Sommarnovellen: Faye

Prosa & poesi
Collage: C Altgård / Opulens.

VINNARE. ”Faye har ägnat hela sitt vuxna liv åt att förtränga honom, men nu fyller han henne åter med full kraft. De hade varit som ett, följts åt likt siamesiska tvillingar.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi Anders Liegnells Faye.

 

Faye tar ett sista, djupt koncentrerat andetag. De ännu oförbrukade syremolekylerna i Opeln tvingar hon omsorgsfullt ner i lungorna. Hennes välformade fingrar kramar lätt om ratten, som om de har svårt att lämna den varma trygga platsen. Till slut bestämmer hon sig för att gå ur bilens skyddande skal där uppe på Åsen. En gång var det hela hennes värld. En värld som hon så länge aktivt försökt glömma. Vinden leker med hennes välfriserade mörkblonda hår i den nyckfulla brisen som så ofta dansar däruppe vid barndomshemmet. Två saker slår henne: skönheten och oföränderligheten. Hade hon verkligen vuxit upp här? Hade hon tagit del av allt det här vackra? Hon mindes platsen som grå, ogästvänlig, närmast fientlig…

Hennes märkespumps passar illa till grusgångens knastrande singel. Under den korta promenaden från bilen till ytterdörren fiskar hon upp husnyckeln ur handväskan. De hade velat träffa henne här uppe vid barndomshemmet för att gå igenom bouppteckningen, men det ville inte hon. Så de hade setts i stan. Det var då hon hade fått nyckeln. Nyckelringen var densamma nu som då: en nästan kvadratisk plastbit med en bild av en mörkgrön Volvo.

Faye hör en suck, som hon förstår är hennes egen, när hon som i slowmotion för nyckeln mot låset, som om syret i kroppen inte räcker till för en snabbare rörelse. Fönsterrutan bredvid dörren reflekterar henne, likt en spegel. Utan förvarning tränger plötsligt ett drygt femtioårigt minne fram med full kraft. Nu ser hon inte längre sig själv i fönsterspegeln, utan en femårig Fredrik, gråtande med snoret rinnande. Den fula känsliga ungen tror han är utelåst och knackar på rutan, hårdare och hårdare tills den går i kras. Mamman som kommer rusande, skällande som en hund. Fredriks rädda blick när han ser skärsåret i fingret börja fyllas med blod. Det hårda greppet om den späda armen. Mammans nypor kunde vara mycket bestämda.

Faye lämnar nyckeln i låset och sätter sig alldeles yr på förstutrappen. Hon slår instinktivt armarna om sig, men det är Fredrik hon kramar, det är Fredrik hon vaggar i sin famn. Hon pussar och stryker handen över hans svettiga hår och viskar att allt kommer bli bra, i alla fall mycket bättre. För första gången på evigheter tänker hon på Fredrik – som inte alls var ful, utan den söte lille pojken – med värme. Han hade ju faktiskt ingen skuld i det som hände dem. Han var ett offer lika mycket som hon. Det hade ju funnits där så länge hon kunde minnas. Vem bar egentligen ansvaret? Gud?

Hon tvingar bort minnet och påminner sig om varför hon är här. Faye reser sig mödosamt upp till stående ställning, tar sig ur det förgångnas dimmor, andas och vrider kroppen mot dörren. Pappa satte in ett nytt glas, utan att förebrå, utan så mycket som ett negativt ord, och det är den rutan som speglar henne. Hon är en helt annan nu. Nu kan hon se på sig själv med kärlek, stolthet, nyfikenhet. Hon är faktiskt mycket nöjd med det hon ser. Hennes längd, knappa en och åttio, i pumpsen är perfekt. Den smala kvinnliga näsan gör sig mycket väl mot det välsminkade ansiktet; ögonfransarna, de noppade brynen. Hon ler mot sig själv och slänger i väg en kyss, väl medveten om att hennes lilla korallfärgade dräkt inte matchar en kvinna på dryga sextio, men hon njuter fortfarande varje morgon när ansiktet ska läggas, känner sig ännu pånyttfödd. Det här ska nog gå bra.

