LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ett urval dikter av Johan Thelin.
Johan Thelin, med dopnamnet Carl-Johan, var tidigare präst och kyrkoherde i Nybro församling. Numera är han sedan många år pensionär och bor tillsammans med sin fru Helena Thelin i Nybro.
Han har haft och har ett innehållsrikt liv med allt från församlingsarbete, präst i sjömanskyrkan, redaktör och skribent, husbyggeri, illustratör, akvarell- och oljemålare, och teatermakare till sexbarnsfar, varav jag är det äldsta barnet. På senare tid har Johan Thelin dessutom skrivit mycket poesi och tävlat i poetry slam.
Nu är vi glada att få presentera ett urval ur de dikter som han publicerat under namnet ”Poetiskt slagg” på Facebook.
Här är hans tankar om hur detta gått till:
”Tre källor har jag öst ut: mina drömmar, Skriften och förebilderna.
Mina drömmar. Det är nog något fel med mig. Många, nästan alla poem har vuxit fram i gryningen, i drömmen, i ett halvvaket tillstånd. När dagen kommer är de kvar, de har inte, som drömmar brukar, försvunnit och glömts.
Den andra källan är Skriften. Jag har som bröstmjölk vuxit upp med bibel och psalmbok. Det är en outsinlig källa. Ordet med stort O är inte bara Alfa och Omega utan Ordet, det gudomliga Ordet: I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Genom det har allt blivit till som är till…
Den tredje källan är de som gått före, alla författare, poeter, diktare, visförfattare. Från dem har jag lånat, helt utan ånger, det mesta. Vad vore jag utan Stagnelius, Ferlin, och Taube? Vad vore jag utan Tidholm och Kristina Lugn?
Vad är det som gör att kända och okända, levande och döda, vänner och fiender kommer till mig i drömmen?”
CAROLINA THELIN
Vem valde vägen?
Var det du som valde vägen, Carl-Johan,
eller valde vägen dig?
Sa du: dit, dit, där, där!
eller hade Han vecklat ut kartan redan i gryningen?
Hade du en gammal GPS som visade på vägar som inte längre fanns?
I rondellen om 1 kilometer, tag den fjärde avfarten.
Den fjärde avfarten var en återvändsgränd.
När du kom fram – om du kom fram
gick Han runt och öppnade dörren för dig?
Fick du blommor?
Var du välkommen?
eller sa man helt frankt: du passar inte här!
Men ni såg väl vem som satt bakom ratten?
Ni såg väl vem som satt bakom ratten!
Jag har tappat mina ord
Äntligen stod jag i predikstolen.
Mea culpa!
Jag tappade mina ord! De rullade ut över kanten.
Nu ligger de under bänkarna.
Trampa inte på mina ord!
Det var inga onda ord, inga vita lögner, inga röda eder,
De hade rätt böjningsform allesammans.
Snälla, trampa inte på mina ord!
De var skimrande som Taubes hav och Stagnelius aftonhimmel.
Vad skall en predikant göra utan ord?
Han är som bok med blanka sidor,
som en källa utan vatten,
som ett barfotabarn på handlarens trapp.
Snälla, jag har tappat mina ord,
hjälp mig att finna dem!
Jag litar inte på tiden
Jag litar inte på tiden. Kanske finns den inte till.
Kanske är hon bara ett mänskligt påhitt.
Är det någon som har sett tiden?
Någon som kan säga: Där är hon!
Sekunder, minuter, timmar, dagar och år! Jordens snurrande är inte tiden.
9 460 730 472 580 800 meter – vem kan fatta ett ljusår?
När tiden var inne sände Han sin Son.
Vilken tid var det som var ute och vilken var det som blev inne?
Var det en tid, eller två tider eller en halv tid, eller bara en timme?
Om tiden finns bor hon inte i Greenwich, på ekvatorn eller Nordkalotten.
Om tiden finns bor hon i mig.
Min kropp är en tidmätare med muskler, tarmar och skrynklad hud.
Hela mitt liv räknar hon ner
tio, nio, åtta sju, sex fem, fyra, tre, två ett.
När jag dör går jag inte ur tiden. Det är tiden som går ur mig.
Himlen är oskyldigt blå
Himlen är oskyldigt blå. Skyll inte på den. Skyll på oss.
Det är inte himlen som skriver. Det är vi.
Det är vårt fel att det inte regnar.
Runt om oss en öken.
Vi vill ha regn! Vive la Reine! Molnens drottning.
Hon ser på oss med en nedlåtande blick,
viftar undan oss med små handrörelser,
knäpper med fingrarna.
Nu kommer förryttarna på sina blekgrå hästar.
De piskar upp havet. Spåren av deras hovar i vattnet.
Det rasslar om dem som av stridsvagnar av järn och det mullrar som av kanoner.
Sådant kan bara Molnens drottning.
Nyss var himlen oskyldigt blå.
Nu är den mörk, som när Jesus dog på korset.
Molnen öppnar portarna, de öppnar de himmelska floderna, de öppnar änglarnas hav och kastar ner det på jorden. I ett nu, i ett ögonblick. Blixtarna bländar genom fönsterrutorna. Hagel smattrar på taket som tusen motorcyklar. Jorden skälver. Människan skälver.
Vi kan inte sådant.
Brunnarna fylls till brädden. Vägens damm sköljs bort. Hjulspår blir till bäckar.
Molnens drottning och hennes ryttare ilar snabbt österut. De tar vägen mot Högby fyr och snart är de över österhavet, snart är de i Rigabukten.
Himlen är oskyldigt blå och jorden gläder sig.
Doris
Jag gick en promenad idag,
tog Vintergatan genom Andromedagalaxen,
gick i skuggan av Berenikes hår genom stjärnhettan.
Försiktigt rundade jag ett svart hål.
Stora och Lilla Björn hade gått i ide. Jag väckte dem inte.
På hemvägen vilade jag vid Venus barm
och drack ur hennes brunn.
Doris, älskade Doris, du får inte dö!
Dina skogar får inte brinna, dina hav får inte sina,
Dina berg skall för alltid vara klädda med snö.
Inga stjärnor är som solen.
Ingen måne såsom månen.
Ingen jord som jorden.
Vägen genom skogen till Sjunnamåla.
Ödehuset i den förfallna trädgården.
Blomsterhavet vid Klosterholmen.
När det sker
Jag stod på höjden av min levnads branter
på den breda vägen, den asfalterade vägen.
Stigen mot havet lutade starkt,
Farlig att färdas.
Genom den glesa tallskogen
fram till gläntan vid havet, fram till kyrkoruinen.
Jag ställde cykeln vid altaret,
vid den norra korväggen.
Hon var där. Jag kände igen henne.
Hon visste vem jag var.
Jag bad om förlåtelse.
Förlåt att jag ställde cykeln framför ditt altare.
Hon bara log, ett vänligt leende.
Det gör ingenting, Carl-Johan, sa hon.
Det gör ingenting alls,
men en sak måste du veta, en sak får du inte glömma,
När det sker, det som skall ske, är jag med dig.
När det sker, skall du veta att jag är med dig.
Då kommer du förstå att jag är med dig.
Solen gick ner eldröd över havet.
Tallskogen mörknade.
Måsarna gick till vila på strandens stenar.
Natten förgick, dagarna förgick,
Åren försvann. Alla åren försvann.
När ska det ske då jag vet att hon är med mig?
Har jag missat alltsammans?
Har det gått obemärkt förbi?
Sökte hon min blick men fann den inte?
Jag väntar ännu
info@opulens.se
