PROSA. Littestraden är tillbaka efter ett sommaruppehåll. Vi inleder ny säsong med en novell av Ulf Cronquist. Den bär titeln ”H.”
Ulf Cronquist är poet, författare och filosofie doktor i engelsk litteratur. Hans skönlitterära texter finns att läsa i tidskrifter som Glänta, Vår lösen och Riss. Cronquist har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med novellen Jag sitter med Rachel Cusk
Nu är vi glada över att få presentera Cronquists novell H. En berättelse med H. i fokus, en man som lever för sina artiklar i Filosofisk tidskrift.
CAROLINA THELIN
H.
Hon såg H. när hon var på väg ned i tunnelbanan i eftermiddags på väg till universitetet. H. ignorerade henne som han brukade göra även om det nu var så att de inte hade setts på ett antal år; H. hade en förmåga att stänga ute folk genom att lägga armarna i kors när han satt ned, när han stod upp och ibland när han rörde på benen. H. såg ut som om han precis hade tvingats läsa Sofies värld av Jostein Gaarder och ville utbrista till hela världen att detta var en stor bluff och att alla äkta fackfilosofer var vansinniga över att denna populärvetenskapliga skapelse enbart tillkommit för att tjäna pengar. Och förföra ungdomen. Med korslagda armar och en misstroendeblick mot världen – och med en sorts trattformade utstående hörlurar i öronen – såg H. ut att kunna explodera i våld om det inte vore för att han var så liten och saknade erforderlig muskelmassa. En av alla möjliga platser hon träffade på honom någon gång var på ett gym där han fick en pec deck maskin att se ut som ett tortyrredskap i en kycklingfabrik. H. skulle ha kunnat vara en karaktär i en roman av Wittgenstein – om nu den perverse skolläraren hade intresserat sig för berättelser om livet. När de möttes i rulltrappan tittade han uppåt som om han försökte se nyfiken ut, men ändå inte nyfiken på världen och människorna och han verkade inte förstå att hon också ignorerade honom.
Hon försvann ned i tunnelbanans mörker, utan att tänka på någon av
Dantes kretsar därnere eftersom hon var på väg till ett av sina improviserade
seminarier om upplyftande postmodern amerikansk litteratur. Kanske Donald
Barthelme eller Thomas Pynchon.
H. undrade hur det kunde komma sig att han var vikarierande gymnasielärare med alla dessa okunniga elever som bokstavligen åt upp honom, när han egentligen borde vara en fri skribent på heltid som jobbade med artiklar för Filosofisk tidskrift. Hon visste inte hur han var klädd när han åkte förbi på väg upp i tunnelbanan men hon kunde tänka sig att det var lite åt grunge-hållet. Med en sådan där mustasch som man kunde tugga på med underbettet. Att hon själv hade något annat än en svart kavaj var förstås otänkbart. I någon filosofiklass på den tiden, eller snarare långt före, hade man förmodligen diskuterat om svart var den existentialistiska färgen. Och – kanske – att de framgångsrika filosoferna (vilka de nu var) hade en blå kavaj, men aldrig en grå. Vad den tiden var är lite oklart eftersom tiden äter upp all tid för sig själv som om tiden själv hade skapat entropin. H. tycktes ändå le litegrann – om än sammanbitet – den där eftermiddagen i tunnelbanan på väg uppåt med armarna i kors när eftermiddagen blomstrade medan hon och hennes kollegor var på väg till universitetet för att föreläsa och improvisera om tecknets betecknande.
H. skulle ha gått uppför trappan på gymnasieskolan där han vikarierade och därpå ha gått in i ett öppet landskap – dvs. ett lärarrum – där alla (lärare) satt hukade framför sina datorer för att tjäna pengar. (Åt arbetsgivaren utan att veta om det, tänkte H.) Långt från det verkliga jobbet som stadig och fri producent av artiklar till Filosofisk tidskrift och med en rektor som med motvilja möjligtvis hade gått ut grundskolan – rektorn som alltså nu ägde skolan. Eleverna, som H. brukade upprepa, äter upp en. ”Döden äter upp livet” skulle H. ha sagt på sin första lektion utan att tänka på barnen han undervisade. Han skulle ha funderat på att lägga till paradoxen att ”livet – samtidigt – äter upp livet”, men ändrat sig.