Ett högt råmande från Janssons kor sliter Faye från sin egen spegelbild. Hur ska jag göra med​ arrendet​? hinner hon tänka, innan dörren glider upp. En lukt av uppväxt kommer mot henne, tvingar sig på in i hennes luktorgan. När hennes ögon vant sig vid det skummare ljuset ser hon att allt är precis som det var 1973. Det är som ett museum över ett hem som var. De har ta mej fasiken​​ inte ändrat på någonting. Hon vandrar sakta och storögt genom nedervåningens rum, och medan den första förvåningen rinner av henne bombarderas hon av minnen. Glasklara, detaljrika, fast de varit undanstoppade i mer än ett halvt liv. Den dominerande, orättvisa modern. Den snälla men undflyende fadern. Och – framförallt – lilla känsliga Fredrik. Åsens misslyckade ögonsten.

Faye har ägnat hela sitt vuxna liv åt att förtränga honom, men nu fyller han henne åter med full kraft. De hade varit som ett, följts åt likt siamesiska tvillingar. Hemma hade hon varit följsam, rättat in sig i ledet, lytt mammans utstakade hand. Hon hade låtit Fredrik vara den som syntes och hördes, och fastän pojken var mammans favorit så var det ändå Faye som visade sig vara den starka i det långa loppet. Till slut hade hon växt sig så stark att hon gjorde sig av med honom. Hon var som en gökunge som puttar ut sin svage fosterbror ur boet. Hon var bara tvungen. Det gick inte på något annat sätt.

Varenda välbekant sak i huset väcker minnen till liv. Fast Faye inte vill känna något inför åsynen av dem, kan hon inte låta bli att röra vid dem. Möblerna, prydnadssakerna, den virkade filten i mormorsrutor som farmor gjort. I köket blir hon stående, överväldigad, som om de fyrtiofem åren under vilka hon blivit en annan är bortblåsta. Hon vet inte vad hon vill göra. Gråta? Kräkas? Dö av andnöd? Till slut sätter hon sig vid bordet på en stol. Det enda främmande i hela huset, känns det som; en avvikande stol som skriker anonym vårdinrättning med en stoppad dyna i beige galon. Märkligt nog känner hon sig trygg där. Hur kan vaxduken vara densamma?​ Borde den inte ha krackelerat och fallit sönder i sina beståndsdelar efter alla år? Bredvid en kopp med lite intorkat kaffe ligger en dosett med tabletter. Varför åt han så mycket medicin? Led han kanske av någon ärftlig sjukdom? ​Likt en gammaldags brevtyngd har dosetten placerats på en handskriven lapp. Det är inte pappas handstil. Antagligen har någon från hemtjänsten hjälpt honom. Googlat och skrivit, lätt som en plätt. Där står, med en något bakåtlutat stil, hennes namn – Faye Poppel – samt mobilnumret.

Han hade ringt en torsdagskväll. Hon hade varit hemma hos Håkan. De hade precis ätit klart. Först hade hon inte tänkt svara eftersom hon inte kände igen numret, men så svarade hon ändå. Hon minns hur hennes far tvekat innan han sagt hennes namn. ”Hej … Faye, det är pappa.” ​Det låg en ton av hopp i hans nittioåriga röst som hann göra intryck innan hon tryckte bort honom. Det var tre veckor sen.

Utan framgång försöker hon svälja ner ilskan som fortfarande bubblar och kokar under magmunnens tunna lock.

