FILM. Ulf Bjereld skriver om den svenska filmbranschens kris och hur förtroendet för kulturministern är kört i botten.
Biopubliken väljer bort svenska filmer
Biopubliken väljer bort svenska filmer och finansieringen sviktar. När filmbranschen under Göteborgs filmfestival möttes på Filmpolitiskt toppmöte för att diskutera problemen höll ansvarigt statsråd, kulturminister Parisa Liljestrand (M), sig borta. ”Tänk om försvarsministern uteblivit från konferensen Folk och Försvar”, som en paneldeltagare till kraftiga applåder spydigt uttryckte det.
Svensk film är i kris. Endast tio procent av biobesökarna ser en svensk film. Motsvarande andelar för Norge och Danmark är 30 respektive 40 procent. Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för bästa manliga biroll i filmen Sentimental value (Joachim Trier, 2025). Men filmen är norsk och fick nio Oscarsnomineringar, vilket är rekord för en nordisk film.
Norge och Danmark delar också ut dubbelt så höga anslag till nationell filmproduktion – nära en miljard kronor per år, mot knappt 500 miljoner i Sverige. ”Svenska filmtalanger söker sig nu till Norge och Danmark där de ekonomiska förutsättningarna att få göra film är så mycket bättre”, varnade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagdostar i debatten.
Förtroendedet för kulturminstern kört i botten
Filmbranschens förtroende för kulturminister Parisa Liljestrand är kört i botten. Ministern har haft det tungt redan från början, till exempel då hon visade att hon inte kände till att Ruben Östlund var en filmregissör, inte hört talas om Bo Widerberg och gissade att Christopher Nolan var en skådespelare. Men visst, hon var då ny som minister och vi har alla kunskapsluckor.
Värre var ministerns agerande i samband med Göteborg Film Festival förra året. Även den gången avstod hon från det Filmpolitiska toppmötet för att i stället – just då – göra ett studiebesök på strömningstjänsten Netflix. På kvällen samma dag utnyttjade hon sitt invigningstal till att läxa upp närvarande branschföreträdare, filmarbetare och publik för att de önskade mer pengar till filmen. Publiken svarade med burop. I år valde kulturministern att inte närvara på festivalen alls. Det var första gången på över 30 år som sittande kulturminister tackade nej till att hålla invigningstalet.
Parisa Liljestrand valde också bort årets Guldbaggegala. I en intervju i SVT i oktober 2024 fick Parisa Liljestrand en fråga vad hon som kulturminister skulle vilja göra om budgetutrymmet var obegränsat. Hennes svar blev: Sänka skatten!
Nej, kulturministern ska inte vara kultursektorns representant i regeringen. Men som minister följer ansvaret för att upprätthålla goda relationer till den sektor man har ansvar för, och att behandla den berörda sektorn med respekt. Det gäller oavsett om sektorn är försvaret, jordbruket, universitet- och högskolor eller kulturen. Här har Parisa Liljestrand brustit. Jag skulle därför bli förvånad om hon återfinns som kulturminister efter höstens val, oavsett vilket regering som då bildas.
En filmbransch i limbo
I juni presenterar Parisa Liljestrand regeringens länge väntade proposition om en ny filmpolitik. Regeringen har arbetat långsamt, och propositionen kommer inte att hinna behandlas av riksdagen innan valet i höst. Dröjsmålet är olyckligt, eftersom en ny regering sannolikt och av naturliga skäl kommer att vilja sätta sin egen prägel på filmpolitiken. Därför vore det önskvärt om regeringen redan i samband med utformandet av propositionen kunde samtala med oppositionen i syfte att uppnå så stor enighet som möjligt över partigränserna om framtidens filmstöd.
Den utredning som propositionen har att utgå ifrån – Publiken i fokus. Reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) – fick brett politiskt stöd och mottogs positivt även av filmbranschen. Bland de förslag som utredningen förde fram märktes särskilt sänkt biografmoms från 25 till 6 procent samt införande av en strömningsavgift för svenska och utländska leverantörer av beställ-tv vars tjänster riktas mot publik i Sverige. (Motsvarande strömningsavgifter finns redan i flera europeiska länder, till exempel Norge och Danmark.)
Men vågar och vill regeringen gå ram med dessa förslag? Många tvivlar. I juni får vi veta. Fram till dess lever den svenska filmbranschen i fortsatt limbo.
info@opulens.se
