Littestraden: Novell – ”Ögonblickar”

Prosa & poesi.
Foto: Privat.

NOVELL. Vi har den här helgen glädjen att presentera en novell av Martin Söderlind.

Martin Söderlind disputerade för många år sedan i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet men har under senare år ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Han har fått ett antal noveller publicerade och arbetar nu på en roman om en katt som hamnar hos en dysfunktionell familj.

Nyligen publicerade vi en text av Söderlind där han funderar över ett specifikt porträtt, målat av hans farmors morbror Herman. Nu har vi den stora glädjen att få presentera novellen Ögonblickar som också den handlar om Herman.

Det Söderlind vet om Herman är att han var en skicklig konstnär, att döma av de tavlor han lämnat efter sig. Men någon karriär gjorde han aldrig, vilket delvis kan ha berott på att han inte kunde måla människors ögon. Hermans porträtt undviker därför på ett eller annat sätt att visa sin blick för åskådaren. Söderlinds farmor berättade att när hon var liten bodde Herman långa perioder hos sin systers familj i prästgården i Stiby församling på Österlen. Han fick kost och logi mot att han målade porträtt, landskap och interiörer. Kring denna information har Söderlind spunnit en berättelse som alltså i många stycken är fiktiv.

CAROLINA THELIN 

 

 

ÖGONBLICKAR

Herman kastade ett hastigt öga på tavlorna. Kung Oscars stirrande, stålblå ögon gjorde honom illa till mods. Obehaget kom sig egentligen inte av att någon observerade honom utan uppstod när han såg tillbaka och blickar möttes. Varje porträtt som iakttog betraktaren innebar följaktligen en utmaning. Ju skickligare konstnär desto starkare olustkänslor. För att inte tala om hur det var i verkliga livet.

Det hade alltid varit så. Långt innan han bestämt sig för att försöka bli konstnär på riktigt hade han upptäckt att ångesten inför blickar resulterat i en oförmåga att måla av dem. Därför undvek alla hans porträtt betraktaren lika sorgfälligt som han själv, antingen genom att i olika grad vända sig bort eller genom att sänka blicken. Därför satt Alma med ryggen vänd mot honom.

Hennes ryggtavla tilltalade honom. Kraftigt smalnade den av ner mot midjan under det åtsittande snörlivet, för att sedan svänga ut och lämna plats för höfterna. Ansiktet var vänt snett bort från honom med profilen synlig. På paletten hade han blandat gult och vitt för att bättra på lockarna. I verkligheten lyste de i solskenet som trängde in genom fönstren. Hon hade suttit bra länge nu och förmådde inte kväva en gäspning.

I samma stund kom hans före detta lumparkompis Carl hem efter att ha ätit lunch med en kollega. Något blev sagt till husan som tog hand om hatten och promenadkäppen.

Slumpen hade utsett dem båda till första årskullen av den nyss införda värnplikten. Egentligen borde de inte ha mycket gemensamt. Carl var inbiten stockholmare med sin framtid utstakad i familjeföretaget, som på sistone vuxit till en av landets största vinimportörer. Herman kom från Skåne, där hans far varit ladufogde på ett hem för vanartiga gossar. Ändå hade de blivit nära vänner. Carl hade inte bara erbjudit Herman kost och logi under hans vistelse i huvudstaden utan även låtit hustrun bli avporträtterad.

Han visste att Carl förstått varför han själv inte hade en eller annan affär på gång med någon kvinna, trots att kvinnor varit det dominerande samtalsämnet på luckan. Vem skulle komma på tanken att intressera sig för någon som undvek ens blickar?

När Alma hörde sin make ryckte hon till och frågade om de kunde ta en paus. Herman föreslog att de lika gärna kunde avsluta arbetet som alldeles snart var färdigt för dagen.

Carl gick fram och kysste sin tålmodiga hustru på kinden och vände sig sedan mot porträttet. Det var tänkt som en del i ett arbetsprov till Hermans ansökan till konsthögskolan. Utan ett ord blev han stående och studerade ingående den halvfärdiga tavlan. Han luktade cigarr och punsch.

”Säg nåt!”, utbrast Herman otåligt utan att lyfta blicken från Alma.