Kanske hon ångrar sig nu. Nu när valet redan är gjort. Hon hade väl kunnat besvara hans ”Hej …”​ i alla fall. Förvånat känner Faye hur hennes ögon börjar tåras. Hennes lilla pappa. Fayes välvårdade fingrar smeker lätt över lappen. Nej, han hade valt sida då en gång. ​1973 skulle hon ha jublat över ett samtal, men nu – dörren till Fayes hjärta är sedan länge stängd för allt vad släkt heter. Kan de inte respektera mig för den jag är, så kan de fara åt … ​Hon reser sig så tvärt att den sköra duken skrynklas. Utan framgång försöker hon svälja ner ilskan som fortfarande bubblar och kokar under magmunnens tunna lock. Hon lämnar köket lätt omtöcknad.

Knarrningarna i trappan upp till övervåningen är kvar. Så välbekanta, som när de gick där i barndomen. Det var läggdags och Fredrik brukade sitta ner när han kissade. Ingen av dem gillade hans könsorgan, inte ens när de var små, och värre skulle det bli. Fredrik var inte en sån där liten pojke som drog i den hela tiden. Allt var så sött och gulligt på Fredrik, tyckte mamman, men Faye hade alltid tyckt att den​ var grotesk. Fredrik kom tidigt i puberteten, den​ växte och blev än mer vidrig. Särskilt på morgnarna när Fredrik kunde vakna med ett hårt stånd tyckte de båda att det var hemskt obehagligt. I skolan blev det också värre. På idrotten, i duschen, fick han menande, avundsjuka blickar från de andra grabbarna. Ryktet om hans ”storhet” spreds snabbt och han kallades allmänt för Hästen bakom ryggen. När de börjat sjuan på den större högstadieskolan kom en framfusig tjej till och med fram till Fredrik och viskade ”Gnägg!”​​ i hans öra. Den dagen grät de på vägen hem från skolan. Rolle som körde ”lilla bussen” hade tittat på Fredrik med en nedlåtande blick. Högstadiekillar som grät hörde inte till vanligheterna. Väl hemma hade pappa frågat vad som hade hänt, men han fick inget svar. Hur skulle de kunna förklara?

När Faye når övervåningen viker hon vänster mot Fredriks sovrum. Om vi ändå sluppit den där jävla kuken.​ Fredrik brukade önska, varje kväll innan han somnade, att han skulle slippa det besvärande morgonståndet, men hans böner besvarades sällan, nästintill aldrig. Vad litet rummet är! Hon mindes det som större. Inte ens i Fredriks rum har de gjort några förändringar! Mitt emot är pappans sovrum. Det är sig likt så när som på en hög trave vuxenblöjor i ena hörnet samt ett handtag att greppa om över sängen. Den svaga doften av urin fanns inte heller där 1973. Det var i detta rum de letat fram den vassa kniven som pappa använde när han täljde sina fåglar. De hade tagit med den till toaletten. De var helt överens om vad de skulle göra, men hon var väl den drivande. Hon hade känt Fredriks lidande under hela högstadietiden, under gymnasiet. Den måste bort. Fredrik var med på det​​! På väg till mammans sovrum går hon förbi toaletten där det hände. Hon orkar inte tänka på det just nu. Faye stänger ute minnena och går vidare. Hur ska man kunna hitta sig själv med en stor jäkla hästkuk? Det var bara hon som visste hur dåligt han mådde.

Vid mammans rum blir hon stående på tröskeln. Vad i …?!​​ Moderns rum domineras totalt av något som närmast skulle kunna liknas vid ett altare. Hela pjäsen är fylld av fotografier på Fredrik. Fredrik som bebis, Fredrik börjar skolan, en tandlös Fredrik … Faye sväljer hårt. Hon försöker ta in det hela. Bredvid, på väggen vid mammans säng, hänger en gigantisk broderad bonad:

Fredrik mitt allt, min​ älskade son * 3/6 1952 † 4/9 1973 tjugoett år, tre månader och en dag av ren glädje och kärlek.​

