KULTURDISKUSSION. Det positiva mottagandet av filmen “Vernissage hos Gud” blottar en större öppenhet för flum och lek i samtiden. Förhoppningsvis kan det bryta upp motsatsförhållandet mellan medieformer som vissa kulturskribenter tycks vilja upprätthålla, skriver Emil Zawadski.
KonstABs debutfilm Vernissage hos Gud (världspremiär under GFF, 2023) har hyllats unisont av kritikerna. På Göteborgs-Posten applåderade Mikaela Blomqvist filmen för att spegla gruppens blandning av “amatörism med en mycket fri kreativitet” (GP, 22.3 Recension: ”Vernissage hos Gud” i regi av Ossian Melin och Filip Aladdin | GP) och i Dagens Nyheter, där filmen får fyra av fem i betyg, lyfts den fram som en hyllning till flummet (DN, 16.3 Recension: ”Vernissage mot Gud” experimenterar vilt. – DN.SE). Vernissage hos Gud får mig att tänka på den absurdistiska romanen Ferdydurke av Witold Gombrowicz från 1937. Förutom att båda är debutverk vill jag hävda att de förenas genom greppen de använder för att satirisera sina samtida kontexter. Mot bakgrund av en diskussion kring dagens medieformer som är hierarkiskt funtad, vill jag hävda att mottagandet av filmen visar på en större öppenhet i samtiden. Förhoppningsvis kan kultursidorna bli mer inkluderande.
En maximal estetik
I Vernissage hos Gud leds den av Gud utvalda konsthögskolestudenten Irma med amuletter och hemliga skrifter, till att skapa det perfekta konstverket. Syftet är att motarbeta den nyblivne rektorn Jack von Rosen och det uråldriga syndikatet som han representerar genom sitt sätt att locka konstnärer med sponsorpengar. På ett komiskt sätt gestaltas detta i en symbolisk tvekamp mellan Jeff Koons botoxinjicerade ballonghundar och det konstnärliga avantgardets harmlösa konstexperiment (dadaisten Auto Didakt och hans gossedjur). Allt förlagt till en miljö som på ett direkt sätt påminner om fantasygenren. Ett skenbart innehållsrikt begreppsliggörande av konsten representeras genom konststudenten som för sin pseudointellektuella monolog i klassen. De abstrakta förklaringsmodellerna ekar tomt när kreativiteten står på spel.
Den krispiga och minimalistiska socialrealismen som vi är vana vid hos svenska regissörer som Ruben Östlund och Nina Thyberg i filmer som The Square (2017) och Pleasure (2021), lyser med sin frånvaro. Bildspråket är istället kraftigt tillspetsat i ett montage där magiska förvandlingar, dubbelgångare, telepati, och metaperspektiv sammanvävs. På ett konkret sätt sipprar en estetik in i filmen som påminner om den från dator- och tv-spel, vilket befästs genom de bombastiska visuella vinjetterna och bumpers som storstilt stämplar fram KonstAB. Vernissage hos Gud anammar en estetik som inte låter sig definieras på rak arm. Strunt och allvar, flum och kulturkritik, får plats sida vid sida.
Även om filmen spelar på kraftiga schabloner så vinner satiren på detta överspel mellan ont och gott, just därför att det används för att blottlägga samtida tendenser inom kulturen. Blomqvist relaterar motivet i sin recension av filmen till gruppens tidigare utforskande av hur kapitalismen tar över konsten, något KonstAB innan filmdebuten främst gestaltade genom teatern. Kopplingen till gruppens egna erfarenheter från branschen är dessutom omedelbar. När gruppen satte upp William Shakespears pjäs Stormen på Göteborgs Stadsteater (9.10.21), fick visst innehåll strykas på grund av hot från tobaksbolaget British-American Tobacco. Tobaksbolaget motsatte sig produktionens användning av sponsorklipp med konstnärer som fått betalt av dem, och försökte få den nerstängd (Gunilla Brodrej intervjuar konstkollektivet Konstab i Göteborg (expressen.se)). Frågan var gränsen går mellan influencers och konstnärer är således högst aktuell.