”Hennes frånvända ansikte skapar onekligen en nyfikenhet hos åskådaren, en nyfikenhet som dock inte blir stillad”, förklarade vännen med allvarlig min.

Herman kände sig besviken. Som för att mildra sitt omdöme tillade Carl:

”Men tavlan är alldeles utmärkt, kanske just därför att den lämnar åskådaren otillfredsställd, som en cigarett.”

”Oscar Wilde”, sa Herman och log.

Carl såg förvånad ut.

”Är det? Trodde jag hittat på det själv”.

En vecka senare befann han sig i det ståtliga Sparreska palatset på professor Lagermans arbetsrum. Den gamle mannens pincené, som blixtrade i solskenet utifrån, satt ovanligt långt ner på näsan och såg ut att när som helst trilla av. Men innan det hände tog professorn av sig glasögonen, lyfte blicken och iakttog besökaren. Herman kom att tänka på mönstringen för några år sedan då man fått stå naken inför en samling herrar i vita rockar. Nu som då sänkte han instinktivt blicken, denna gång för att undvika professorns aningen uppspärrade ögon. Trots att han fått behålla kläderna på var detta möte vid en jämförelse det obehagligare.

”Så ni vill ha en utförlig redogörelse för varför ni inte blivit antagen?” sa professorn och tryckte försiktigt med tummen i huvudet på sin pipa.

Hermans blick vandrade utmed kanten på den äkta mattan som bredde ut sig i mitten av rummet. Av någon sorts räddhågad hänsyn hade han stannat framför den. För en stund sedan hade det regnat, hans skor var blöta och han ville ogärna söla ner. Resultatet blev ett ansenligt avstånd till professor Lagerman. Kanske var hans hänsyn ett omedvetet sätt att skapa detta avstånd för att lättare undgå professorns blick. Vid ena sidan av skrivbordet stod en gipskopia av en antik staty, Venus i badet. Tacksam lät han ögonen vandra utmed den runda kvinnokroppen, från huvud till fötter och sedan tillbaka upp. Antika marmorstatyers stumt gapande ögon hade aldrig vållat några problem, men nu kunde det kvitta eftersom gudinnan tittade ner på vattnet hon var på väg att stiga ner i.

”Det vore värdefullt att få veta orsaken, så att jag kan förkovra mig och kanske komma in vid nästa försök”, förklarade han och lyssnade på ödmjukheten i sitt eget tonfall. Kanske var det överdrivet. Egentligen anade han vad som var orsaken till att han kuggats.

Lagerman förde pipan till mungipan, krokade fast den mellan tänderna men tog strax ut den igen. Långsamt förklarade han:

”Era landskap och interiörer håller måttet, inte tu tal om den saken. Och att porträttera någon snett bakifrån kan vara ett lika oväntat som ovanligt stilgrepp.”

Här pausade professorn, som om han tog sats inför resten:

”Men att måla alla tre porträtten på detta sätt duger inte. Man tvingas misstänka att kandidaten helt enkelt inte förmår måla av människor framifrån. Stämmer det?”

Herman svalde och lät blicken slå en lov runt professor Lagerman. Den stannade vid pipan och uppehöll sig där medan han svarade med svag stämma, som om han hoppades att orden inte skulle nå fram:

”Det är blickarna, herr professorn, blickarna jag inte klarar av.”

Den gamle mannen for ut med händerna.

”Men se till att råda bot på denna brist. Så är ni välkommen ett annat år.”

Med tunga steg gick Herman över Vasabron. Trots den långa vägen från Riddarholmen styrde han inte stegen hemåt. En stund strök han omkring i Östermalmshallens folkvimmel, slank in i Oscarskyrkan innan han fortsatte ut mot Djurgården. Planteringarna överröstade varandra i att skrika ut sina färger. Larmet gjorde honom bara ännu dystrare. Till slut vände han hemåt mot Carls och Almas våning på Banérgatan.

De hade redan hunnit äta. Kokerskan kunde säkert trolla fram något åt honom förklarade Alma. Men han ville inget ha. Carl, som genast verkade förstå att besöket på konstakademin inte fallit väl ut, hällde upp varsin konjak åt sin vän och sig själv.

”Kan du inte ägna dig åt måleriet på din fritid? Kanske kan du tjäna en extraslant.”

