Novell: Hundar i Malmö

Prosa & poesi.
Collage: Opulens. Malmöpanoramat i bakgrunden är fotograferat av Björn Söderqvist/ Wikipedia.

ORDKONST. Idag har vi den stora glädjen att återigen få presentera ordkonstnären Helena Fehrman med novellen Hundar i Malmö.

Helena Fehrman är lärare på Skurups skrivarlinjer. I livet liksom i sitt skönlitterära skrivande vill hon undersöka och skildra världen och människorna och rikta blicken mot tillvarons humoristiska och magiska djup. Tillsammans med Lovisa Eklund bildade hon för några år sedan performance- och komikerduon “Svensk Samtidsforskning” där de bland annat undersökte Kulturmannen i  Älskar du mig?. Fehrman är publicerad i antologin Poeter mot krig, i tidskrifter som Babel, Ord&Bild, Serum och här i Opulens samt med e-novellen Mansmaskinen på Mix förlag.

Nu har vi den stora glädjen att återigen få presentera denna ordkonstnär med novellen Hundar i Malmö. Det är en berörande och kanske också upprörande historia, inspirerad av egna upplevelser och andras berättelser om Malmö.

CAROLINA THELIN

 

Hundar i Malmö

Först visste man inte att det var Skytten som var i farten, det sköts ju lite överallt i Malmö. ”Uppgörelser i den undre världen”, som det hette. Man förstod inte hur det egentligen hängde ihop. Men så gick det upp för polisen att det inte bara var svartskallar som sköt på svartskallar, vissa sköts av en rasist också. Och det var då jag blev rädd, ja för jag hade ju träffat Azad. Azad var lång, vacker och mörk. Azad var en sån som Skytten gärna ville skjuta.

Det var en kväll, klockan var kvart i sex på kvällen, jag var på väg till mitt vanliga pass på Friskis upp vid Parkmöllan. Jag stannade för rött vid övergångsstället. Det var som vanligt, en massa människor med fötterna i marken, gränsle över sina cyklar. En pojke kom emot mig. Jag la märke till honom därför att han kom cyklande på fel sida. Hans ansikte var litet och hans hår mörkt. Han kan ha varit en nio, tio år.  Just när han passerade mig sträckte han ut handen och smällde till mig. Jag kunde inte förstå varför han slog till mig, det var ju inte så att jag hade gjort något, eller att jag stod i vägen, nej han måste sträcka ut armen får att nå mig. Han flinade mot mig som om han ville säga: jag kan göra vad jag vill och du kommer inte åt mig. Så kände jag en ny knuff i ryggen, jag vände mig om, det var en pojke till. Han var väl ännu yngre, inte mer än åtta. Och sen, en till, ett helt gäng småpojkar på cykel passerade förbi, deras flinande ansikten var vända mot mig. Den siste av dem hade en hund i koppel. En grå liten hund. Den pinnade på sina små ben för att hinna med cykeln. Hunden vände sitt huvud mot mig och såg på mig med ett ansikte som var märkligt orörligt.

Jag skrek efter dem, jag var så förbannad att jag skakade i kroppen.

Ja det är ju inte så att det gjorde ont, sa jag till Azad efteråt. Det var bara så meningslöst. Och just det var så hemskt. Och att det bara är barn. Och hade de gett sig på mig om jag var man? Det hade de säkert inte vågat. Om de gör så här nu, vad ska de göra när de blir större? Våldta mig?

Azad och jag låg i sängen. Han kramade mig och drog mig in till sig. Jag strök honom över håret, jag var mycket fascinerad av hans hår som var djupsvart och styvt som pälsen på en strävhårig hund och följde hans huvuds form som tätsittande hjälm.

Och tänk att de hade en hund också, sa jag. Så synd om hunden.

Men det är ju inte säkert de är elaka mot hunden, sa Azad.

Vi gick upp och Azad ställde sig vid spisen och stekte pannkakor. Han blev alltid mycket hungrig efter vi hade älskat. Han skakade stekpannan tills pannkakan lossnade, flög upp, vände på sig och landade. Jag satt vid köksbordet med tidningen uppslagen. Azad ställde fram tallrikar. Vi satt på varsin sida av bordet med pannkakorna som två gula cirklar framför oss.

Nu har det rånats igen, sa jag. På Bergsgatan. Ett sånt där växlingskontor. Jag har aldrig fattat vad de har de där växlingskontoren till. Men två män är allvarligt skottskadade, tydligen.