Faye går fram och sliter ner bonaden från väggen. Jävla kärring. Du kunde väl ha visat den där enorma​ kärleken du kände, då! Efter en stunds illamående fortsätter Faye att gå igenom ”altaret”. Fredriks första tappade tand, en hårlock, buntar med barnsliga teckningar, vidrigt skolpynt, allt upphöjt till något slags gudomliga reliker. Hon letar vidare för att hitta något spår av sig själv fastän hon redan vet svaret. Fredrik var deras allt. Deras son, deras stolthet, han som skulle föra släkten vidare. På pjäsens baksida hittar hon oväntat det hon söker. Ett foto av sig själv i trettioårsåldern: en blond söt tjej med ett smittande leende. Hur fan fick kärringen tag på det här?​ Hon tar loss fotot och försöker tänka på sig själv i den åldern. Hur hon mådde. Vad hon gjorde. Hon lägger bort fotot med en uppgiven suck. Då får hon syn på orden på fotografiets baksida. Faye känner direkt igen moderns felfria vassa handstil:

Häxan som dödade min son. Brinn i helvetet.

Faye står länge och stirrar på orden. Herregud, var hon så jäkla sjuk i huvet? Hon hade inte gått på moderns begravning. Blotta tanken fick ångesten att spruta i henne, även nu, dryga tio år senare. Hon hade skällt ut moster Karin som ringde och berättade, fastän hon lät så snäll. Hon ville inte veta nåt. Ville inte ha medlidande eller dåligt samvete. ”Håll bara käften och lämna mig​ ifred!” ​Hon hade sjukskrivit sig en vecka efter det samtalet.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det var ett gemensamt beslut, tänker Faye när hon lämnar rummet. Han var med på det. Vi gjorde det tillsammans. Kniven skar in flera centimeter innan han ångrade sig. Det kom så mycket blod, det pumpade på och Fredrik tappade kniven. De svimmade. Ambulansens ankomst, hysteriska moderliga kvinnoskrik. ”Hjääälp! Rädda honom! Min son har råkat skära sig!” ​​Faye vaknade till i sjukhussängen strax före operationen. Hon kände att Fredrik var otroligt svag nu. Han ville dö. Hon ville det också, och till slut försvann han. Det var en sån befrielse. De lyckades rädda hans lem, men inget kunde rädda honom. Gunilla var den som slutligen hjälpte Faye att göra sig av med honom.

Gunilla Larsson var vid det laget femtiotvå år. Hon trivdes med sitt arbete som undersköterska. Hon hade börjat sommarjobba under gymnasieåren och hade sedan blivit kvar. Det var ett helt gäng tjejer som börjat ungefär samtidigt. Nu var det bara hon kvar. Hon gillade att pyssla om sina patienter och hon ville lära känna dem. De var som hennes familj. Läkare och sjuksköterskor hade inte den tiden. Gunilla var en sån som hellre slog sig ner på en stol bredvid en sjuksäng och pratade med en inlagd i stället för att pladdra med kollegor över en kopp kaffe eller cigarett. Hon hade genast fattat tycke för den unge Fredrik, han som duschat och råkat snava och fallit så olyckligt över en täljkniv … Det var något skört över honom. Gunilla kunde inte låta bli att smeka honom över den mjuka kinden där han låg i sängen hon styrde, fortfarande medtagen efter operationen. ”En mycket komplicerad​ historia”,​ hade hon hört doktor Lindberg säga till avdelningssköterskan Britta, ”men pojken lär kunna ​ha ett fungerande sexliv i framtiden”.

Gunilla gladde sig åt att vara den som skulle meddela Fredrik den lyckliga nyheten. ”Unga killar oroar​ sig ju alltid över sin juvel.” ​Det var alldeles lugnt i salen på morgonen. Fredrik var deras enda patient för tillfället. Allt annat än lugnt hade det varit kvällen före. Fredriks mor gick av och an i korridoren, alldeles från sig av oro, och vred sina händer. Hysteriska skrik och gråtattacker varvades med utfall mot sin make där hon anklagade honom för att inte ha ordning på sina täljknivar. Efter den lyckade operationen åkte det äkta paret hem för att få lite vila, tillsammans med några sömntabletter.