Herman läppjade på den fina konjaken och kramade försiktigt kupan med handflatan.

”Men jag har ju inget levebröd. Jag måste försörja mig.”

Carl tecknade åt honom att de skulle sätta sig i fåtöljerna framför öppna spisen. Inte sedan i vintras hade man eldat brasa. Några halvt uppbrunna vedträn låg sedan i mars kvar längst in och avtecknade sig vagt mot den sotiga tegelväggen.

”Vad säger du om att börja arbeta i firman?” frågade vännen plötsligt. Det märktes att han länge funderat över förslaget. Något att vid behov ha i bakfickan åt sin vän.

Herman blev förvånad över det oväntade erbjudandet. Under bråkdelen av en sekund mötte han Carls blick innan hans egen gled vidare över väggen mitt emot där det hängde ett stilleben. Det var en genre han behärskade.

”Jag kan ingenting om vin.”

Carl gjorde en avvärjande gest.

”Det lär du dig snabbt. Jag ska företa en längre resa genom Europa på jakt efter höstens import och skulle gärna ha dig som ressällskap.”

Herman kunde inte låta bli att le. Tanken tilltalade honom. Det lät mer som en nöjesresa än ett arbete. Han svarade att han måste fundera på saken ett par dagar.

En kort tid senare skrev hans syster att deras far gått bort. Han måste skynda att komma ner till begravningen. Redan hade hon med advokatens hjälp telegraferat broderns del av fadersarvet, tolv tusen kronor.

Han kände sig lättad över pengarna men sörjde sin far, vars död varit oväntad. Nu var det för sent att göra honom stolt. För sin vän förklarade han att han måste resa. Carl beklagade sorgen och lyckönskade honom till arvet i ett och samma andetag. Innan han gav sig av borde han följa med på en spelafton, nu när han hade något att spela med. Det skulle nog göra underverk med humöret. Herman tvekade, men gav till slut med sig.

Hittills hade det handlat om blygsamma belopp, ett sätt att fördriva den lediga tiden på luckan där man ägnat sig åt en enkel form av poker. Han hade inte helt saknat näsa för hasardspel och vann nästan lika ofta som han förlorade. När det nu visade sig att man hemma hos Carls bekanta höll sig till samma variant av poker var han inte sen att ge sig hän.

Spelaftonen ägde rum i en paradvåning på Strandvägen med utsikt över Ladugårdslandsviken som glittrade i vårsolen. Tjänstefolket serverade frikostigt smörgåssnittar och champagne i höga glas. Gästerna bestod av idel direktörer och grosshandlare med gummiband runt plånböckerna. Med en hisnande känsla i maggropen tänkte han på sin egen välfyllda plånbok.

Till en början vann han en inte oäven hacka som sporrade honom att satsa större belopp. Carl som snart såg vartåt det barkade gav honom några oroliga blickar som han knappt märkte. Snart hade han förlorat långt mer än han inledningsvis vunnit. Det drev honom att satsa ännu större summor. Carl harklade sig högt och ljudligt. Herman insåg att vännen inte uttryckligen kunde avråda honom från att fortsätta spela, det hade låtit illa i sällskapets öron. Han kunde bara se på när Herman närmade sig ruinens brant. Snart blev hans ohämmade spel centrum för allas uppmärksamhet. Kvällen hade slutat i förskräckelse om inte vännen till slut bestämt sig för att gripa in. Omgivna av protester från de lystna motspelarna fick Carl till slut nästan släpa honom därifrån. Under promenaden hem var han inte sen att ta bladet från munnen:

”Inte visste jag att speldjävulen slumrade i dig. Då hade jag aldrig bett dig följa med.”

Herman kände sig alldeles matt. Knäna ville vika sig. För att inte sjunka ner på trottoaren som en säck potatis var han tvungen att stödja sig på sin vän. Det var som om han vaknat ur ett långvarigt rus. Med fasa insåg han att han spelat bort halva sitt arv. När de ett par dagar senare tog farväl av varandra vid centralstationen gav Carl honom rådet att hålla sig borta från spel. Några veckor ute på landet, långt borta från stadens frestelser, var precis vad vännen behövde.

