Gösta Berling får nytt liv på Göteborgs Stadsteater

Scen & film.
Foto: Ola Kjelbye.

MINNESVÄRD. ”Lekanders version av Gösta Berlings saga har mycket som erinrar om Stillers expressionistiska stumfilmsteknik. Dit hör inte bara musiken, de skarpa kontrasterna och skräckeffekterna, utan också de renodlade karaktärerna och den starkt förenklade handlingen”, skriver Torsten Rönnerstrand.

Selma Lagerlöf var mycket intresserad av film. Det hindrar inte att hon avskydde den filmatisering av hennes debutroman Gösta Berlings saga som 1924 regisserades av Mauritz Stiller. Om hon inte varit i så stort behov av pengar hade hon förmodligen satt stopp för filmens spridning.

För eftervärlden ter sig saken ganska annorlunda. Stillers Gösta Berlings saga ses ofta som en av den svenska filmkonstens absoluta höjdpunkter. Ett exempel är Ingmar Bergman, som i Bergmans 1900-tal skriver:

Gösta Berlings saga är själva avslutningen på den svenska filmens storhetstid. [—] Jag ser Gösta Berlings saga med stor entusiasm. Men man måste glömma boken och inte tänka på att det finns en storslagen roman som ligger i botten. Man ska bara tänka på att det här är makalös kinematografi, oerhört vackert, oerhört roligt och mustigt berättat. Det är stora tag och en ogenerad briljans som gör att jag kan se den här filmen precis när som helst. Det är lika härligt varje gång. Jag tittar inte på den varje sommar, men ofta nog. Jag har en egen kopia på den också och jag tycker den är underbar. I sin lidelse och i sin skönhet och framförallt i sin lust är Gösta Berlings saga underbar. Det är en film som utstrålar kinematografisk lust.

Att Stillers mästerverk bevarat sin aktualitet kan vi nog också se i den briljanta uppsättning av Selma Lagerlöfs värmlandsepos som nyligen hade premiär på Göteborgs Stadsteater. Regissören Rikard Lekander har själv utpekat stumfilmen som en av sina förebilder, och det är lätt att tro honom. Hans version av Gösta Berlings saga har mycket som erinrar om Stillers expressionistiska stumfilmsteknik. Dit hör inte bara musiken, de skarpa kontrasterna och skräckeffekterna, utan också de renodlade karaktärerna och den starkt förenklade handlingen.

I Selma Lagerlöfs roman får den försupne prästen Gösta Berling uppleva en kort tid av triumf innan han anträder den långa vandringen från skuld och förnedring till botgöring och försoning. Efter den berömda inledningen – ”Äntligen stod prästen i predikstolen” – berättas det sålunda om hur Gösta i kraft av sin geniala talekonst lyckas beveka de kyrkliga myndighetsföreträdare som kommit för att avskeda honom. Lyckan blir emellertid kort. När allt ser ut att gå Göstas väg, gör en av hans supbröder ett missriktat försök att intervenera till hans förmån. Det oavsedda resultatet blir att prästen ser sig tvingad att lämna sin post. Efter en tid som förnedrad tiggare på de värmländska landsvägarna blir han av ”Majorskan” Margareta Samzelius installerad som en av ”de tolv kavaljererna” på hennes bruk Ekeby.

På Stadsteatern har detta skeende förkortats på ett sätt som nog har inspirerats av stumfilmen. Liksom Stiller har Lekander strukit bort den kortvariga triumf som inleder Lagerlöfs roman. Därmed får föreställningen ett brantare tempo, men några av nyanserna i Göstas personlighet faller bort.

Men det finns också annat som påminner om stumfilmsversionen. Liksom Stiller har Lekander avvikit från Lagerlöfs roman genom att ge ganska lite utrymme åt ”kavaljererna”, det vill säga det gäng av parasitära lättingar som omger Gösta Berling på Ekeby. Av bokens tolv kavaljerer återstår – förutom Gösta själv – bara den enfaldige kaptenen Kristian Berg. De andra har reducerats till skugglika silhuetter mot en ljus fond.