Azad skrattade lågt. Han rev av en bit gul pannkaka och stoppade den i munnen. Vad är det? sa jag.

Det är fel, det som står i tidningen, sa Azad. Det där är inget rån. De där killarna känner varandra. De är släkt. De som kom in på växlingskontoret försökte pressa han som har kontoret på pengar. Sen blev han desperat och sköt dem. Den ena killen är ledare för något av gängen.

Men hur vet du det då? frågade jag. Hur kan du veta saker innan det står i tidningarna?

Azad ryckte på axlarna. Sa att det var sånt man visste.

Men jag vet det inte, sa jag.

Nej, det är klart, sa han och log mjukt. Du är ju svensk. Men det är så det är för oss andra här.

Azad höjde på ögonbrynen och hans ögon blev runda som på ett barn.

Det är så i Malmö, sa han. Allt blandas. Det är som de där småkillarna som smällde till dig. Man har dragit upp dem med roten. De vet inte vad som är upp eller ner längre. Det är som en mixer, man trycker på knappen och sen snurrar det runt. Rätt och fel. Huller om buller.

Jag såg mixern med guldfisken i, den som en konstnär ställt ut. Guldfisken simmade inuti och vem som ville fick trycka på knappen.

Det visade det sig att Azad hade rätt, några dagar senare skulle jag läsa i Sydsvenskan exakt det som han hade sagt. Detta gjorde mig orolig. Jag frågade igen om han kände de där människorna personligen. Azad svarade att de brukade komma till caféet där han spelade kort. Såna caféer fanns det många kring Möllevången. Fönstren var täckta med gardiner men dörren stod öppen. Män med mörka huvuden rökte i klungor utanför. De stod i dörröppningens upplysta fyrkant. Det var något skrämmande med dessa ställen, kanske för att det bara var män där. Ändå, eller kanske just därför, kunde jag inte låta bli att kika in genom den öppna dörren om jag råkade gå förbi. Jag skymtade ett kalt rum, dränkt i ett hårt ljus, möblerat med enkla stolar och bord.

Jag frågade Azad vilken skillnad det var på honom och dem, de gick ju till samma ställe? Vi satt igen vid mitt köksbord, nu drack vi kaffe. Azads blick sökte sig ut genom fönstret men där utanför fanns inget att se, det var sent på eftermiddagen och mörkret hade redan fallit. Han vände blicken mot mig, hans ögon var så mörka att iris inte gick att skilja från pupillen, de flöt ihop till en enda svart form.

Muhammed, han som är ledare för gänget, sa Azad.

Var det han som hade blivit skjuten utanför växlingskontoret? frågade jag.

Azad nickade, och sa att Muhammed hade berättat en historia för honom sist när de spelat kort. Han hade berättat om hur fått följa med sin far för att stjäla. Han var sju år. Hans far tog med honom till ett varuhus och sa åt honom att gömma sig och stanna där tills de stängde. Han hörde varuhuset tömmas, ljudet av steg som klingade av, till slut hördes bara vakten. Han såg hans stora kängor i glipan under skärmen. Och efter det var det tyst och tomt. Det var en lång väntan. Han var rädd att bli upptäckt. De bryr sig inte, om ifall de hittar dig, hade hans far sagt. Hans kompis, Omar, hade de kommit på med att snatta, och sen hade två socialtanter knackat på. Det enda de gör är att skicka socialen till oss, hade hans far sagt. Men de gör inget, de bara snackar. De är så dumma, svenskarna! Själv var han smart och visste hur man skulle lura de dumma svenskarna, det var hur lätt som helst. Det var svårare att lura en turk, eller en jugge, de var ständigt misstänksamma.

Du måste vänta länge nog! hade fadern sagt. Varuhuset var helt mörkt och tyst. För ett ögonblick tyckte han det stod någon borta i hörnet vid kassorna. En gubbe med hatt. Men han visste att det var en pappfigur, en gubbe med glad min som ville sälja choklad. Nu var det dags att ta kläderna. Han kände en berusning när han drog jackorna av galgarna. Han glömde till och med att vara rädd. Han samlade ihop så mycket han kunde i famnen och la det i en hög vid fönstret. Det var detta fönster fadern hade pekat ut åt honom. Fadern hade kontrollerat att det gick att öppna inifrån. Han måste ha en stol. Först hittade han ingen. Sen såg han en vid kassan. En pall. Han ställde sig på den, det var lätt att få upp handtaget. Han samlade ihop ännu mer kläder. Han satte sig på pallen, försökte att inte se på skyltdockorna. Nu hörde han hur det knackade! Han såg faderns profil. Sen hans kusin. Han öppnade fönstret. Skynda dig! Väste fadern genom dörrglipan. Skynda dig! Hjärtat bultade, han kunde knappt andas. Om någon kommer, hade fadern sagt då får du inte säga något om oss. Du ska säga att det var du själv som kom på det! Kom ihåg det!

