LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi nöjet att presentera sex dikter av Daniel Simko i översättning av Lars Gustaf Andersson.
Daniel Simko (1959 – 2004) flydde med sin familj från dåvarande Tjeckoslovakien i samband med den sovjetiska inmarschen 1968. De fick asyl i USA där han sedan växte upp och utbildade sig till bibliotekarie. Han var vid sin för tidiga död anställd vid New York Public Library. Enstaka dikter av hans hand trycktes i tidskrifter men det var först efter hans död som hans vänner Carolyn Forché och James Reidel sammanställde en volym med hans efterlämnade poesi, The Arrival (2009).
Daniels Simkos dikter har med tiden översatts till tjeckiska, slovakiska och tyska. Han var själv också verksam som översättare och gav ut en prisbelönt volym med Georg Trakls dikter på engelska.
Carolyn Forché som stod honom mycket nära – deras familjer kom för övrigt från samma by utanför Bratislava – har skrivit om honom vid flera tillfällen och han figurerar även i hennes dikter där han kallas ”en vandrare, främling”, den ”hemlöse som lämnats kvar”. Det nomadiska eller rotlösa i hans biografi slår igenom också i de egna dikterna: ”… din destination är okänd” säger han i en av många dikter som varierar temat.
Nu har vi äran att få presentera sex av Simkos dikter i översättning av Lars Gustaf Andersson, poet och översättare i Lund. I förra Littestraden publicerade vi dikter av poeten Alex Keramidas, även de översatta av Andersson. Hans senast utkomna verk är den egna diktsamlingen Dikter 2017 – 2020 (Spargo Förlag, 2024) och en översättning av koreansk-amerikanska poeten Sandra Lims dikter, En märklig sak (Rámus, 2024)
CAROLINA THELIN
Sex dikter av Daniel Simko
RUMMET
- efter en målning av Balthus
Jag skulle lätt kunna titta in någon tyst söndag bara för att finna att inget konstigt fanns där. Det skulle regna och du skulle just ha lämnat rummet, fyllt med parfymdoft. Jag skulle sitta, eller stå. Det spelar inte längre någon roll. Armarna skulle stelnat i vila när de sträckts för att ställa en ren tallrik på hyllan eller öppna en dörr. Dörren. Utanför, en blind som leder en blind. Det skulle vara vår.
ETT SENT UPPVAKNANDE
Solen kommer in, ger allt ett skarpt fokus.
Var är jag?
Spelar det någon roll?
Till vänster om mig ligger du fortfarande och sover, med ett hjorthuvud etsat in i
din armbåge.
Kanske har vi slutligen kommit fram.
Kanske har vi kommit fram av en ren slump.
Är det därför vi är så inkonsekventa och trycker oss mot varandras kroppar?
Men ärligt talat, vi sover nog fortfarande, täckta av Nordanvinden, vars
kropp inte liknar våra.
Det är snö.
Det snöar.
Det är sent i november.
DECEMBER 1992
Vi talade med den andre, med ekot av
den andre. Han sydde ihop någonting
fruktansvärt, något mycket mörkare än till och med
våra förfäder kunde föreställa sig. En hel värld, verkar det,
med ljuset släckt.
VÄRLDEN INUTI EN FÖRLORAD HANDSKE
Att drömma om ett hem är ett grymt skämt. Det dunkla huset förmedlar en känsla av ensamhet, eller som en övergiven trädgård. En bild av ordnad tomhet. Intelligensen utsuddad.
Längs floden leder en kort blind man utan hund en lång blind man utan käpp. De två följs av en sköterska som skjuter en rullstol. Hon har solglasögon och slitna strumpor.
Meteorologen förutspår mörker till kvällen. Vädrets historia. Olycksfall. Strategierna tveksamma.
En gång, inuti en mörk sten, var du hel, ett ointagbart skepp som plöjde genom världen.
EFTERÅT
Djup augusti,
en tunn linje av sorg svärmar runt de vilda körsbären.
Musiken kommer igång igen.
Det spelar faktiskt ingen roll var du är.
Det spelar faktiskt ingen roll.
Vad säger du om det?
Helt enkelt att du inte kommit fram till något,
din destination är okänd.
Bara så är du bland de levande.
KOMMA HEM
Söndag. Kyrkklockor. Du stod i en främmande stad, trött och frusen, i en rock du stulit från Hittegods. Steg på trottoaren. Väskor som bars försiktigt som vore de barn. Du slog upp rockkragen och började gå mot den gamla kyrkan i stadens mitt. Du kunde höra röster inifrån som mjukt sade något på ett språk som du inte förstod. Någon därinne nämnde plötsligt ditt namn, och du gick din väg, skrämd, mot första bästa portuppgång. Jag kunde höra dig. Du andades i min sömn, tusen mil bort.
Du andades i min sömn. En mal slog sig själv till tystnad mot fönstret. På natten tände du ett ljus flera timmar efter att lamporna släckts och satt i fönstret, sjöng lågt för dig själv. Tjugoett år senare kom du försiktigt tillbaka, gick med ingens steg medan Ohio svämmade över sina bräddar. Några få svalor. Och vinden som gungade dem. Klockor. Du är ensam.
Översättning: Lars Gustaf Andersson
info@opulens.se
