdungsteori). Det är en sevärd film, av ett slag som numera är ovanligt på svenska biografer.
Hayao Miyazaki
”Pojken och hägern”, är en animerad film i regi av mästerregissören Hayao Miyazaki, Japan, vars tidigare film ”Det blåser upp en vind” bygger på ett verklighetsbaserat drama om en flygplansingenjör som designade flygplan i Japan under andra världskriget.
Regissörens debutfilm kom 1979, hans nya film utspelas också under kriget 1944, då den tolvårige pojken Mahito förlorar sin mamma i en brand. En flytt följer, ut från storstaden Tokyo till landsbygden. Sonen sörjer sin mor medan hans far förlovar sig med kvinnan som är pojkens moster – oväntat för sonen som blir stressad över sin fars beteende.
En stor häger börjar förfölja pojken, fågeln blir alltmer aggressiv, och denna dynamiska vackra animationsfilm liksom exploderar då hägern inuti sin stora näbb har en sur gubbe med röd näsa, som är bråkig och tjatar på pojken.
Gubben berättar med hes röst om en trollkarl som byggt ett magiskt torn i närheten och att fågeln/gubben och pojken borde bege sig dit, för att se vad som skulle kunna hända.
Filmen är ett mästerverk i sin tecknade berättelse, med oväntade galna påhitt som väcker fantasin till liv. Detta är en film ingen bör missa.
Cornelis-dokumentär
”Somliga går med trasiga skor” i regi av Malmöbaserade Magnus Gertten är en engagerande dokumentär om en av de stora vissångarna som slog igenom på 1960-talet. Det är en film som med poetisk lyhördhet skildrar invandrarkillen (från Nederländerna ) som skapade, sjöng och spelade visor i svensk tradition, på sitt eget sätt, med mjuk, stark röst som få andra.
Vi har här att göra med en dokumentär som fördjupar bilden av Cornelis Vreeswijk. Den skapar stark känsla av närvaro både när det gäller hans arbete och problem.
Filmen berättar om Cornelis dramatiska liv, kantat av framgång och mörka sidor som missbruk och problematiska familjerelationer, men genom hela filmen hörs hans sångröst. Den är alltid lika kraftfull och livfull, som ett hopp i mörkret. Hans musikaliska gärning tog plats i samhället och gav uttryck för solidaritet med de utsatta.
Det är en imponerande stark dokumentärfilm med sin mångfacetterade berättelse.
info@opulens.se