Gunilla hade brett en extra frukostsmörgås. ”Tonårspojkar är ju så glada i mat​​.” Hon ställde ner brickan på det lilla bordet bredvid sängen och smekte åter Fredriks kind. ”God morgon.” Fredrik slog sakta upp sina trötta ögon och tittade in i Gunillas trivsamma ansikte. Hon tog hans hand och satte sig tillrätta på sängkanten. ”Fredrik, jag har alldeles strålande nyheter”, började hon, men avbröt sig när hon såg reaktionen i den unge mannens ögon.

”Faye”, sa Fredrik, ”jag heter Faye”. Sen bröt gråten lös.

Faye sluter ögonen och försöker minnas exakt hur det var. Det där första mötet med Gunilla. Hon ler reflexmässigt när hon tänker på henne. Var och vem hade jag varit nu om det inte var för henne?​ ​ Vad var det som gjorde att hon så direkt vågade berätta? Vad gjorde att hon gav ut hela sitt inre, alla sina tankar, till en fullständig främling? Gunilla, kvinnan som hjälpt henne till livet. Gunilla, som likt en barnmorska förlöst en ung kvinna ur en tonårskille … Faye hade inte varit på mammans begravning, men hon hade varit otröstlig på Gunillas ett halvår tidigare.

Under veckan därpå hade allt bara runnit ur Faye och Gunilla hade suttit där på sin stol och lyssnat, nickat, tröstat och kramat om. Faye hade genom Gunilla förstått att hon inte alls var ensam i världen om att känna så här. Att det tvärtom var ganska vanligt. Att det fanns hjälp att få. Att hon inte var knäpp. Hon hade också respekterat Fayes önskan att inte berätta något för föräldrarna när de var där på sina dagliga besök. Faye skämdes lite över att hon bara önskade att de skulle åka hem så att hon kanske kunde få fortsätta prata med Gunilla ytterligare en stund innan hennes skift slutade för dagen.

Efter en vecka fick de lämna sjukhuset, med det sargade könet stadigt omplåstrat och paketerat. De hade träffat doktor Lindberg en sista gång tillsammans med ansvarig sjuksköterska. Familjen hade fått reda på exakt hur de skulle gå tillväga med eftervården för bästa resultat. Om det hela läkte som det skulle kunde de plocka bort stygnen på efterkontrollen om en vecka. Faye kunde inte bry sig mindre. Den där hästballen var hennes minsta problem.

Fredrik var visserligen död, men Faye väckte liv i honom varje gång hon besökte sina föräldrar.

Läkningen gick som den skulle. Det enda bestående minnet av knivskadan var en viss snedhet som uppstod vid stånd. Faye flyttade hemifrån. Hon började plugga konstvetenskap på universitetet och jobbade extra i en klädaffär. Hon hade tät kontakt med vården och de planerade tillsammans hennes förestående könstransformation. Hon gick hos psykolog, en medelålders kvinna som Faye lärde sig att uppskatta. Hon spelade teater på fritiden och vid de sporadiska besöken hemma på Åsen. Fredrik var visserligen död, men Faye väckte liv i honom varje gång hon besökte sina föräldrar. Det var en roll hon kunde agera väl, och långt hår hade ju både killar och tjejer på sjuttiotalet …