Efter att Azad hade avslutat sin historia gick han och satte på mer kaffe. Du vill väl ha, sa han mer som ett konstaterande än en fråga.

Jag satt kvar vid bordet. Såg ned i vaxduken som var svart med vita prickar i ett spiralformat mönster.

Den killen har legat i vattnet sen han var liten och värmts upp, sa Azad och måttade upp kaffe i bryggaren. Muhammed är som grodan man sätter i vattnet och så långsamt värmer man vattnet till det kokar. Grodan märker inte hur han långsamt kokas till döds. Men så är det inte för mig. Min uppväxt i Turkiet var normal, fast när farbrodern gick med i PKK satte de ju förstås pappa i fängelse i några år, men förutom det så var det lugnt. Det är därför jag ångrar att jag lämnade USA. Ingen skulle snacka så där. Där är folk jag känner utbildade med välbetalda jobb. De skulle inte snacka skit om amerikanerna som de gör om svenskarna här. För i USA skulle de känna sig som amerikaner. Där har du skillnaden.

Kaffet var klart och Azad fyllde upp min kopp. Men jag var inte sugen.

Du glorifierar ett land med enorma klassklyftor och obefintligt socialt skyddsnät, sa jag. Här släpper man åtminstone in invandrare som behöver hjälp, medan de i USA bara vill ha in såna de kan utnyttja. Sverige är ett mycket bättre land. Du skulle kunna få det bra här. Du har ju utbildning.

Jag såg på Azad.

Om du bara bestämde dig för att stanna.

Men Azad svarade inte på det, istället sa han:

Ja jag är en välutbildad typ och jag blir gärna utnyttjad. Av dig.

Det var typiskt Azad. Att förvandla ett allvarligt samtalsämne till sex. Men jag var inte beredd att ge mig så lätt.

Du behöver inte träffa de där människorna, sa jag. Du behöver inte gå dit och spela kort. Du kan vara med mig.

Men jag visste redan Azads svar, att han ju inte hade några pengar. Och på kortstället var det gratis, de spelade inte om pengar, den som förlorade fick bjuda de andra på te, och det kostade bara tio kronor. Jag hade svårt att tro på det. Hur kunde någon som var ledare för ett kriminellt gäng nöja sig med att spela kort om en kopp te?

Jag förstår inte, envisades jag. Om du bara spelar kort med den här killen, hur kan det då komma sig att han berättar en historia för dig som är så intim? Han har ju verkligen öppnat sig för dig. Det verkar som om ni faktiskt är kompisar.

Azad skakade på huvudet, förklarade igen att det handlade om Malmö.

Jag tycker du överdriver det här med Malmö, sa jag. Visst händer det en del grejer här, men det gör det överallt. Jag gillar allt multikulti här och det är därför jag vill bo här och inte i Stockholm som alla andra.

Men Azad skakade på huvudet. Visst var Malmö fint. Men för honom var det inte så lätt. Han hörde inte hemma nånstans och dessutom hade han för många farbröder och kusiner, och det gjorde det hela rörigt. Och förresten handlade det om hundar. Hundar? sa jag. Hundar, sa Azad. De hade pratat om hundar. Muhammed hade skaffat egen hund som inte ville lyda. Och då hade Azad förklarat för honom att det var viktigt att träna hunden ordentligt, annars kunde den bete sig konstigt. Han hade sen berättat för Muhammed om hunden han haft när han var liten. Den blev liksom konstig en dag, sa Azad till mig och igen blev hans ögon sådär runda och stora som på ett barn. Det hade egentligen varit hans morfars hund. Men eftersom han bodde långa tider på sin morfars gård hade hunden blivit en ständig lekkamrat. Den dagen var det mycket varmt. Hunden låg under mullbärsträdets skugga och flämtade med öppen käft då han gick förbi.  Hunden såg bedjande på honom och med ens var det som han kände hundens tankar, liksom i sig. Jag är törstig, sa hunden och hundens röst var tydlig i hans huvud. Hunden kände hur hans egen mun blev till sand. Han smackade med munnen, försökte få bort det torra, men det gick inte, istället blev det ännu värre. Han förstod att hundens törst blivit hans egen och att det enda sättet att bli av med den var att ge hunden vatten. Så han gick till brunnen, fyllde hundens skål. Gick med den till hunden. Hunden drack girigt och han satte sig bredvid på den torra marken och strök hunden över pälsen. Så la hunden sitt ena ben över hans knä, han kände hur det tyngde över hans lår. Det började bli obekvämt och han gjorde ett försök att resa sig, men han kunde inte. Han hörde mormor ropa från huset. Hundens ögon såg djupt in i in hans. Bort! Sa han. Men hunden lyssnade inte. Bort! försökte han igen. Men hundens ben låg kvar, som om det förvandlats till en stor sten. Han kunde inte rubba det. Mormor! ropade han Jag sitter fast! Mormor!

