BIOGRAFI. Vi presenterar nu några utdrag ur vår medarbetare Bo Bjelvehammars biografi över poeten och rörmokaren Bengt Cidden Andersson. Detta är den tredje delen.
Tidigare delar hittar du här.
Bengt Cidden Andersson (1948-2013) var en poet som verkade i en tid då arbetarförfattarna var förhållandevis få. Att likt Cidden i diktens form skildra vardagsliv och arbete var förhållandevis ovanligt i den postmoderna eran under 80- och 90-talet. I den tidskontexten framstår Cidden som närmast unik.
I början av året utkom en bok om Cidden författad av Opulens medarbetare Bo Bjelvehammar. Det är en annorlunda biografi som kretsar kring Ciddens liv, platsen och människorna där han levde och verkade, men också innehåller skarpsinniga och lyriskt inkännande närläsningar av böckerna.
Vi publicerar nu några kapitel i urval och här följer kapitlet om Ciddens elfte diktsamling.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Karl Viktor Persson och andra byggjobbare
– dikter från 1990
Detta är Ciddens elfte diktsamling, den är utgiven på bokförlaget Alba, omslagsteckningen är gjord av Ebbe Eberhardson. Det är en klunga dikter, som omfattar sjuttio sidor, på baksidan finns ett foto på en leende och ljus Cidden, ett foto av Bengt W Johansson. Det är en samling dikter av både ljus och energi. Cidden är här noggrannare med orden, mera precis och tydlig, utan utfyllnad och strössel. Det märks av ett redaktörskap.
Bengt Arne Andersson känner arbetarnas tankar, känner de rätta orden för att tala om tips, sätta namn på olika arbetsmoment eller bara slänga käft. Det är ett gruppspråk, som han helt behärskar, i det förenar han kärv humor med ett underfundigt allvar. I flera dikter finns en öppen samhällskritik, inte inlindad, utan orden kommer rakt i ansiktet, tydliga och enkla.
Allt med precision, bredvid kraftfull energi.
Ibland sänker sig ett arbetets vemod över orden, det går inte att se allt det vackra runt omkring sig.
”Frostmannens andedräkt har svärtat ringblommorna försilvrat takpappen.”
Karl Viktor Persson, död 1988, är central- figuren i diktsamlingen, han får elva egna diktstycken, funderingar, reflektioner som minnesbilder.
Han har ägnat ett helt liv åt att bygga, han började tidigt att räta spik och kröka rygg för kapitalet, han var född 1903. Det handlar om rejält och ordentligt kroppsarbete, inte några billiga och slappa joggingturer i pannband. Samtidigt drömmer Karl Viktor sig tillbaka, till gamla tider, när folk satt upprätt på sadeln, ingen höll käft och glodde ner i asfalten.
Och han minns med tydlighet de ljusa stunderna i arbetet.
”Att brädklä en södervägg
i dagsmejans tid.
Ja…
Dom få dagarna har jag vikt ihop likt en spetsnäsduk
och lagt i bröstfickan på min blåblus mellan snusdosan och hjärtat.”
Nu är det gemensamma tänkandet att göra ett gott arbete det, som regerar, att aldrig ge upp den idén, även om det vissa dagar smådjävlas lite, det hör till; efter en god arbetsvecka känns det skönt att ta på sig nytvättade blåkläder, beundra knapparna i blåblusen och njuta en stund. Efter en dag händer det märkliga – allt saknas, både cementblandare och hammarslagen. Men visst kan du ha kvar dina drömmar, som att göra rönnbärsgelé.
Det kommer dagar, när de gamla orden inte duger, det kommer nya, som bara spränger sönder huvudet. Du går ut genom de gamla dörrarna, går in genom nya och går in i en ny framtid.
”Det finns dagar
då jag skulle vilja kasta verktygslådan i något bottenlöst.”
Dagar av håglöshet och likgiltighet.
En stund står du framför den nya tiden, du får klara dig själv, du kan inte längre hålla mors hand. Mor hörs i osynligheten med bruten röst, bruten i sorg. Hon har på finhatten, den med silvernålen och fågelfjädern, färgerna är så tydliga.
Rösterna är ensamma och tomma som ekon, bokstäverna är annorlunda och alfabetet är främmande.
Ett envist åskväder klär himlen i mörkblått, solen anas bakom och gräsens vippor darrar i skymningsljus.
Det bortflyende ljuset belyser för ett ögonblick de nedfallna äpplena i trädgården.
Mörker som i avgrunden.
Bredvid Karl Viktor Persson finns det andra byggjobbare, som Hilmer och Mats och Ivan Karlsson, som hyllar tystnaden och så bodtomten Ingvar, som alltid finns tillhands för andra.
Och några ting finns kvar dag efter dag, från den tidiga morgonen till den sena kvällen.
”Sverige vaknar rörtången gäspar
arbetsdagen ännu outforskad.”
Ivan Karlssons mode är sparsamt. ”En näve 4” spik
i vänstra blusfickan.
En näve 3” spik
i vänstra byxfickan.
Då är man klädd!”
Ivan ser sig omkring, när det är helg, med sin Elin cyklar han ut i världen, i nytvättade blåkläder firar han helg. De cyklade långt, upp mot sju kilometer, på småvägar för att slippa biltrafiken. Det är alltid bra att se något annat. För att sedan med större nöje återvända till den rymliga fåtöljen.
Och då minnas näktergalens korta sångstrofer
och ana flaxandet i buskaget vid bäckfåran.
Ivan fick frågan, om han önskade sig något mer av livet. Han svarade nej på den frågan, det räckte med arbetet och cykelturerna.
Han såg inte fram emot något annat särskilt. Han tyckte liksom det räckte, så. Men Ivan blev glad åt överraskningar, när han fyllde sextio, kom poeten med en minnesvärd dikt. Senare blev Ivan osäker på vad egentligen en minnesvärd dikt är. Men Ivan minns en annan minnesvärd stund, när han var hemma hos sin arbetskamrat Hilmer och hur de satt framför hans öppna spis, de satt tysta länge och bara glodde in i elden. Ivan försökte hålla ordning på lågorna och så talade de två om sina gemensamma minnen, men de förirrade sig ofta in på bakgårdar, utan lyktor.
Ivan berättade gärna om furan, som först växte i hundra år och sedan blev den en väggbräda i ytterligare hundra år.
Hilmer tog ner en bild från väggen, berättade vilka som var på bilden, det var en bild från Carl Larssons hus och en blåsippslund.
Ivan säger ingenting, men han tycker inte om bilden. Om idyllen.
Kunskaperna går vidare till nästa generation, sonen berättar när han följde med sin far Gottfrid Axelsson, till skogen för att välja ut och fälla ett träd, det kunde gå en hel dag, innan han bestämde sig för ett träd. För fönstervirke krävdes något särskilt. Det gällde att inte ge upp sökandet, att inte ge upp var alltid en skyldighet.
”Årsringarna skulle ligga tätt samman som bladen i bibeln.
Ett bra fönsterträd har växt sakta genom
stormens vita nosring.”
Ett arbete är en gemenskap, att känna en tillhörighet, en trygghet med andra, att se andra, att lyssna på varandra. Att visa respekt och vara till hands, att vara ett stöd i svårigheter.
Så ska det vara, vi ska vara nära varandra, tala i samtalston, inte gorma och skrika på avstånd. Närhet ska regera, liksom närvaro och vi ska se förändringar och nyansskillnader i människors ansikten.
”Ögonkontakten
är den säkraste armering i det brobygge
som ständigt pågår in i nästa dag.”
bo.bjelvehammar@opulens.se