Den fjärde september 1973 körde Faye de sexton milen från studieorten till föräldrahemmet. Det var mammans födelsedag och Faye hade köpt en glasskål som hon i desperation slitit åt sig i en butik på stan. Den slarvigt inslagna presenten på förarsätet påminde henne om vad som skulle ske varje gång hon råkade titta på den. Det hade börjat som en helt vanlig dag. Faye hade druckit sin kopp med svart kaffe och ätit sina två rostade mackor, men i stället för att ta en morgonpromenad, hade hon plockat fram den sista uppsättningen ”Fredrikkläder” ur garderoben. Dessa hade sedan lagts på köksbordet. Med metodisk noggrannhet – det hela kändes på något sätt rituellt – klippte Faye, med ett lättat leende, manskläderna i små, små bitar. Sedan valde hon avsiktligt sin mest utmanande klänning, sina största örhängen, rakade sig minutiöst, fastän hormonerna hon fick hade gjort skäggväxten nästan obefintlig. Hon la på en riktigt tung makeup, sprayade ett moln av eau de cologne kring sig och sprang ut till bilen med presenten under armen. Hon gick igenom sitt ”försvarstal” i huvudet. De skulle äntligen få reda på allt. Hon skulle berätta om Gunilla, hormonbehandlingarna, den förestående könskorrigeringen (som nu fått ett datum!) och kanske skulle hon även berätta om Henrik – eller var​ det too much? – killen som hon träffat några gånger och till och med kysst. Hon skulle berätta allt! Peppad av den lokala RFSU-gruppen. Plötsligt var hon framme. Ett stråk av ånger drog genom kroppen när hon såg hemmet torna upp sig, men den försvann snabbt. I dag skulle det ske. Det ​skulle​ bli mammans verkliga present. Hon stannade bilen på lagårdsbacken, drog i handbromsen, kastade en snabb blick i backspegeln, rättade till håret och greppade mammans inslagna gåva. När hon slängde igen bildörren visste hon att det inte fanns någon återvändo. Nu skulle de få se och höra sitt riktiga barn, sonen som var dottern Faye. Om de nu bara ville lyssna …

Faye hör ytterdörren slå igen hårt, lika hårt som den gjorde då, när hon åkte härifrån för att aldrig återvända. Hon tar ett djupt andetag av den friska lantluften och försöker slappna av. Hon, den sjunde generationen på gården, är nu ensam ägare till Åsen. Ännu en gång råmar en av Janssons kossor, men den här gången hör Faye den inte. Det var väl meningen att Fredrik och hans hästballe skulle fixa nya​ generationer, men nu blev det inte så. ​Det kommer bli så som hon planerat. Besöket i huset ändrade inget, utan snarare förstärkte planen.

Med bestämda steg styr hon sina ben mot ett av uthusen. I den del där pappa alltid förvarade veden vet hon att hon ska hitta det hon söker. Hon öppnar den svarttjärade dörren och visst står den där, på sin plats bredvid motorsågen. Förvånansvärt lätt lyfter hon upp den tunga bensindunken och går med den mot baksidan av huset – då dröjer det innan Jansson märker något. ​Nu är Faye plötsligt snabb och målinriktad. Hon låter innehållet flöda rikligt. Hon skvätter bensin högt upp på väggarna på det gamla huset. Timmerstockarna får en djupare faluröd nyans. När den sista droppen är utskvätt låter hon plåtdunken falla till marken med ett skramlande. Hon gräver i handväskan efter en cigarrett, en ovana hon lade sig till med på universitetet, som hon tänder. Hon suger girigt i sig röken och hon känner pulsen gå ner. Den röda munnen lämnar märken på det vita filtret. Hon skrattar till förvånat när hon inser att den ivägsprättade fimpen resulterar i ett skenande eldhav, precis som på film.

Hon skyndar sig till bilen. Tittar i backspegeln och möter ett märkvärdigt lugnt ansikte. Hon njuter av att rivstarta, gasa och höra gruset spruta. Ungefär en kilometer från Åsen gör vägen en kraftig sväng åt höger och under ett femtiotal meter ser man den vackra gården på höjden som i ett panoramafönster. Faye skrattar till när hon ser att en rökpelare redan hunnit utvecklas. Efter några sekunder är vyn borta och man ser åter bara skog. Faye kommer aldrig mer att återvända.

ANDERS LIEGNELL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Kortnovell: Revir

PROSA. Nellie Skute är en 23-årig journaliststudent vid Lunds universitet. Opulens har