Kulturkonsumenten är en social konstruktion
Gombrowicz satiriserade i Ferdydurke de nationsbyggande polackernas strävan mot klassiska konstnärsideal, utan att spara på energin och lekfullheten. Romanen skrevs som en programförklaring – han har själv kallat den för en pamflett och inte för en roman i intervjuboken Testamente (1994)! Författaren avsåg att störta konsten med stort K från parnassen. Konstens egentliga mening kretsade enligt Gombrowicz kring utforskandet av låga ämnen såsom det vardagliga, vilket i hans absurdistiska författarskap kunde tangera det smutsiga och groteska. Kravet på enhetlighet och stilistiskt genomarbetad komposition var direkt ouppnåelig och ointressant som ideal. Att skapa konst handlade, enligt Gombrowicz, om att följa en ingivelse, en nyck, snarare än att arbeta utifrån på förhand bestämda mått.
I Ferdydurke diskuterade Gombrowicz kärnan till den moderna människans läs- och kulturvanor. Som en kultursociolog proklamerade han sina iakttagelser på basis av det banala faktum att människan konsumerar kultur i delar, och aldrig i helheter: “Kommer han inte att slitas från sin läsning av en ringande telefon eller en surrande fluga just på det ställe där alla enskilda delar löper samman i den dramatiska upplösningens enhet […] och det som avlats i fullständig och odelad plåga tas nu emot i småbitar, mellan telefonsamtal och pannbiff.” Tänk bara på hur väl denna spetsfundiga iakttagelse ekar med vårt bruk av sociala medier och det överflöd av olika kultur- och medieformer vi idag lever med.
Gombrowicz hade lite till övers för konsten som den representerades genom kulturinstitutioner. Han såg dess framgång baserat på sociala konventioner. Det var av rädsla för att framstå okultiverad som fick den mest uttråkade teater-och konsertbesökare att brista ut i stående ovationer tillsammans med alla andra. Detta ansåg han gav upphov till en relation till kulturen grundad på falska premisser. Det fick människan-konstnären att glömma hur hon skulle skydda sin “djupaste friskhet från ordningens och redans djävul”. Samtidigt som att hänförelsen var någonting kollektivt definierat och inte grundat på konstnärlig kvalité. Istället för att sträva efter att leva upp till från utsidan ålagda formkrav, manade Gombrowicz konstnären att göra upp med konstbeteckningen en gång för alla. Att utforska personligheten utifrån hur den formas av kollektivet i stort, i kreativiteten, och inte enbart som ett estetiskt fenomen, låg här till grund för hans reformation av konsten.
Spelet på “låga” ämnen, förstått som det förhandenvarande, i ett nationalistiskt och klassicistiskt präglat kulturklimat i Polen under mellankrigstiden, då konstnärer skulle bidra till nationsbygget efter den långvariga ockupationen, var direkt radikalt. Den innebar avantgardistens kamp mot det konservativa, en strävan mot det nya i en kraftigt traditionell miljö. Gombrowicz blev en outsider i den kulturella miljön i Polen, där individen skulle rätta sig efter kollektivet. Strävan var tudelad. Författaren påtalade inte enbart behovet av ett brott mot den konservativa kulturmiljön i det egna landet, utan såg de samtida estetiska kraven som en efterapning av en västerländsk kulturkanon. Inom den internationella konstvärlden var polacken, och alla andra icke-västerländska kulturer, placerade längst ner.
Vidmakthållande av motsatsförhållanden
Utifrån dessa verk är det intressant att tänka på hur den svenska kulturdebatten har präglats av ett vanskligt förhållande till “nymodigheter” inom kulturen. I fjol skrev exempelvis Expressens kulturchef Victor Malm (VICTOR MALM: Tjejer är smarta – killar spelar data (expressen.se)) att killar “håller på med strunt och tjejer tänker”. Snarare än att betrakta sig som intellektuella, är killar “gamers” alltså en grupp i samhället som sysslar med allt annat än traditionell finkultur i stil med litteratur. Detta, menar Malm, förklarar deras frånvaro på kultursidorna. Göteborgs-Postens skribent Johan Wanloo (Därför blir det aldrig någon kulturdebatt om tv-spel | GP) har tidigare reflekterat kring tv- och datorspelens obefintlighet i kulturdebatten med en fråga om inställning. Kulturskribenter utdömer på förhand gamingen som en låg form av underhållning. Då spelar det ingen roll hur komplex medieformen har blivit med åren.
Likt en Gombrowicz för vår tid förfäktar Wanloo tanken att det inte bör finnas något motsatsförhållande mellan olika medieformer. Malm däremot säger i en intervju med SR (Var är den unga kulturmannen? – Studio Ett | Sveriges Radio) att han behöver göra ett aktivt val i hur han lägger upp sin tid, och måste därmed välja bort viss kulturkonsumtion. Något man inte kan klandra honom för. Frågan är om inte kulturchefen hade kunnat uttrycka sig mer konstruktivt i frågan om han tillät sig lite av det som i hans ögon är att betrakta som strunt. Dessutom är det intressant att fråga sig vad det är som får Expressens kulturchef att spekulera i frågan överhuvudtaget, och att samtidigt bidra till en schablonbild? Om något befäster det bara intrycket att kultursidorna inte är till för alla.
Verken åstadkommer sin kulturkritik utifrån formmässigt utmanande grepp. Det är bruket av estetiska former med lågt anseende, vilka Malm hade utdömt som strunt, som gör jämförelsen relevant. Som jag i det föregående har visat på väver Vernissage hos Gud samman kritiken mot en ytlig och kommersialiserad konst med spelens och de sociala mediernas hybridformer. Genom dessa medieformer förs kampen för kreativ frihet i filmen. I Ferdydurke är det kritiken av enheten framför “delarnas” filosofi som låter författaren använda sig av låga textformer som pamfletten och kåseriet, med vilka han brer ut sig och förfäktar en alldeles särskild estetisk idé, utifrån en analys om kulturvanor i sin samtid. I förordet som föregår novellen-i-romanen skriver han “och det vore ett misstag att tro att jag hade något annat mål med att i mitt verk inkludera novellen […] än att fylla ett visst mått av plats på papperet”. Gombrowicz spelar oss ett övermodigt spratt, men med kulturens reformation i åtanke, och alltså sker det på största möjliga allvar. Genom att ge upphov till asymmetrier i en skenbart ordnad värld luckras de fasta formerna upp och nya uttryck föds. Denna den yttre ‘korrekta’ världsbilden, om så präglad av ekonomiska intressen eller nationella, som tämjer och försöker kontrollera den kreativa processen, är vad bägge verken satiriserar.
Victor Malms utsagor om samtida kulturvanor blottlägger ett fasthållande vid en föråldrad hierarki mellan vad som betraktas som fint och fult, och målar således upp en tydlig gränslinje mellan kulturkonsument och kulturskribent. Kanske kan det förklara varför unga män tar mindre plats på kultursidorna, vilket var frågan Malm hade som sin utgångspunkt i den citerade artikeln. Han hade kunnat lära av den klassiska musiken som har tagit datorspelens och fantasyns roll på allvar genom att ge dem plats i konsertrepertoaren. Att filmkritikerna lyfter flummandet och amatörismen som särskilda aspekter av Vernissage hos Gud gör mig hoppfull om en ökande öppenhet och tolerans för lek. Den konservatism som råder mer än ett halvt sekel efter att Gombrowicz skrev sin roman, kan vara på väg att omförhandlas. Allvar och strunt kan, tro det eller ej, förekomma sida vid sida.
EMIL ZAWADZKI