På sin andra eller tredje dag skulle H. träffa en lärarinna (eller var hon egentligen socionom?) som ville att han skulle hjälpa henne att skruva i en eller två skruvar i hennes skrivbord och sedan sätta sig på huk och (oavsiktligt?) avslöja att hon hade en hög string-line när hennes jeans åkte ned en bit. Hon skulle sedan snabbt klaga på att det var dragigt i byggnaden och att hon hade lätt för att få urinvägsinfektioner. H. skulle sedan snabbt falla för henne, kanske för att hon var välutvecklad och ganska välväxt jämfört med honom. Hon berättade lite senare (ganska omgående faktiskt) att hon hade arbetat med en norsk filmregissör som scripta – vilket fick romansen att sakta men säkert falna. Detta i kombination med att H. hade bjudit henne på en hemlagad pizza som var tunnare än den mest tunna napolitanska pizza som kan frambringas, enligt H själv.
H. brukade säga att hans inre tid inte var densamma som världens tidsklocka och kanske inte den gregorianska heller, men att det inte var sådant som seriösa filosofer brukade diskutera, speciellt inte i Filosofisk tidskrift. Och H. brydde sig inte om huruvida hans flickvänner befann sig högre upp på någon ekonomisk båge – som han brukade påpeka med någon referens till Poppers kritik av totalitarism. Och en filosofisk fråga om det var Grey Poupon Dijon sans Vin Blanc eller inte, på hans flickvänners tunga – ja, han refererade då ofta till Derrida för att (inte) elaborera. H. sade långt senare att han inte kom ihåg det där med Dijon, dock att han kom ihåg flickan, men inte mindes vilken.
I en annan del av stan satt H. vid en annan tidpunkt och tänkte att han ville göra en film, en filosofisk film, kanske inte något för Filosofisk tidskrift, förstås, men kanske ändå. Det kunde, om inte annat, bli en artikel för Filosofisk tidskrift om filmen, hur dess produktion blev till, vad som gjordes i detalj, alla detaljer, även om den inte blev gjord. H. satt vid sitt skrivbord framför en gråmelerad dator och öppnade skrivbordslådan där det luktade rester av chokladsmågodis och något annat mer obestämt, möjligtvis fabrikslakrits. Vad kunde H. nu göra förutom att möta eleverna som fortsatte att äta upp honom – han hade förklarat att filosofi kom från grekiskan och betydde kärlek till visdom och han hade lite närmast lekfullt pekat ut en av eleverna, Sofie, som vis. Utan att hon hade regerat. Och att det inte fanns någon i klassen som hette Filo, men att det inte var så viktigt eftersom han egentligen jobbade med att skriva artiklar för Filosofisk tidskrift och allt skulle förklaras där, snart. Att han var en fri man, egentligen, som för det mesta skrev artiklar för Filosofisk tidskrift.
H. hade ofta fler elever som upprepat frågade vad filosofi egentligen var och han svarade att för veta det fick man läsa Filosofisk tidskrift där han alltså snart skulle publicera en artikel, eller en kommande serie artiklar, av honom själv alltså. En ständigt återkommande fråga från eleverna var huruvida filosofi egentligen var ett ”flumämne”. H. hade inget bra svar på den frågan och förbannade det faktum att inte fanns någon välskriven och användbar lärobok i filosofi för barnen på gymnasiet, han tvingades ständigt att printa ut avsnitt från Hegel, Husserl och Heidegger, ibland på engelska, och undrade om kopieringsmaskinen skulle börja äta upp honom och filosoferna också. H. komponerade till slut ett kompendium i Västerlandets filosofi som han instruerade eleverna att läsa kritiskt, liksom allt annat material som diskuterades på kursen. Vid ett tillfälle observerade en vaksam elev att han hade stavat Heidegger med tre g, men det var ett ovanligt tillfälle av kritisk läsning sett till helheten av respons. Hur länge till skulle dessa gymnasieelever – de flesta trots allt omyndiga – fortsätta äta upp honom?