Hans syster Ebba var gift med den flera år äldre prästen Nils Hilding Kretzén, som tjänstgjorde i Stiby församling i det inre av Österlen. Hon välkomnade honom på förstutrappan med den sjuåriga dottern Kerstin vid sin sida, som vuxit till dubbla sin längd sedan sist de sågs. Det blev ett kärt återseende. Mor och dotter såg ut att må bra. Kyrkoherdens hår hade hunnit vitna.

Ett par dagar efter begravningen kom Kerstin med en ask kritor och några ark papper och bad honom teckna något. Efter en stunds funderingar ritade han av prästgården. Flickan fick stå framför huslängan på så långt avstånd från betraktaren att ansiktet inte vållade problem. Hon förstod genast vad teckningen föreställde och sprang stolt iväg för att visa mor och far. Det hände flera gånger att hon bad om en ny teckning. Ibland hade hon med sig en skolkamrat. En dag frågade hon om han inte kunde rita av hennes ansikte. Som vanligt sänkte det färdiga porträttet blicken inför åskådaren.

”Vad är det jag tittar på?” undrade Kerstin.

”Du ser på en teckning som jag ritat”, kom han på att svara underfundigt

”Och vad har morbror Herman ritat i den teckningen?”

”En bild av dig när du ser på min teckning.”

Hon skrattade.

Ebba bad honom stanna till Nils Hildings femtioårsdag. Motvilligt lovade han skjuta upp sin resa. Det dröjde inte länge förrän dagarna i den lantliga prästgården blev långrandiga, van som han var vid livet i storstaden med dess caféer, varietéer, teatrar och folkvimmel. Det var annat än kyrkkaffet om söndagarna, som skulle föreställa veckans höjdpunkt.

På kyrkbacken hade han efter en gudstjänst hört bönderna prata om spelaftnar på Göran Nilssons gård. Försiktigt hörde han sig för med Ebba om var den låg. Nilsson visade sig vara granne med prästgården. En lördagskväll sa han till sitt värdfolk att han skulle gå en långpromenad. Han styrde stegen raka vägen till granngården. En tät tobaksrök vällde ut genom dörröppningen när hustrun öppnade och hälsade välkommen. Man drack öl och brännvin, snusade, rökte cigarr och spelade kort. Han skulle lätt kunna spela skjortan av de enkla bönderna, tänkte han. Men det visade sig snart att han underskattade dem. Innan han visste ordet av hade han förlorat merparten av vad som fanns kvar av fadersarvet.

Som en sista utväg bad han att få spela något riktigt enkelt som tre kort. Det gällde att få högst valörer. Så satt han där med en sjua och en dam, medan Nilsson hade en tia, en nia och en trea. Det såg alltså ganska lovande ut. Om han fick allt från en fyra till ett ess skulle han vinna tillbaka alla pengar han förlorat under kvällen, plus lite till. Bonden lät cigarren nervöst vandra mellan mungiporna. Runt omkring stod hela sällskapet och väntade andäktigt på att han skulle dra sitt kort. Risken att han skulle förlora var en på sju.

Det kändes som om någon slog honom i mellangärdet när han såg vad kortleken hade i beredskap. Klöver två. Triumferande lade Nilsson sina grova händer över kontanterna och reverserna. Herman hade inte bara blivit av med alla sina pengar utan var dessutom skyldig flera hundra kronor.

Aldrig hade slätten förefallit så ödslig som när han vandrade tillbaka mot prästgården i sommarkvällen, genom den raka allén av hårt beskurna pilar som sträckte sina knytnävar mot himlen. Trots att luften var ljum fällde han upp kavajkragen.

Till sin lättnad var det ingen som märkte att han kommit hem. Han gick raka vägen till sin kammare, tände fotogenlampan och satte sig vid bordet som stod framför fönstret, vars rutor gapade ut mot den knappt fullbordade skymningen. I mörkret där ute såg han sitt ansikte. Ur resväskan plockade han fram en revolver som han skaffat när han flyttat till Stockholm. Han visste att den var laddad. Som i en dröm såg han spegelbilden på andra sidan glasrutan greppa tag om vapnet och sätta pipan i munnen. Plötsligt knackade det på dörren. En lätt, kort knackning, kanske för att inte väcka någon annan. Skyndsamt gömde han undan revolvern innanför kavajen och sa kom in. Det dröjde en liten stund innan dörren öppnades. Till hans förvåning var det Kerstin som höll sin kritask och ett papper i ena handen.

