BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den fjärde delen.
Tidigare delar hittar du här.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.
I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.
Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens dikter från 1991, ”Hela bollen ska ligga still”. Den bok som blev hans stora genombrott.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Hela bollen ska ligga still – dikter från 1991
Fotboll handlar inte om ett ljumt och tillfälligt intresse hos Cidden, det är en passion, det handlar om liv och död, fantasin skapar egna världar bortom Läckeby GoIF:s hemmaarena, Åbyvallen. Ut i stora världen.
När Cidden mötte Nacka och berättade att han spelade i Läckeby, kom de stora orden från Nacka – då är du snart proffs, grabben. Nacka skrev sin autograf och bad ett par lagkompisar göra detsamma.
Cidden förstod.
”Nacka kroppsfintade
när backen vände på löparbanan låg bollen i nätet.
Är det inte svårare än så att bli fotbollsspelare?”
Födelsedagspresenten när Bengt fyllde 7 år är så närvarande, att det känns in på kroppen, det räcker att klämma lite lätt på den eller lukta på den på väg med tåget till Skåne för att hälsa på mormor.
Allt handlar om en fyrans gul fotboll med snörning.
Cidden skyndade sig när han kom fram till sin kompis Ingmar, det skulle ordnas en landskamp i straffar mellan Sverige och Danmark. Plötsligt studsade inte Ciddens boll, hål på blåsan och så sprang Ingmars hund Terry i väg med trasan. Cidden grät.
Platt som en gul basker låg födelsedagspresenten.
Nu måste jag nämna min hembygds cykelmakare Marvid Persson, som ett otal gånger hjälpte mig med min fotboll. Det som för det mesta krånglade var innerblåsan, bläran på skånska, den var tillverkad av rött gummi och försedd med en ventil för anslutning till en pump.
I vissa fall används detta innehåll som uttryck i Skåne även som benämning på en liten gosse – pågablära. Jag har aldrig mött någon ytterligare person med namnet Marvid i Sverige. I Danmark har jag mött en, vid Limfjorden, men det var en kvinna.
Marvid Persson hade en mycket god vän i Einar Jönsson, som var trädgårdsmästare. Einar stammade och talade osammanhängande, men de två förstod varandra väl. Båda bar huvudbonader med en originell variation och en udda färgsättning. Alltid något nytt på huvudet. De gick på fotboll tillsammans, Einars son Blomman spelade i A-laget, han spelade vänsterback och var svår att ta sig förbi, han var inget rundningsmärke. Blomman hette egentligen Lennart och hans syster hade ett ännu vackrare namn, Ulla von Rosen.
Detta var en parentes om innerblåsan till min läderboll. Jag har inte nämnt Gunnar Skosse, skomakaren som sydde samman nya läderremsor på min boll. På en industriliknande röd symaskin. Gunnar stod och gjorde arbetet. Men alla tre kommer tillbaka i min berättelse
Ett år senare värvades Cidden till Milan, övergångssumman var en Loranga och ett stort Toy; framgångarna lät inte vänta på sig, efter varje mål sprang Cidden mot mittcir- keln, Liedholm klappade om honom.
”När Roma slog avsparken skrek morsan att det var mat.”
Naturligtvis drömde Cidden om att få dra på sig Läckebys gula matchtröja, men mest hade han drömmar och en stor längtan att komma till VM – final, vi skriver år 1958.
Gång på gång satt straffsparken i krysset.
”En eftermiddag blev jag världsmästare sjutton gånger.”
Vintern hindrar alla från att träna med boll, men plötsligt ligger bollen på mittpunkten likt en första vitsippa om våren.
”Då är det för sent
för våren att ångra sig.”
Ibland tränger verkligheten undan fantaste- rierna, om det inte går att bli bäst i världen eller spela i allsvenskan, då räcker det att besegra Bäckebo, Möre eller Påryd. Så ser det ut efter de reviderade planerna.
”I alla fall spela i Läckeby div 6 södra Möregruppen
eller B-laget söndagar klockan 11.”
Det är viktigt att hela bollen ska ligga still vid straff eller frispark, detta tillsammans med andra Ciddeniana har gjort denna diktsamling till Ciddens mest omtyckta lyrikklunga.
Många har citerat dikterna – från ministrar och uppblåsta fotbollspampar till vanligt folk.
Det är påtaglig magi kring alla orden – läderkulan, målstolparna, sidlinjerna och mittpunkten. Det är inte själva spelet som är i centrum, det är drömmarna och de storslagna tankarna.
Och det envisa spelet på en sur boll, samma tillslag gång på gång, mot en vägg eller en garageport och så föreställningen om vem man var – Gunnar Gren eller Nisse Liedholm
Med en sparsmakad, nyenkel stil med charm får vi följa med på resan in i fotbollens värld, han fångar med direkthet och vardagsnärvaro spelet både på och utanför plan. Han når inte sina drömmars mål, att bli fotbollsspelare, han blir rörmokare, han blir poet – det är vackert så. Och han blir redigt framstående på poetiska dribblingar.
Möjligen tänkte Cidden framåt i tiden på en ny karriär, att en gång bli tränare, uppklädd i slips och kostym och avspänt rökande på lagledarbänken. Möjligen berodde rökandet på nervositet.
Som alltid uppmärksammar Cidden det som inte andra ser, små pikanta detaljer eller några förflugna korta ord, som manar till skärpning som detta med att komma igen och bruka allvar. Kämpa till den sista blodsdroppen, alltid ge sitt bästa och inte vika ner sig. Det är inget tillstånd med njutning och bollglädje, det är snarare en fråga om en kamp, en strid utan glamour.
Allt handlar ofta om krossade drömmar och brustna illusioner. Det handlar inte sällan om förlorarens bekännelser och tillkortakommanden och vresigheten efter förluster. Något som går ut över annat.
”först hamnade skiftnyckeln på huggkubben sedan hivades den bort från vedbacken
mot förgängligheten
i den täta nässeldungen”
Det känns tungt efter en förlust – solen går ner, en sval kvällsvind far förbi och en nässelfjäril slokar med vingarna i vägkantens väddar.
Det gäller att träna hårdare. Att sätta straffsparken mera precist i krysset och skruva frisparken på ett bättre sätt, så att målvakten blir chanslös. Så det blir en omöjlig boll att klistra.
Det går mot kväll, den friska luften strömmar in, svarta fåglar flyger in från klöverfältet, det är länge sedan allt förändrades, när våren exploderade i sommar.
Mormor och Bengt sitter under det stora trädet, utanför muren, de lutar sig mot en vägg av fågelsång.
Så kommer nya ord.
”räven är regnhärjad syrenbersån är vit och lila
en sjukdomsprojektil dödade hönsflocken kvar finns missilrester
kraterslänter sprickan vidgas det går att ana skisser av ansikten utkast till hem
många går för sig själva i minnesjorden
i skymning i dunkel”
bo.bjelvehammar@opulens.se
