DIKT. I Sam Carlquists dikt Ett land dör gestaltas till synes tidlösa scener som på samma gång är samtida. Det handlar om hus som raseras i krig och om människor på flykt. “I varje flykting möter du dig själv.”
Sov du!
Du kan ta även min sömn.
*
Ett land dör;
som tusentals stora skepp sjunker.
Under högarna av sten
ligger skomakarens verktyg
och döda barns skolböcker.
*
Skyll er gråt på dammet
från det rasade huset.
Lyft upp kroppen.
Bär den försiktigt i mattans fyra hörn.
Viska till varandra: Hur tung hon blev,
hon den springande, lätta —
när hennes jag flyttat bort.
Som om själen varit en uppblåst ballong
barnet gömt i den vuxna.
*
Redan innan människan uppfann tiden
hade hon lärt sig sitta nästan still
i de hetaste landskap och med små,
mycket små rörelser slipa sten mot sten.
Skapa verktyg att beskära liv.
*
Det här är nu ormens väg.
De andra djuren vänder sig bort.
Alla samtal avbryts.
Gud håller andan.
*
Gå före du!
sväng lyktan med din unga arm.
Vi andra kommer efter längs den hala rälsen.
Vi måste varna det kommande tåget;
att detta är förfalskningarnas värld
på väg att bemäktiga sig tiden.
De skrivna ordens stora ur
är draget i stå.
Fjädern så spänd att inte ett tickande ljud
kan varna, kan vittna, kan varna.
*
Visst är du rädd.
Det är därför du är så besinningslöst arg.
Skulle du inte vara rädd –
just du?
Världen sipprar bort.
Tillitens upplösning.
*
Ljudet av barn som slutat gråta.
Tystnaden på andra sidan väggen,
andra sidan gården, järnvägen.
Tystnaden och uppgivenheten
vid den uttorkade flodbädden.
De slarvigt överskylande tidningsreportagen;
vår tids harpor i träden.
Om inte du känner det brista — så vem?
*
I varje flykting möter du dig själv.
Det där är du — ett nedärvt minne
från tiden i en annan kropp.
Skärvan av dig dold i förfäder.
Du önskar att vi kunde, orkade
le igenkännande till tröst.
*
Flykten tvingar människan
att tömma sina redan tomma händer;
det ofrivilliga modet.
*
Det här skottet är det första och det sista;
allt ofullbordat, mjuknande och dödligt
är krutstänk genom skjortan in i huden.
Det raserades brännande tatuering.
Uppgivenhetens odling.
Svekens år.
*
Sov barn.
Sov under min arm;
sov i mitt hjärta.
*
Ännu en morgon när vi vänder oss om och ser bakåt;
akterskeppens speglar ännu längre bort.
De gångna åren på sin väg
att hämta nya människor.
*
Vi överger oss där på stranden
och vänder det förbannade havet ryggen.
Aldrig mer skall vi låta oss skrämmas
av dess kvidande fartyg.
*
Sov, du som kan –
i mina öron ringer redan
morgondagens trummor och alarm.
info@opulens.se
