HISTORIETT. Nu är vi glada över att publicera en historiett av Eric A.L. Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till den humoristiska berättelsen.
Eric A L Axner är författare av både prosa och poesi, såväl skönlitterära alster som facklitteratur av det lättare slaget, och arbetar även med visuell konst och musik. Han har tidigare varit publicerad i Opulens med novellerna, eller historietter som han kallar dem, En anekdot till och Hundratusenkronorssedeln.
Nu är vi glada över att publicera ytterligare en historiett av Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till berättelsen. Inför läsningen av denna absurda historia vill författaren som kuriosa nämna att när han under ett äventyr i Strängnäs förra sommaren fick syn på ett litet schweiziskt chalet som stod i en villaträdgård, blev han faktiskt lite besviken: “det är irriterande när verkligheten ger sig på att imitera konsten”.
CAROLINA THELIN
Den sweichizka schaletten
★
En missförstådd novell
av
Eric A.L. Axner
Toppen på schabraket stack upp över hustaket och utgjorde en tämligen angenäm kontrast mot funkisens själlösa uttryck. Nyfiket undrade jag vad det var för något som nu hade införskaffats av Birger, min kära granne sedan otaliga år tillbaka. Jag traskade därför med lätta och luftiga steg över min för tre veckor sedan nyklippta gräsmatta, över till den nötta gamla faluröda grinden som skilde min tomt från hans.
Det första jag möttes av var Birgers sorgsna min, som om möjligt var sorgsnare än vanligt, då hans sammanvuxna mustasch och pipskägg alltid får honom att likna en ledsen schnauzer. Då han fick syn på mig brast han ut i en djup suck ackompanjerad av de nedtyngande orden: “Det blev fel.”
Den flera meter höga och breda, vackert utformade byggnaden förklarade Birger med märkbart trött stämma skulle ha tjänat som födelsedagspresent till hans fru Gudrun, vilket skulle ha förgyllt dagen då hon fyllde jämt. 70 tror jag, det verkar rimligt. Birger ville förståeligt nog slå på stort, om än inte riktigt så här stort. Han hade länge gått och funderat på vad han skulle ge henne, mycket länge faktiskt, för någon egentlig fantasi eller tankeförmåga besatt han inte. Det stod i stället Gudrun för. De tu turturduvorna hade träffats nere i Värtahamnen, där hon knegade som grovarbetare och han var en tillfälligt besökande marinhistoriker – eller om det var tvärtom, jag minns inte riktigt.
I alla fall så blev Birger gradvis mer desperat och tog till allt mer förtvivlade metoder för att finna en födelsedagspresent. Men under en trave med antika Hemmets Journal och mjukporrtidningar fann han till sist sin efterlängtade räddning. I en fuktskadad postorderkatalog från 70-talet såg han en annons om “sweichizk schalett”.
Denna beställde han ögonabums och fick hemkörd ett par veckor senare. Då insåg han misstaget. Han erkände mer än villigt att han nog inte skulle kunna se skillnaden mellan en frottéhandduk och en schalett från ”sweichz”, men inte var det en snofsig tygbit som hade dumpats på infarten precis bredvid brevlådan, klädd i tio lager med bubbelplast. Det var ett chalet, en stor och ståtlig stuga i trä med överhängande takfot och med mycket alpinsk snickarglädje, målad i vitt, rött och grönt. Det är tur att de bor på landet och inte i en lägenhet. Fakturan som satt fasthäftad igenom några lager av bubbelplasten var även den en hiskelig överraskning. Paketet kostade med porto plus moms nästan 800 000 svenska kronor. Nog att det hade varit omöjligt att se vad priset var i katalogen, men lite skärpning tack!
Birger utbrast barskt i hätska ordalag och undrade över hur ett träskjul kunde heta samma sak som den tyska och gamla stavningen av svenskans numer vanligare schalett och kosta så mycket, särskilt eftersom det inte hade fraktats speciellt långt heller. Det var då det gick upp för mig – menade han Schweiz? Jag hade inte reflekterat över hans uttal tidigare då jag med all min kraft stått och försökt hålla mig från att börja skratta. Det är många svenskar som lägger om bokstäverna när man ska säga “Schweiz”, det har jag nog själv gjort vid några tillfällen, men såg man det väl på print så skulle man nog koppla ihop två och två och förstå att portot blev rätt högt om ett så stort paket skickades hela vägen från Schweiz, men med Birger kan man ju såklart inte vara så säker.
När jag helt utan minsta uns av skadeglädje påpekade detta upplyste han mig om att problemet var att texten i katalogen även där varit så skadad att han hade fått tyda ortsnamnet efter eget huvud och bästa förmåga därav. Han hade fått det till “Sweichz”, vilket han kände igen då han sa det högt för sig själv, men han lyckades ändå inte placera det riktigt. Finland var han någorlunda säker på att det låg i trots allt. Nu, när han fått klart för sig att det var Centraleuropa det handlade om, blev han bara ännu surare.
För att på något litet sätt försöka lätta upp stämningen och hans sinnelag frågade jag vad Gudrun tyckt om presenten då hon fick se den. Birger svarade kort med att hon örfilade honom och hade tjurat ända sedan dess. Han visste inte om det mest var för att hon fick se presenten före sin födelsedag eller om det var presenten i sig som var det som gjort henne mest arg. Mitt försök – det måste jag själv medge – hade misslyckats.
Så då försökte jag igen; denna gång frågade jag om han hade betalat ännu? Inte ett öre blev svaret. Hörde de inte av sig igen så skulle han bara ignorera det hela, vilket i alla fall var lättare att ignorera än själva alpstugan. När Birger med blicken vänd upp mot den Gud som han endast vid sådana här tillfällen trodde på frågade sig vad han skulle ta sig till, föreslog jag lite försynt om den inte gick att returnera? Nej, så jävla roligt skulle inte ”sweichizarna” få det! Hellre att han brände upp det hela som virke! Så det så! Detta irrationella förslag var något som jag i allra högsta grad invände mot, men jag såg till min besvikelse hur de ord som han själv just yttrat började göra en större och större inverkan på honom. Nu var det kört för den stackars chaleten från Sweichz tänkte jag dystert och gick hem. Han verkade ha bestämt sig.
Men döm om min förvåning när jag några dagar senare såg Birger tvätta fönstren och sopa ned löven från taket på sitt chalet. Han verkade ha vant sig vid tanken på att ha den kvar där och blockera infarten till huset. Jehovas vittnen hade till och med slutat komma och knacka på dörren varje fredag. Synd bara att Gudrun inte riktigt såg det så. När Birger låg och sov samma kväll tände hon eld på sin födelsedagspresent, och då brandkåren kom hotade hon dem med kökskniven när de försökte närma sig för att släcka branden.
info@opulens.se