Den något ansträngde läraren H. höll ofta relativt långrandiga utläggningar om hur man kunde läsa en filosofisk text antingen bokstavligt eller metaforiskt, antingen exakt som det stod i texten eller ”på ett annat sätt” som han uttryckte det. Något som han för övrigt planerade att skriva om och utveckla i Filosofisk tidskrift. Samtidigt hettade relationen till igen med kollegan (som var lärarinna, eller en socionom som vikarierade?) som han hade bakat den tunnaste av tunna pizzor till. (Var den som en filo-deg? tänkte han ibland.) H. hade nu utvecklat en stark fetisch för hennes strings (även om hon inte visste om det) och han komponerade en back-story för henne i en film där hon tidigare hade varit prostituerad – han tyckte egentligen inte om att tänka på filmer och filmmanuskript eftersom de var alltför ofilosofiska men för henne kunde han göra ett undantag, tänkte H. Och man behövde ju inte läsa en sådan filmtext bokstavligt, man kunde tänka sig det hela på ett annat sätt. Men filmproducenter tog förstås allting bokstavligt, så det hela rann ut i sanden i hans huvud.
H. ansåg att Derrida var ett poetiskt namn, han uttalade namnet som om det var tre r i mitten och tänkte att Dada inte var så mycket till poesi men mest ett pappa-namn i vissa barnsliga kulturer. Kunde man utveckla uttrycket derridadaism metaforiskt? Om man inte läste filosofi bokstavligt eller bokstavligen kunde det läsas som poesi – med undantaget om man applicerade den perverse skolläraren och miljonären Wittgensteins så kallade teorier förstås. Man borde skriva om det i Filosofisk tidskrift, tänkte H. medan han återigen knådade sin extremt tunna pizzadeg. Kanske borde man tänka på degen hylomorfiskt… men vad hade han egentligen skapat degen av? Nej… H. ville verkligen inte befinna sig i närheten av Platons idévärld under baket, eller senare.
När han kom hem från gymnasiet – H. hatade det faktum att han som faktiskt vuxen gick till skolan varje dag – ringde han en före detta flickvän för att på allvar prata om bokstavligheten. Hon blev glatt överraskad eftersom hon var metaforforskare och nyligen fått en artikel refuserad i Ord & bild – den ansågs vara för borgerlig. H. märkte snart att de inte längre hade så mycket gemensamt och bad att få återkomma vid tillfälle, vilket han aldrig gjorde. Sedan ringde han upp någon gammal bekant som också hade blivit refuserad, men som hävdade att allt språk var metaforiskt – allt språk var en skandal på det viset. H. tröttnade på det samtalet också. Det måste ju finnas något annat. H. kunde aldrig förlika sig med att frasen ”biet surrade i trädgården” kunde vara en metafor för att grannen var arg på honom. Det arbetsamma biet har inte tid för bokstavligheter, tänkte H. och planerade en ny artikel i Filosofisk tidskrift.
En gång i tiden, när H. faktiskt var inskriven som student, hade hans far (kanske med hjälp av hans mor) skickat honom ett paket utan att meddela varför; de hade sällan några djupgående kontakter. När han kom till postkontoret skyfflades ett stort paket fram till honom som han undrade om han skulle kunna ha muskler nog för att bära hem. Men paketet visade sig vara både stort och lättviktigt. När han öppnade försändelsen hemma på sängen visade den sig innehålla en oändlig mängd portionsförpackade nudlar med olika (för honom okända) asiatiska smaker. H. tänkte ibland att om det hade funnits ett brev med i paketet hade det varit kort och koncist: STUDENTMAT. H. tänkte inte så mycket mer på det paketet; det var innan han kom på tanken att dekonstruera dikotomier som barn/förälder, svält/svullen och, förstås metaforiskt/bokstavligt.
H. gick till sängs tidigt den kvällen. När han långt senare vaknade upp insåg han att han hade haft en ovanligt lång dröm. Inte om nudelpaketen, inte om att äta dem, men om hur han bakade pizzor i ett mycket mörkt rum, ett rum som var i det närmaste lika hett som det innersta i en pizzaugn, i en källare utan fönster. Och varje gång en pizza blev klar ville han äta den men tappade den på golvet mellan sina små fingrar som sällan ville hålla i något. H. hatade förstås allt som hade att göra med Freud, Lacan och Kristeva och naturligtvis, speciellt ordet psykoanalys – som var oregerligt bokstavligt. Sedan den natten sov H. med den lokala pizzerians beställningslista på nattduksbordet utan att någonsin mer ringa dit; det är faktiskt oklart om han någonsin ringde dit, troligtvis gick han bara dit någon gång då och då och åt då vanligtvis en Calzone med extra musslor. Ja, något liknande finns förstås inte med i Freuds Drömtydning. H. funderade på om en pizza ibland bara var en pizza, men det viktiga var att fokusera på arbetet för Filosofisk tidskrift, hans riktiga arbete som fri skribent som hela tiden ändå tycktes ätas upp av alla elever som inte tycktes intresserade av att inta attityden kritiskt tänkande utom när det gällde något stavfel i Heideggers namn eller om man själviskt kunde anta att döden åt upp entropin som en parasit på tiden.
Någon vecka senare åkte hon nedför rulltrappan i tunnelbanan på väg till universitetet och där stod H. igen med sina korslagda armar när han åkte åt ett annat håll, närmast horisontellt, i en grå rulltrappa. Den här gången tittade han snett uppåt och uppvisade någon sorts igenkänning, till och med ett vagt leende, nästan blygt, bokstavligen. Hon stirrade bestämt på hans slitna ryggsäck i gult skinn som hängde ned från en av hans beniga axlar. Var det ett litet ”H” inristat där bak, som i Heidegger eller kanske Herodotus…? Nej, det var en annan sorts bokstav. Om hon skulle tänka sig att tänka på någon fyndig aforism när det gäller H. så skulle det kanske bli att bokstavligen eller bokstavliga fyndiga aforismer som inte existerar existerar inte – om man inte kan uttrycka sig som den perverse skolläraren och miljonären Wittgenstein bör man inte uttrycka sig överhuvud taget.
När hon träffade H., vid något annat tillfälle på ytterligare något gym, satt han vid någon monstruös maskin med fingrarna innanför linnet som en sorts mini-Napoleon (metaforiskt talat). Hon berättade – för att försöka väcka upp honom och få honom att lyfta något – att hon hade fått en hjärntumör och därmed inte varit så aktiv inom de två senaste åren inom forskningen men att hon nu var helt återställd. H. mumlade något om att det var ju bra att hon var helt återställd – det var ju bra – och att han numera arbetade som en fri filosof, han kunde göra vad han ville som fri filosof – och att han skrev artiklar för Filosofisk tidskrift på heltid, för det mesta, när han inte var allmänt fri filosof. Han svalde betet, bokstavligen, om man säger så (kanske metaforiskt beroende på intentionaliteten), och försökte få konversationen till att han var ledsen att hon hade förlorat sin hjärnkapacitet och därför inte publicerat inom det internationella forskningsområdet på flera år. Hon visste inte om det var hans oformliga kropp eller hans brist på manlighet som fick honom att – så att säga – stå ut där på gymmet (bokstavligt eller metaforiskt). Mötet fortsatte: ”Det är inte så intressant”, sade H., ”nu när jag arbetar på mina artiklar för Filosofisk tidskrift och är nära succé, det är inte så intressant att vara känd, även om jag inte är det ännu. Och min pappa kände en ganska berömd författare, även om jag ofta inte berättar det, men han var ganska känd eller välkänd. Inte en filosof dock, så han är inte del i mitt bestämda filosofifack. I Filosofisk tidskrift skiljer man inte på sådant hursomhelst. Alltså skillnaden i livshistorier och sådant.”