Vad säger du! hördes mormors röst från huset. Jag hör inte, barn!

Jag sitter fast! Hunden håller mig fast!

Hunden? hördes mormors röst. Vad är det med den? Nu får du kom in och hjälpa mig!

Mormor! ropade han igen och nu blev mormor synlig i dörren, hon kom emot honom.

Jag förstår inte vad det är med dig barn, varför kommer du inte när din mormor ropar! Vad gör du med hunden! Hon var nu framme vid trädet.

Han håller mig, mormor, sa Azad och han var nu nära gråten.

Mormor knuffade till hunden som makade sig åt sidan med ett gnyende. Vad pratar du om? Inte kan väl hunden hålla fast dig!

Därför måste man hålla efter sin hund, sa Azad Har du sett det där programmet? Du vet den där killen som kommer hem till folk och får ordning på deras hundar. Killen bara kommer in i rummet och genast blir hunden lugn, den som innan bitits, och bråkat, varit aggressiv. Den här killen, menade Azad gör till och med kamphundar till kattungar.

Jag antog att han menade ett av alla dessa coachingprogram. Han tillbringade allt för mycket tid framför datorn och TV:n där han blev fylld av dessa meningslösa historier, men det berodde väl i sin tur på att han inte hade råd med något annat. Jag tyckte de var fåniga, dessa coachingprogram och allt detta grejande med hundar som folk höll på med, denna besatthet, men det var inget jag ville säga istället sa jag: du vet väl att det inte finns några hundraser egentligen. Det är ett av alla dessa sjuka påhitt från 1800-talet.

Ja fast sen blir det ju en ras ändå, sa Azad. Eftersom man ju ändå avlat fram den.

Nej, envisades jag, det finns inga hund- eller människoraser. Och hunden är egentligen en varg. Det är samma art. Och människan började göra den till en hund i Kina eller mellanöstern, och sen tog den sig till resten av världen.

Men det är skillnad på olika hundar, såna kamphundar är farligare än andra, sa Azad.

Jag säger inte att det inte är skillnad på dem, svarade jag samtidigt som jag kände att samtalet höll på att spåra ur fast jag inte visste varför. Jag undrade hur jag skulle få det rätt och kom att tänka på en obehaglig upplevelse några veckor tidigare, som jag nu berättade för Azad: Jag hade varit på väg hem från Möllan och promenerade i sällskap med några vänner. På andra sidan trottoaren kommer det fem unga killar, svart hår, hoodies. En av dem har en hund i koppel, en stor, muskulös hund. Hunden i sig skulle ha gjort mig rädd, men nu är det killen jag blir rädd för. Han sparkar på hunden. Kom igen, säger han. kom igen, han sparkar på hunden. Flinar mot sina vänner. Sparkar igen på hunden. Hunden gnyr, faller ihop på marken. Det är en hona, jag kan se spenarna på magen när hon ramlar ihop igen. Killen sparkar igen. Han skrattar mot sina vänner, sparkar på hunden som gnyr.

Och vad gjorde vi? sa jag till Azad som såg på mig med sina varma ögon. Vi smet fegt iväg.

Stackars älskling, sa Azad. Ska vi inte gå till sängen och klä av oss?

Azad åkte till slut, tillbaka till USA. Polisen tog Skytten och jag såg inte till ligistpojkarna mer. Det var som det brukade i Malmö, innan jag träffade Azad.

Jag tror aldrig jag förstod vem Azad egentligen var, men jag föreställde mig hur han satt i planet, hur det lyfte högre och högre upp. Azad såg ut genom fönstret, Malmö blev mindre och mindre, till slut försvann det helt, och under honom var det bara moln.

Helena Fehrman
HELENA FEHRMAN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr