Laddat och fartfyllt triangeldrama

Scen & film.
Anna-Lena Efverman. (Foto: Per Bolkert)

TEATER. Föreställningen Essen, dåren och Marie David spretar åt alla håll. Även om man kan sin Strindberg är det stundtals kaotiskt, men det är också befriande och fartfyllt, konstaterar Lena S. Karlsson.

Essen, dåren och Marie David
Regiöga: Frida Bergh, Martin Rosengardten
Strindbergs Intima Teater, Stockholm

Essen, dåren och Marie David. Regiöga: Frida Bergh, Martin Rosengardten. Ljud och ljus: Gustave Lund. Idé och medverkan: Anna-Lena Efverman. Scen: Strindbergs Intima Teater, Stockholm.

Det är inte första gången som ett skådespel bygger på kända fakta: Anna-Lena Efverman återberättar med emfas historien om det laddade mötet mellan August Strindberg, Siri von Essen och tribaden Marie David. I Strindbergs Intima teaters föreställning är det Marie David som har ordet, hon är rännstensungen som ger sin bild av vad som hände den där berömda slutscenen i Grez-sur-Loing, den fantastiska natten då triangeln Marie David, Siri von Essen och ”dåren” eskalerade till fullt krig. Och dess fortsättning! Livslångt och tragiskt som ett Strindbergsdrama.

I Essen, dåren och Marie David återkommer Anna-Lena Efverman till dramat i Grez-sur-Loing och följderna av Siri von Essens tragiska historia som delvis utspelade sig i offentlighetens ljus samt Strindbergs kvinnosyn. Det är ibland lite svårt att hänga med i alla omgestaltningar om man inte har Strindbergs historia klar för sig beträffande de dramatiska åren som blev så betydande för hans utveckling som författare och ett privatliv som synliggörs när man studerar den omfattande kringlitteraturen.

Anna-Lena Efverman är ensam på Strindbergs Intima Teaters scen, men den drygt timslånga monologen bygger på citat ur Strindbergs egna verk. Hon fokuserar på Marie Davids tragiska öde efter skärmytsligen med den Store. Marie Caroline David troddes vara dotter till den fruktade ärkefienden George Brandes. Hon föddes 1865 och vände slutligen världen ryggen när hon blev den katolska nunnan ”Syster Benedetta” vars korta liv ändades 1897. Vilket kan tyckas vara en historisk ironi, Strindberg försökte vid samma tid att grunda en ny orden, byggd på konfessionsfri katolicism.

Ingen gick ut som en självklar segrare efter denna tribadernas natt. Marie David hade anslutit till kretsen av nordiska konstnärer som valt ut den idylliska byn Grez-sur-Loing som sin replipunkt, blivit god vän med Siri von Essen och de redan heta känslorna rann över i våldsam svartsjuka, vilket August Strindberg skildrade i En dåres försvarstal, en furiös skildring av ett dödsdömt äktenskap

Det är alltså triangeln som är viktig här och Anna-Lena Efverman spelar alla rollerna, iklädd en gränsöverskridande och emancipatorisk dräkt som Strindberg själv skulle raljera över när han utlöste sitt hat mot såväl frigjorda kvinnor som kvinnliga homosexuella, ”tribader” som han kallade dem.

I första scenen uppträder Anna-Lena Efverman som nunna, som minns sina möten med Siri von Essen och August Strindberg i en fartfylld stand up och monolog av mer handfast karaktär. Som Marie David är hon den frigjorda kvinna som August Strindberg hatade och som han på sitt paradoxala sätt nog respekterade. En vulgär megära som gjorde som hon ville, uttryckte sig som en man och som söp och skrålade; med en sårbarhet under ytan som han med stor sannolikhet kände igen.

Föreställningen spretar åt alla håll. Även om man kan sin Strindberg är det stundtals kaotiskt. Anna-Lena Efvermans gestalter flyter ibland ihop. Som den framgångsrika artist hon är behärskar hon konsten att med enkla medel skifta gestalter, inte minst med språket som hjälpmedel. Siri von Essen är överklass med sitt typiska finlandsvenska idiom, Marie David är sturskt och gatusmart köpenhamnsk till en början, innan hon skiftar till ädelskånska medan August Strindberg uttrycker sig mera högdraget och skrytsamt, fastlåst i sin furiositet och sitt kvinnohat.

Kanske blir man inte klokare på vad som hände i triangeln von Essen, Marie David (som man envisas kalla henne uttalar efternamnet som ”Dajvid” jfr Bowie) , föreställningen är befriande och fartfylld – ett sceniskt feeri långt bortom all Strindbergsforskning och tradition.

Essen, dåren och Marie David. Regiöga: Frida Bergh, Martin Rosengardten. Ljud och ljus: Gustave Lund. Idé och medverkan: Anna-Lena Efverman. Scen: Strindbergs Intima Teater, Stockholm.
LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års
0 0kr