”Jag kan inte sova.”

Hon måste ha legat och hört honom komma.

”Det är sent. Vi borde ligga i våra sängar både du och jag.”

Flickan stod kvar som om hon väntade på något.

”Kan inte morbror Herman rita en teckning först? Jag har fått nya kritor.”

”Nåväl. Men det får bli en enkel denna gång.”

Med den kalla revolvern gömd mot sitt bröst ritade han hastigt en tiger som smög omkring i djungeln. När flickan nöjd gick tillbaka till sitt rum hade han ångrat sig och stoppade tillbaka vapnet i resväskan. Han skulle fortsätta leva men hade ingen aning om hur det skulle gå till. Natten som följde sov han inte en blund.

Nästa morgon var det söndag och alla skulle till kyrkan. Vid frukosten erkände Herman vad som hänt. Ebba fick tårar i ögonen och förebrådde sin bror att han på en kväll spelat bort pengar som deras far sparat ihop under ett helt arbetsliv. Herman skämdes inför den samlade familjen, inför sin syster, sin svåger och inför Kerstin som såg frågande ut. Till och med inför pigan som dukade av efter frukosten skämdes han. Men Nils Hilding, som fått bråttom till kyrkan, lade fram ett erbjudande:

”Du kan få bo här och dela vår kost mot att du målar porträtt av oss, våra släktingar och vänner.”

Herman såg på sin syster som verkade gilla förslaget. Redan samma kväll skrev han till Carl att han nog skulle bli kvar i Skåne en tid. Resan till kontinenten fick anstå.

De närmaste veckorna fylldes prästgården av hans målningar. Det var mestadels porträtt, varvade med en och annan interiör från prästgården och landskapsskildringar av den vidsträckta slätten som öppnade sin famn åt alla håll. Förutom släktingar och kollegor till kyrkoherden målade han av vänner och bybor. Alla undvek de på ett eller annat sätt att betrakta åskådaren. Nackar och profiler, gestalter djupt försjunkna i stickningar, böner, tidningsläsande eller någon annan syssla avlöste varandra. Det fanns många skäl till varför en människa dolde sin blick.

I slutet på sommaren drev regntunga moln in över slätten. Med hösten kom solen och värmen oväntat tillbaka. Kerstin lade sig till med en allt envisare hosta. Meningen var att hon skulle börja på ett flickinternat i Forsmöllan men blev snart sängliggande svårt sjuk. Lunginflammation, förklarade doktorn. Det enda man kunde göra var att ha tålamod och be till Herren. De turades om att sitta bredvid henne, Ebba, Nils Hilding, Herman och de båda pigorna.

Medan han haft fullt upp med att porträttera alla vuxna hade turen aldrig hunnit komma till Kerstin. För att fråga Ebba ifall han skulle måla av den sjuka knackade han på dörren till flickans kammare. Det var om förmiddagen då systern brukade vaka. Till sin förvåning fann han en av pigorna sitta vid huvudgärden och badda Kerstins febriga panna. Flickans hy var lika blek som lakanen. Hon andades med ett svagt väsande ljud genom de halvt öppna, nästan osynliga läpparna. Pigan förklarade att frun gått till kyrkan.

Han väntade en stund på att systern skulle komma tillbaka. Sedan bestämde han sig för att gå över till kyrkan som låg bara ett stenkast från prästgården. I det vackra höstvädret stod porten öppen, det hördes inte att han kom. Ebba stod på knä framme vid altarringen och bad högt för sig själv. När han tagit några steg uppför mittgången kunde han höra hennes ord. Snart insåg han att de inte var avsedda för hans öron och smög därifrån, lika ljudlöst som han kommit. Tillbaka i prästgården förstod han genast att det värsta hade hänt. Pigorna hördes gråta hejdlöst inne på Kerstins kammare.

På kvällen fann Herman systern ensam vid dödsbädden. Hennes ansikte var uppsvullet och rödgråtet. Den högljudda veklagan hade lagt sig. Istället forsade tårarna ljudlöst över kinderna och droppade ner på det varsamt vikta lakanet.