H. skulle senare ha sagt att: det är aldrig lätt att improvisera eftersom jag själv aldrig kan improvisera mellan bokstavligt och/eller metaforiskt i den filosofiska texten; H. skulle samtidigt ha sagt att det är inte viktigt att fokusera på vad som är Derrida eller Foucault i texten; det handlar om fokus, kritiskt tänkande som ingen kan lära ut – om jag inte kan fokusera på mina tankar som fri filosof i mina artiklar i Filosofisk tidskrift. Ordet improvisation tycks ha fascinerat H. samtidigt som han läste av världen som en obeveklig rörelse som var på väg mot… ”En golfbana som ingen kan besegra med arton slag”, som han en gång uttryckte det i en sorts trots mot Hegel.
Hon åker rulltrappan ned igen. H. är inte där. Det vore ironiskt om H. hittades strypt i rulltrappan av sin egen halsduk (eller ryggsäck) på väg uppåt. Som om – faktiskt – H:s existens skulle synas mer nu när han inte är där. Men H. åkte runt i tillvaron på ett vertikalt sätt tänker hon, ingen tänker på rulltrappan ned utom kanske någon med en vag referens till Camus: ett fall i rulltrappan. ”Kan man bli hungrig i en rulltrappa?” tänker hon. Och att en amerikansk postmodernist av prosa kunde kanske ha tänkt det någon gång på sextiotalet innan han eller hon gick in i ett Tolstoy museum i Washington D.C. och blev överväldigad av storheten i det hela, tänkte att Tolstoy var så stor att Amerika var för litet för honom. Men det hade ju inget med H. att göra som planerade sin nästa artikel för Filosofisk tidskrift som den fria filosof han var och bara jobbade på ett gymnasium som en sorts välgörenhet trots att eleverna ständigt åt upp honom (metaforiskt och/eller bokstavligt). ”Jag behöver verkligen inte egentligen arbeta här…”
H. säger sedan, vid ett senare tillfälle, till någon ytlig flickbekant att han skall åka på semester i Sydeuropa för att skriva för Filosofisk tidskrift; hon säger att han kanske skulle pröva ett annat sorts gym, med fria vikter. Hon tillägger att hennes kompisar – väninnor alltså – är i Sydeuropa. H. ljuger – vi får anta bokstavligen – när han säger att han vet det (om kompisarna/väninnorna). Några veckor senare (senare igen) skall H. säga att hans före detta flickvän är i Sydeuropa. Och lite senare – allting blir lite senare i berättelsen – att hennes tunna läppar var perfekta för hans tunna pizzor, lite senare inte så mycket mer. H. tillägger att det inte är en semester hursomhelst, han är en fri filosof som skall skriva artiklar för Filosofisk tidskrift oavsett om han är i Sydeuropa eller om han befinner sig på något gym. Senare, men på en annan plats, som det brukar heta i många diskurser. Man talar alltid från en plats… vem var det som sade det?
