LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera en diktsvit av Anna Ström.
Anna Ström utkom med diktsamlingen Om tiden hör (Ekström & Garay) 2022 och har tidigare publicerat dikter här i Opulens, Provins och Klass och Horisont. Hon bor i Stockholm och arbetar med kommunikation och samhällsfrågor.
Diktsviten Pågående, som vi nu är glada över att få presentera, har ”arv” som tema. Arv i en bred mening, generationsväxling och vad man tar med sig och vad som blir kvar.
CAROLINA THELIN
PÅGÅENDE
Röker på din balkong, i trots mot tiden
Klockslagen står i förhållande till mitt ansikte,
och anteckningarna krafsar på bordet
Utanför finns talgoxar, ivriga så här års
Visst klippte man grenar på gården
men på stumparna
sjunger de varandra närmare
Denna balkong med infärgat kaffe, jag ljuger
om att jag inte minns vaxduken,
inte färgerna
Rösten stryker huvudet med nariga händer
Tala till mig
om linjer och band, en mun som öppnas
Säg bara stadiga bokstäver
Smal handled under klockan, urets baksida är mycket slät
Min röst flätar in tänder, tunga, reträtt
Det finns inte motsägelse i tiden. Inte där
*
Här står huset, det menades
att vi skulle vara länge här
Någonstans finns en hand som håller kvar
Jag måste leta i lådor, bland undanstoppade saker
Den borde finnas någonstans
Avlagda saker och de där askarna
Tapeterna tappar taget som
avmattade ord
Jag lade handen till sist till vila
Nu letar jag efter den, det är ingraverat i den
minnet av ett barn
*
Vi går ner till stranden och gör mönster
Avtryck är viktigt
Stranden gulnar och glimmar mellan regn
Vi fäktar varandra,
den som ska vidare och den som inte
Vi går om varandra,
vadar ut i viken under fågelsträck
De ska återvända
Spåren ger inte upp trots regn
De söker öppningar och annat ljus
Viker in sig i skrevor, uttunnade
mellan arv och det som kommer
Sist ska barnen ro ut i båten,
det lilla skalet runt dem
*
Vi har gått här många gånger
Steg i däven doft
Stegets svaga bakåtglidande,
kropparna lutar framåt i kompensation
Du är mina minnen,
jag vet hur det fungerar
Först går du. Sen går jag
Passerar en gemensam käklinje,
berg och födelsemärken
Varje steg lite bakåt
i sitt spår
Vi begraver oss i skal och löv
men det blåser så hårt att allt faller
Enstaka bilder står ensamma kvar,
det enda som står kvar
Där du håller tillbaka
är jag en sorg över det upprivna landskapet
Det är något med hur vi passerar,
kroppen av nödvärn framåt
*
Du är mossa. Skiftande. Du förklär stenen
Ett steg sjunker ner men stunden senare
inget syns. Oberörd är du
Jag är dotter men
där det starka upphör
Bedräglig hårdhet
Stiger in i dig. Du är grönskimmer
du är myllrande miljarder
Du är skiftande men alltid
Stenen stammen svepta
Jag måste lita på mina steg
*
Det finns inget väder på månen,
inget som suddar ut
Där består fotspår i tio miljoner år,
så långt kan inte barnen räkna
Här nere sänker sig natten och
vi ska få dem att sova
Vi måste vara starka för
vi är sex gånger tyngre här nere
Vi är röster under Vintergatans ådror
Vi önskar oss tid för att resa dit,
men barnen viskar i sina sängar
De viskar om avstånd
som beror på var man står
De tänker på hur liten en farkost skulle vara
på ett av månens falska hav
Ett litet skräp
Det finns nätter som öppnar rymder
Det finns de som sätter punkt
*
info@opulens.se