Han gick fram och ställde sig bakom henne, såg på den strama hårknuten i bakhuvudet som blottade hennes smala nacke som han så många gånger målat av. Trots sorgen satt hon utan att luta sig mot stolens ryggstöd i samma spikraka hållning som alltid.

Försiktigt frågade han ifall han skulle måla av den döda flickan. Hon vände sig om och såg först frågande på honom. I handen kramade hon en blöt näsduk som knappt rymde fler tårar. Sedan hans ord sjunkit in nickade hon långsamt.

”Ja. Jag vill att du gör det.”

Han gick efter sin utrustning, staffliet, paletten, penslarna och tuberna. Systern makade på sig så att han kunde sätta sig och la händerna på broderns axlar.

”De hämtar henne i morgon bitti.”

Nu var det hans tur att nicka. Det var som om de kommit överens om att av hänsyn till den döda inte använda fler ord än nöden krävde. Som om de ville sluta upp kring dödens tystnad. I nästa ögonblick var han ensam med den döda flickan. Höstmånens sken trängde in genom fönstret, letade sig ljudlöst över golvtiljorna, klättrade uppför sängen och landade på de livlösa anletsdragen som avtecknade sig svagt i den bleka hyn, som på en blyertsskiss. Med kolkritan drog han upp huvudets konturer, ritade några hastiga öglor för att markera kransen av lockar som inramade ansiktet. Sedan började han försiktigt blanda färgen på paletten.

Då fick han ett märkligt infall. Efteråt kunde han inte minnas att han tänkt tanken, några ord hade han inte formulerat för sig själv. Idén bara fanns där, en impuls han aldrig tvekade att ge efter för. Försiktigt sträckte han fram handen mot de slutna ögonlocken, la den tvärs över ansiktet och drog den sedan varsamt upp över den släta, vackert välvda pannan. Huden kändes sval. Han kom att tänka på en kall vinterdag då man varit ute tills kylan låst fast sina bett i tår och örsnibbar.

Som genom ett trollslag öppnade sig ögonen på glänt. Det var tillräckligt för att han skulle märka hur de såg stelt framför sig. Han böjde sig fram för att komma inom blickfånget. Den vanliga känslan av obehag kom över honom och han vek undan med sin egen blick, så som han gjort i hela sitt liv. Efter en stund letade han sig tillbaka mot de stelfrusna ögonen och fann sig snart möta den dödas blick utan att vika undan.

En lång stund satt han och insöp åsynen av de blå ögonen. De verkade fixera något på avstånd och var samtidigt inåtvända. Så började han måla. Månen vandrade vidare och drog tillbaka sina strålar samma väg de kommit. Till slut fick han tända ett par fotogenlampor, en vid den döda och en vid staffliet. Det var svårt att måla i dunklet men det gick.

Efter några timmar var tavlan färdig. Han hade målat henne i en sådan vinkel att blicken mötte åskådaren. Länge satt han tyst och begrundade sitt verk. Till slut tittade Ebba in och undrade ifall han ville ha en kopp te.

”Jag är klar”, sa han.

Systern gick fram till sängen. Hon hajade till när hon fick se porträttet.

”Herman, du har målat hennes ögon!”

”Jag vet”, sa han och visste inte i det ögonblicket om det var bra eller dåligt. Han hade ingen aning om hur modern skulle reagera inför sitt barns blick.

”Du har målat ögonen!” upprepade hon utan att tonfallet avslöjade vad hon tyckte. Denna gång svarade han inte men reste sig upp. Systern gick fram och stängde ögonlocken. Så vände hon sig mot brodern och såg på honom länge utan att säga något. Till slut frågade han:

”Vad är det? Förlåt om jag gjort något otillbörligt.”

Hon skakade eftertänksamt på huvudet och dröjde ytterligare en stund innan hon sa:

”Det är något med dig, Herman. Något som har förändrats. Så länge jag känt dig har du sett på munnen när man talat med dig. Men nu ser du mig rakt i ögonen.”

MARTIN SÖDERLIND
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

öga i rymden, DNA, eye in the sky,

En fasansfull film

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en nyskriven novell av författaren
0 0kr