Det innebär att Lekanders uppsättning skiljer sig ganska starkt från den färgstarka version av Gösta Berlings saga som Bengt Lagerkvist gjorde för SVT på 1980-talet. I den sex timmar långa TV-versionen gavs naturligtvis stort utrymme åt Tommy Berggren som den försupne prästen, men det blev också gott om plats för de ansvarslösa kavaljererna, briljant spelade av dåtida stjärnor som Iwar Wiklander, George Årlin, Heinz Hopf, Lauritz Falk och Lars-Erik Bernett.

I Lekanders uppsättning ligger fokus istället på romanens kvinnogestalter. I centrum av Stadsteaterns föreställning står Margareta Samzelius, kongenialt tolkad av Anna Bjelkerud. Som ”Majorskan på Ekeby” är hon den mäktiga och förmögna arvtagerskan till sju järnbruk, men hon är också en ansvarskännande matriark som i det längsta månar om sina skyddslingars välgång. Det hindrar inte att Gösta Berling från att sluta förbund med Djävulen för att på så sätt kunna överta hennes makt och egendom. Det leder till en rad katastrofer, men när hon till sist dör har hon lyckats omintetgöra de värsta konsekvenserna av Göstas djävulspakt.

Till de kvinnliga centralgestalterna i föreställningen hör också Göstas blivande hustru, Elisabet Dohna. Hon spelas av Ylva Olaison på ett sätt som osökt för tankarna till ”den gudomliga” Greta Garbo, som 1924 gjorde rollen i Stillers stumfilmsversion.

Elisabet Dohna är dotter till en katolsk italienska och en svensk emigrant som slagit sig ner i Rom. Till Värmland har hon kommit genom ett förhastat giftemål med Henrik Dohna, en svensk greve som visar sig vara lika dum som hjärtlös. Till en början tycks allt ändå gå bra. Elisabet anpassar sig snabbt till livet i Värmland och hennes sydländska livsglädje sprider glans över det värmländska sällskapslivet. Snart visar det sig dock att äktenskapet med den dumme Henrik varit ett misstag. Trots att Elisabet är gravid med grevens barn blir hon förälskad i Gösta Berling. När hennes svartsjuke make inser detta låter han upplösa äktenskapet. Dessförinnan har han behandlat henne så illa att hon tvingats rymma från honom.

När dramat slutar har Elisabet gift sig med Gösta Berling. Genom sitt goda exempel har hon fått den avsatte prästen att överge sin ansvarslösa livsstil. Han vill sålunda lämna kavaljerslivet på Ekeby för att i stället dra sig fram genom hederligt arbete och genom att spela fiol för traktens folk. På så sätt vill han vara ”både glad och god”.

Denna uppvärdering av det strävsamma arbetet ligger också till grund för dramats slut. Majorskan på Ekeby är visserligen döende, men hon gläder sig ändå, när hon på dödsbädden får höra klangen från brukets stångjärnshammare. Detta ljud betyder ju att de förut så ansvarslösa kavaljererna vill sona sina missgärningar och att det strävsamma arbetet på Ekeby återupptagits.

Denna uppbyggliga avslutning saknar inte politiska implikationer. Det finns åtskilligt i Stadsteaterns uppsättning som för tankarna till de senaste årens kritik av den själviska ”satsa-på-dig-själv-mentalitet” som följt i nyliberalismens fotspår. Men det finns också mycket som erinrar om #metoo-debatten. I berättelsens början är Gösta Berling den självtillräcklige narcissisten som gång på gång tar sig rätten att kränka kvinnornas integritet. Det leder till en rad tragedier som sent omsider tvingar honom till besinning och ansvarstagande.

Mot den bakgrunden är det tänkvärt att Gösta Berlings saga förra året kom ut i nyutgåva, och att Bengt Lagerkvists dramatisering av boken nyligen lagts ut på SVT:s Öppet arkiv. Kanske är det också ett tidens tecken att Myndigheten för tillgängliga medier nyligen givit ut berättelsen i pedagogisk förkortning av Busk Rut Jonson?

Det hindrar naturligtvis inte att Stadsteaterns uppsättning utgör ett magnifikt komplement! Det beror inte minst på Anna von Hauswolffs musik. Den har en ödesmättad ton som inte sällan lyfter denna minnesvärda föreställning till det rent sublima.

TORSTEN RÖNNERSTRAND
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Oinspirerat rymdäventyr

SCIENCE FICTION. ”Lightyear” kanaliserar en kollektiv längtan efter upptäcktsresande efter många års
0 0kr