Ett livsverk som lever

Redaktionellt
Montage: Opulens.

LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns författaren Bengt Söderbergh som nyligen gått bort.  Hans livsverk lever, inte minst tack vare Norstedts som under de senaste åren sett till att alla hans romaner finns tillgängliga.

 

Dagen före julafton avled Bengt Söderbergh i sitt hem i Sydfrankrike där han bott under en längre tid, 94 år gammal. Håkan Bravinger, som var hans förläggare på Norstedts, skrev ett par dagar senare några vackra minnesord om honom. En som kände Söderbergh väl är Per Wästberg som ägnade honom ett av sina vältaliga Lovtal (1996). Kanske skriver Wästberg utförligare om honom, liksom han under de senaste åren skrivit om andra nära vänner som Bo Grandien och Gustaf Adolf Lysholm.

När jag hade läst De gåtfulla barrikaderna, som nog är Söderberghs finaste roman i hård konkurrens med några andra, recenserade jag den utförligt i Hufvudstadsbladet i Helsingfors på nyåret 1984. Den uppmärksamme förläggaren Per A Sjögren råkade läsa min text och skickade ner en kopia till författaren i Opio, som genast hörde av sig med några uppskattande rader. Jag passade på att fråga Söderbergh om vissa detaljer i romanen och undrade hur mycket som var fakta och hur mycket som var fiktion. Ett par utdrag ur svaren jag fick förtjänar fler läsare nu när författaren är borta.

I några brev från Opio i januari och mars 1984 kommenterade Bengt Söderbergh, i samband med min recension, bland annat jämförelsen jag gjort med Lars Forssells ”prosaballad” En middag hos Änkan Guld som ingår i hans Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år (1966): ”Det är väl snart tjugo år sedan Lars Forssell var på besök och jag tog med honom på middag hos ”änkan Guld” i min ”platinajaguar” som min vanliga lilla Renault förvandlades till. (…) Nu kommer jag också ihåg att Lasse hela middagen satt med hakan i händerna och såg ilsken ut. Han öppnade bara munnen två gånger. Första gången med rungande röst: ”Je ne suis un pédéraste, moi.” Den andra gången när Florence Gould undrade vad han ansåg om en av hennes målningar: ”Affreux!” (just i det fallet hade L.F. nog rätt, det var fråga om den enda dåliga saken i samlingarna, en Bernard Buffet). Sedan jag blev klar med romanen dog ”änkan Guld” medan ett party pågick i villan. ”Stör dem inte, låt dem fortsätta”, var hennes sista ord. Och till slut ångrade jag litet att jag kallade henne för Dracula. Det är ju inte alltid som rika människor rår för att de har så mycket pengar. Det blir ett museum i USA av hennes konstsamling och ett offentligt bibliotek av hennes många manuskript, främst från generationen Claudel-Gide-Valéry. Och som så ofta fick man efteråt höra talas om goda handlingar i det tysta.” (Brev den 12 januari 1984).

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr/mån eller stöd oss med 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

”Utan att egentligen känna henne var jag ofta där som middagsgäst. Dels var det ett Cour des Miracles, verkligen med ett avskum av parasiter, men mitt uppe i det träffade man Paulhan, Jouhandeau, Morand etc. Nyligen såg jag att möblerna ska säljas av Sotheby’s i Monte Carlo och att vissa stolar värderats till 600 000 franc styck. Där har man alltså suttit med cigarrett och kaffekopp och hade kunnat spilla och bränna för en förmögenhet på en sekund. Det fanns också något av saloon hos Mrs Gould, en absolut vulgaritet. När man sedan tänker på att hon mot god mat lyckades samla i det närmaste hela franska parnassen hos sig under ockupationen, en gång i veckan… Och alla de storheter som jag själv mycket senare fick se räcka vacker tass. Till och med Churchill som lät sig matas med de salladsblad som inte hundarna ville ha. Samtidigt fanns det något spräckt, medvetandet om att ingen skulle bry sig om henne ifall det inte var för pengarna. Jag undrar om sådana över allt förnuft rika människor inte blir konstsamlare enbart för att det skall kunna finnas någonting som de aldrig kan få, någon målning som inte ens de kan köpa. För att ändå få längta.” (Brev 2 mars 1984).

Bengt Söderberghs livsverk lever, inte minst tack vare Norstedts som under de senaste åren sett till att alla hans romaner finns tillgängliga (och om man ska läsa Flauberts Madame Bovary på svenska gör man klokt i att välja hans översättning).

IVO HOLMQVIST

Det senaste från Redaktionellt

Ett livsverk som lever

LITTERATUR. Ivo Holmqvist minns författaren Bengt Söderbergh som nyligen gått bort.  Hans
Gå till Toppen