TEATER. Stockholms stadsteaters version av Cyrano de Bergerac är en arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses, skriver Lena S Karlsson.
Cyrano de Bergerac
Kulturhuset Stadsteatern
Så är den alltså här igen, den slitstarka klassikern Cyrano de Bergerac, av Edmond Rostand, uruppförd 1897. Tre decennier senare är pjäsen omtolkad till libretto i opera med musik av Franco Alfano och åtskilliga filmatiseringar har följt. Mest känd är versionen från 1990 i regi av Jean Paul Rappeneau med Gérard Depardieu i titelrollen. I dag finns en rykande färsk version från 2021.
På Stadsteaterns stora scen bjuds man till fest när publiken strömmar in, fåtalig än så länge. Hela ensemblen dansar och sjunger, lämnar ibland scenen för att flörta med publiken. Här förekommer beatboxing, i Mattias Ümit Yilbar Norgrens tappning, som förlägger Cyrano de Bergerac till vår tid, liksom de frekventa inslagen av hiphop och roasting. Allt i en scenisk yra, sprakande vital och publikknipande, accentuerad av en överväldigande belysning, som ersätter all traditionell scenografi, följespotar inte minst. På Stockholms stadsteater spelas denna dramakomedi i en version från 2019 signerad den brittiske dramatikern Martin Crimp som delvis förlägger dramat till nutid.
Tillbaka är också regissören Alexander Mørk-Eidem som tidigare gjort sig känd som djärv och undersökande uttolkare av klassiska dramer, inte minst på Stadsteatern och Dramaten, senast med Röde Orm på den senare. På Stockholms stadsteater spelar ensemblen skjortan av publiken i ett drama som ratar alexandrinen och istället väljer blankversen. Visserligen rimmas det ibland farligt nära grötrimmet och pastischen kan ibland kännas sökt.
Dramats huvudperson är Cyrano, känd för den enorma näsan. Poeten och soldaten, spelad av Alexander Lycke, älskar sin kusin Roxane. Cyrano utan sitt groteska luktorgan ställer stora krav på den skådespelare som har den bärande rollen. Alexander Lycke arbetar hårt på att göra Cyrano till en begriplig figur i våra ögon. Han drabbas på grund av sitt lyte av bristande självförtroende och vågar sig inte på att uppvakta damer, allra minst den vackra Roxane, här spelad av Josefin Asplund. Hon är en modern och självständig kvinna som enbart låter sig förföras av poesi och hon väljer Cyranos vän Christian, gestaltad av Lancelot Ncube. Han är den vackre men när det gäller litteratur totalt obegåvade soldaten som också älskar Roxane. För att väcka Roxanes kärlek skriver Cyrano långa brev, ibland flera varje dag. Han väcker snart Roxanes kärlek utan att röja sitt inkognito som han först i dödsögonblicket avslöjar.
Översättningen är ett mästerstycke signerat Magnus Lindman som är angelägen om att bevara anknytningar såväl till det 1600-tal som är Cyranos tid som den spoken word-stil som placerar dramat i nutid. Cyrano de Bergerac är en författare som faktiskt existerat, situationer ur hans liv finns bevarade i den nu aktuella iscensättningen. En dråplig scen antyder hans författarbana och boken “En resa till månen” – en föregångare till sci fi-romanen.
På scenen finns av några av Stadsteaterns gamla scenrävar, inte minst Leif Andrée och Gerhard Hoberstorfer som båda levererar. Samtidigt finns några ganska färska nykomlingar som Kayo Shekoni och Lancelot Ncube. Lyckas Alexander Mørk-Eidem att göra Cyrano mer begriplig när han förlägger dramat till vår tid? Tveksamt, men ambitionen är högt ställd i Stockholms stadsteaters version av Cyrano de Bergerac, en arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses.
info@opulens.se