Hon vet alltid hur hon skriver en berättelse när hon kommer in på sitt kontor på universitetet och när hon kommer hem till sin skrivarlya lite senare. Som i berättelsen när hon vid ett obestämt tillfälle går in på ett gym som liknar de där andra som hon tidigare besökt och råkat träffa på H. Men nu, där, nu, en annan bekant: den kliniskt analytiska nywittgensteinianen som tränar så fort att 20 minuter ser ut som 19 minuter utan att 18 minuter har passerat, effektivt och baserat på filosofisk lyckoforskning – det som är lycka för mig är lycka för mig. Den kliniska nywittgensteinianen har alltså för tillfället tagit över H:s närvaro på detta gym eftersom det liknar de andra gymmen och kanske är de alla samma. ”Vet du var Arianne är?” brukar hon säga när ett sådant lyckosamt tillfälle inträffar och han svarar då ”Hej!” Hon konverserade faktiskt med nywittgensteinianen på något eller några ytterligare gym som hon passerade ibland; alltid samma korta konversation: – ”Vet du var Arianne är?” – ”Hej!”, och aldrig något om Filosofisk tidskrift. Den kliniske nywittgensteinianen var, har hon förstått lite senare, i själva verket en post-nywittgensteinian – det vill säga en efterföljare som insåg det meningslösa med den perverse skolläraren och miljonären Wittgenstein och på något sätt använde Wittgenstein-forskningen som en anledning till att forska vidare utan referenser till Wittgenstein, men som en närmast osynlig terapeutisk källa. Det vill säga, den sortens forskare är inte på något vis forskare eftersom de refererar till Wittgenstein som en källa till att all filosofisk forskning är meningslös – och att det därmed inte finns någon forskning att utföra eftersom all filosofisk forskning avslutades i och med att den perverse miljonären Wittgenstein blev skollärare för småpojkar i någon pervers österrikisk by. Det är oklart om H. tänkte ge sig in på det här vertikala spåret i en planerad artikel för Filosofisk tidskrift som fri filosof.
H. pratade såvitt hon vet aldrig om Wittgenstein, inte så mycket om filosofi överhuvudtaget när hon tänker efter, kanske något om Derrida, uttalat med tre r; mest om att han var en fri filosof som arbetade fritt för att skriva artiklar för Filosofisk tidskrift. Hon såg H. vid ett annat – mer perifert – tillfälle på väg in till en lågprisbutik, det hade regnat lite lätt i universitetsstaden och han hade ett av de största paraplyer hon någonsin sett som han gömde sig bakom och hon skymtade en liten kvinna, givetvis mindre än honom, därunder i skuggan. Det såg ut som en liten underkuvad Frau Ludvig Wittgenstein – men en sådan har ju förstås aldrig funnits. H. tittade upp från under paraplyet; det låg en kyrkogård på andra sidan gatan och det luktade färskt rivna rödbetor. Hon fällde ned sitt paraply och gick långsamt in i lågprisbutiken. Och H. var inte där.
I en annan tid eller tidskrift vet hon inte om H. någonsin publicerade någonting, speciellt om skillnaden mellan det bokstavliga och det metaforiska ”tankesättet”. H:s kollega från jobbet som åt upp honom, hon med strings, vet hon inte heller något om, men de kan vara lyckligt gifta en tid utan att det har något med Filosofisk tidskrift att göra, och förmodligen inte heller med Jostein Gaarders Sofies värld.
Hon åker aldrig tunnelbanan ned på väg mot universitetet dessa dagar och hon tänker aldrig på H. nuförtiden, eller Filosofisk tidskrift för den delen. Häromkvällen, däremot, var hon ute på en nattklubb och träffade en kvinna med exotiska strings och hon meddelade att för en gångs skull hade hon inte urinvägsinfektion; hon hade på sig i par tighta svarta jeans som gled ned och hon talade inte för en sekund om H. eller om några barn som åt upp en. Det blev början på en mild och öm natt eftersom hon eller den andre hon egentligen var inte hade en aning om vem hon var – vem som var vem så att säga – eller om någon visste något som gäller diskussionen om lexikalisk eller signifikant filosofi.
Det är ingen som vet var H. befinner sig nu och det finns ingen uppförstorad bild av hans liv eftersom ingen är intresserad av en uppförstorad bild av hans liv, bokstavligt eller metaforiskt; det är kanske något tråkigt eller långrandigt att det blir ett avslut där det enbart kvarstår en sorts logos utan etos och där H. försvinner som det svartvita bildspelet på en utdöende TV-skärm utan att Filosofisk tidskrift nämns.
info@opulens.se
