FILM. ”Jag tycker ärligt talat att biofilmen känns ungefär en hel timme för lång. Och det är verkligen inget gott betyg till den vid det här laget ordentligt slipade Ridley Scott,” skriver Charlotte Wiberg efter att ha sett Riddley Scotts bioaktuella film ”Napoleon”. Den är ett sömnpiller, varnar Wiberg.
År 1927 färdigställde franske regissören Abel Gance vad som bara var tänkt som första delen i ett megaepos med titeln Napoléon, ett hyllningsverk på över fem timmar om den franske kejsaren Napoleon I. Att ogenerat och entydigt hylla någon som låtit kröna sig själv till kejsare och krigslystet härjat runt till oändliga antal mäns undergång, på grund av sin megalomana syn på sig själv som ofelbar krigsherre, är dock inte direkt något som en modern etablerad Hollywoodregissör skulle göra.
Krig och kärlek
Nej, inte ens i dessa galna dagar, så Ridley Scotts försök att göra en egen Gance blir ett slags halvfjärt. Filmen är helt fokuserad på krig och kärlek, och även om dödssiffrorna glädjedödande nog får avsluta den har Scotts Napoleon fram till dess vältrat sig rätt ordentligt i spektakulära stridsvyer som skulle kunna ge en och annan MÖPare både stånd och utlösning. För icke-MÖPare blir det emellertid faktiskt ganska enahanda och trist. Och kärlekshistorien med Joséphine de Beauharnais (Vanessa Kirby) blir, även om den är romantisk så det förslår, tyvärr inte heller särskilt intressant. Självklart ser den i historiens realiteter äldre Josephine yngre ut än Joaquin Phoenix i rollen som Napoleon.
Kirby är fjorton år yngre än Phoenix och han är en gråhårig gubbe redan i filmens början. Här tycker jag verkligen Scott borde ha sminkat upp Nappe ordentligt, och varför inte låtit sig inspireras av Albert Dieudonné i filmen av Gance? Han är nästan outhärdligt snygg (liksom hela filmen, ska sägas, som har gått till filmhistorien på ett sätt Scotts verk absolut inte kommer göra).
Slöseri
Det känns som slöseri, rollen är perfekt för Joaquin Phoenix men han får inte möjlighet att göra särskilt mycket med den. Napoleon framstår som en väldigt enkelspårig man.
Historiska spelfilmer ska inte förväntas vara historielektioner, och det är oftast missriktat att peka på felaktiga historiska detaljer i filmer som inte är dokumentärer. Men de kan, när de lyckas ge en rik bild av den historiska miljön, bli utmärkta startpunkter för att diskutera och lära historia. Här saknas det revolutionära och post-revolutionära Frankrikes hela tankevärld.
Vem var Napoleon?
Vad var Napoleon för typ av härskare egentligen? Ja, han krigade, och det ledde till katastrof. Men som en intressant artikel i DN pekar på (Svante Holmberg: ”Napoleon öppnade gallergrindarna för Europas judar” 23/11) bidrog han starkt till emanciperingen av judar där han drog fram, inte minst i Tyskland (där det ju dock dessvärre inte visade det sig bli ett skydd mot det ultimata judehatet).
Napoleons reformer
Det var inte det enda progressiva med Napoleon, han införde en rad reformer, till exempel av skolväsendet och lagstiftningen. Uppenbarligen var mannen intresserad av politik och ett djur fött av både upplysningstänkande och tyranni. Detta hade jag velat veta så mycket mer om. Det enda jag blir nyfiken på vad gäller historiebilden i filmen är den uppenbara parallell Scott gör mellan dagens skvaller på sociala medier och dåtidens vad det verkar helt gränslösa skvallerpress.
Kan bli bättre
Kanske kommer den betydligt längre version av filmen som ska släppas på nätet så småningom att faktiskt ge mer. Men risken är uppenbar att den i stället kommer bli ett sömnpiller. Jag tycker ärligt talat att biofilmen känns ungefär en hel timme för lång. Och det är verkligen inget gott betyg till den vid det här laget ordentligt slipade Ridley Scott.
charlotte.wiberg@opulens.se
